det är så
det var en gång ett litet knytt som bodde, alldeles ensam, i ett ensamt hus. han var nog långt mer ensam än han trodde. på kvällen när han tände alla ljus, och kröp in under täcket i sin bädd. och gnällde för sig själv. för han var rädd.
där ute gick hemulerna. med stora tunga steg. långt borta hördes morrans tjut på nattens mörka väg. och dörrar stängdes överallt, och alla lampor brann. hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär: på natten blir det hemska mycket värre än det är.
men nästa morgon innan dagen grydde. stack knyttet ut en ängslig nos och gnydde. han hade klarat sig i alla fall. men ville hellre äta upp sin hatt. än stanna kvar i huset nästa natt. och in i dimman flydde han, snart syns han inte mer. och dörrarna står öppna och hans lampor brinner ner. och knyttet sörjde efteråt. och tänkte, jag var dum. när jag lät regn och mörker flytta in i mina rum.
men vem ska trösta knyttet med att samma dag han flytt, blev huset fullt av nya. mycket lyckligare knytt.
och knyttet gick och gick men inget hände. fast det fanns fullt av folk på alla håll. han såg ej till enda som han kände. för knyttet var ett mycket ensamt troll och alldeles för blyg att säga hej, kan jag få tala några ord med dig?
och fyra filifjonkor körde visslandes förbi, och två små gröna ekipage med åtta homsor i. och mymlan band en lingonkrans, att lägga om sin hals, men knyttet gick och gömde sig och syntes inte alls.
men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen, om du bara springer undan så får du ingen vän.
och knyttets nya skor var väldigt trånga, och kapsäcken var tung och solen sken. när kvällen kom och skuggorna blev långa, fanns inte mycket kvar av knyttets ben. han satte sig på kappsäcken och sa "den är nog ändå rysligt bra att ha.
då flög en vind från havet in, med lockande musik. en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik. någon kappsäck har han aldrig haft, och aldrig trånga skor, han vandrar på den gröna äng, där inga sorger bor. men ska trösta knyttet och förklara att en sång, är bättre än en kappsäck, ifall vägen är för lång.
knyttet gick med trötta ben åt väster, han var så ensam som ett knytt kan bli. där satt en glad hemul med sina gäster. och tände på ett stort fyrverkeri. Varenda en bar blommor i sin svans, och inne under träden var det dans. och fyra kruseller åkte runt med spel och sång! där satt dom tretton homsorna med varsinn röd ballong. hemulen åt en stor blini med hallonsylt och smör. men ingen såg att knyttet kom och stod där utanför.
men vem ska trösta knyttet med att säga som det är: stig in och säg godafton så de ser att du är här!
så gick det lilla knyttet ut på stranden. och fann en snäcka som var stor och vit. han satte sig försiktigt, ner i sanden. och tänkte, oh så skönt att jag kom hit. och lade vackra stenar i sin hatt. och havet var så lugnt och det blev natt.
långt borta var hemulerna, med stora tunga steg. och mårran var försvunnen, för hon hade gått sin väg. och knyttet tog av skorna, och han suckade och sa. hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?
men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän, vad gör man med en snäcka, om man ej får visa den?
men ute i atlantens svarta vatten, en ensam flaska låg och drev och drev. den flöt iland på udden fram på natten. och inne i den låg, ett litet brev. det var en sorgsen text och den var kort, och namnet hade havet tvättat bort. men knyttet satt och tydde ut, det lilla som fanns kvar. och över hela stranden lyste junimånen klar. "jag är så rädd för mårrans tjut, och jag har ingen vän. jag känner mig så övergiven nu i skymningen. försök att lite trösta mig, om du är stark och snäll. jag är ett mycket litet skrutt och det är nästan kväll..."
och knyttet gömde brevet i sin ficka, det första brev han någonsin hade fått. dessutom var det skrivet av en flicka. och detta gjorde knyttet mycket gott. han blev med ens så modig stark och glad. han tog ett kallt men lycklig månskensbad.
sin kappsäck tömde han på allt och satte sig i den. och rodde ut på havet i den långa dyningen, två skor låg kvar på stranden och en hatt med stenar i, och natten var så vacker som en sommarnatt kan bli. när någon måste tröstas och beskyddas av ett knytt och allt blir annorlunda och förtrollande och nytt!
på morgonen var hela himlen mulen. och stora valar blåste över allt. och mitt i havet, plaskade hemulen. och hojtade "nej fy vad det är kallt" och knyttet sa "jag tycker absolut att vi har träffats någongång förut" en festklädd filifjonka åkte vinkades förbi. och sex himmelsblåa båtar, med nio homsor i. den femte homsan hälsade på knyttet som skrek "hej! det har aldrig förut hänt att någon upptäckt mig, tänk om man finge stanna för att tala lite mer men vem ska trösta skruttet om jag sällskapar med er?"
nu skymta svarta berg vid horisonten, tre vilda berg där skrymt och mårror bor. men nitton homsor fiskade med dronten och lade ut ett nät i frid och ro. och knyttet sa "förlåt en resenär som undrar, om om om ett skrutt har varit här" Det har hon visst, sa dronten glatt, ett skrutt med trassligt hår, blev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår. men vart hon sprang och var hon finns och var hon sist blev sedd. det vet mårran, jag tror att hon blev rädsligt rädd. och vem som tröstar henne är mera än jag vet, för jag är på semester och nu vill jag lägga nät.
när skymningen så småningom sig sänkte, kom ludna småkryp fram på alla håll. de hade bleka nattögon som blänkte och viskade: där går ett ensamt troll, ett ensamt stackars knytt som går och tror, att han är mycket stark och mycket stor. Lå¨ngt inne mellan bergen hördes mårrans hemska rop, och knyttet gick och gömde sig i första bästa grop. men om en kvart flög knyttet upp och stampade och sa, nu är jag mera arg än rädd och det är ganska bra! jag måste trösta skruttet jag f¨år inte vara sån, för hon är nog om möjligt ännu räddare än jag.
Nu tystnar allt, nu slocknar alla ljusen, där sitter mårran ensam som ett berg. och runt omkring är hela marken frusen, och själva månen tappar all sin färg. och knyttet sa: det här blir inte lätt, för mårran är det värsta jag har sett!
först piggade han opp sig med en arg och krigisk dans, sen högg han sina tänder djupt i mårrans kalla svans. och mårran blev så häpen att hon skrek och sprang till skogs, och på en sten satt skruttet och såg på när knyttet slogs. att skrämma skrutt är inte svårt dom faller lätt i gråt, men de är ännu lättare att trösta efteråt.
det såg under tystnad på varandra. ett knytt, ett skrutt, och sommar månen sken. kan hända knyttet inte är att klandra. för att han blev så svag i sina ben. förlorad i sin blyghet sa han: jag skriver vad jag menar. och försvann
han satte sig att skriva som sin stora ensamhet. om hemulen och om snäckan, som var så vit och slät. om funderingar på havet, och om hur rädd han blev. men hur han än förklarade så blev det inget brev! jag ber dig käre läsare att trösta båda två och skriv ett brev från knyttet så att skruttet kan förstå.
när skruttet läst sitt brev, med mycket möda. hon hade särskilt svårt med knyttets namn. blev buskens vita rosor plötsligt röda. och skruttet flög helt glatt i knyttets famn, och viskade: glöm bort hur hemskt det var. och minns att allt det roliga är kvar! jag längtar efter havet, som jag aldrig har fått se, att samla vackra snäckor är en underbar idé!
De reste redan samma natt, i filifjonkans ¨båt. och alla homsor hurrade och skrek och bar sig åt!
Nu gungar glädjelampor, över havet var man ser. nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer.
där ute gick hemulerna. med stora tunga steg. långt borta hördes morrans tjut på nattens mörka väg. och dörrar stängdes överallt, och alla lampor brann. hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär: på natten blir det hemska mycket värre än det är.
men nästa morgon innan dagen grydde. stack knyttet ut en ängslig nos och gnydde. han hade klarat sig i alla fall. men ville hellre äta upp sin hatt. än stanna kvar i huset nästa natt. och in i dimman flydde han, snart syns han inte mer. och dörrarna står öppna och hans lampor brinner ner. och knyttet sörjde efteråt. och tänkte, jag var dum. när jag lät regn och mörker flytta in i mina rum.
men vem ska trösta knyttet med att samma dag han flytt, blev huset fullt av nya. mycket lyckligare knytt.
och knyttet gick och gick men inget hände. fast det fanns fullt av folk på alla håll. han såg ej till enda som han kände. för knyttet var ett mycket ensamt troll och alldeles för blyg att säga hej, kan jag få tala några ord med dig?
och fyra filifjonkor körde visslandes förbi, och två små gröna ekipage med åtta homsor i. och mymlan band en lingonkrans, att lägga om sin hals, men knyttet gick och gömde sig och syntes inte alls.
men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen, om du bara springer undan så får du ingen vän.
och knyttets nya skor var väldigt trånga, och kapsäcken var tung och solen sken. när kvällen kom och skuggorna blev långa, fanns inte mycket kvar av knyttets ben. han satte sig på kappsäcken och sa "den är nog ändå rysligt bra att ha.
då flög en vind från havet in, med lockande musik. en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik. någon kappsäck har han aldrig haft, och aldrig trånga skor, han vandrar på den gröna äng, där inga sorger bor. men ska trösta knyttet och förklara att en sång, är bättre än en kappsäck, ifall vägen är för lång.
knyttet gick med trötta ben åt väster, han var så ensam som ett knytt kan bli. där satt en glad hemul med sina gäster. och tände på ett stort fyrverkeri. Varenda en bar blommor i sin svans, och inne under träden var det dans. och fyra kruseller åkte runt med spel och sång! där satt dom tretton homsorna med varsinn röd ballong. hemulen åt en stor blini med hallonsylt och smör. men ingen såg att knyttet kom och stod där utanför.
men vem ska trösta knyttet med att säga som det är: stig in och säg godafton så de ser att du är här!
så gick det lilla knyttet ut på stranden. och fann en snäcka som var stor och vit. han satte sig försiktigt, ner i sanden. och tänkte, oh så skönt att jag kom hit. och lade vackra stenar i sin hatt. och havet var så lugnt och det blev natt.
långt borta var hemulerna, med stora tunga steg. och mårran var försvunnen, för hon hade gått sin väg. och knyttet tog av skorna, och han suckade och sa. hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?
men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän, vad gör man med en snäcka, om man ej får visa den?
men ute i atlantens svarta vatten, en ensam flaska låg och drev och drev. den flöt iland på udden fram på natten. och inne i den låg, ett litet brev. det var en sorgsen text och den var kort, och namnet hade havet tvättat bort. men knyttet satt och tydde ut, det lilla som fanns kvar. och över hela stranden lyste junimånen klar. "jag är så rädd för mårrans tjut, och jag har ingen vän. jag känner mig så övergiven nu i skymningen. försök att lite trösta mig, om du är stark och snäll. jag är ett mycket litet skrutt och det är nästan kväll..."
och knyttet gömde brevet i sin ficka, det första brev han någonsin hade fått. dessutom var det skrivet av en flicka. och detta gjorde knyttet mycket gott. han blev med ens så modig stark och glad. han tog ett kallt men lycklig månskensbad.
sin kappsäck tömde han på allt och satte sig i den. och rodde ut på havet i den långa dyningen, två skor låg kvar på stranden och en hatt med stenar i, och natten var så vacker som en sommarnatt kan bli. när någon måste tröstas och beskyddas av ett knytt och allt blir annorlunda och förtrollande och nytt!
på morgonen var hela himlen mulen. och stora valar blåste över allt. och mitt i havet, plaskade hemulen. och hojtade "nej fy vad det är kallt" och knyttet sa "jag tycker absolut att vi har träffats någongång förut" en festklädd filifjonka åkte vinkades förbi. och sex himmelsblåa båtar, med nio homsor i. den femte homsan hälsade på knyttet som skrek "hej! det har aldrig förut hänt att någon upptäckt mig, tänk om man finge stanna för att tala lite mer men vem ska trösta skruttet om jag sällskapar med er?"
nu skymta svarta berg vid horisonten, tre vilda berg där skrymt och mårror bor. men nitton homsor fiskade med dronten och lade ut ett nät i frid och ro. och knyttet sa "förlåt en resenär som undrar, om om om ett skrutt har varit här" Det har hon visst, sa dronten glatt, ett skrutt med trassligt hår, blev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår. men vart hon sprang och var hon finns och var hon sist blev sedd. det vet mårran, jag tror att hon blev rädsligt rädd. och vem som tröstar henne är mera än jag vet, för jag är på semester och nu vill jag lägga nät.
när skymningen så småningom sig sänkte, kom ludna småkryp fram på alla håll. de hade bleka nattögon som blänkte och viskade: där går ett ensamt troll, ett ensamt stackars knytt som går och tror, att han är mycket stark och mycket stor. Lå¨ngt inne mellan bergen hördes mårrans hemska rop, och knyttet gick och gömde sig i första bästa grop. men om en kvart flög knyttet upp och stampade och sa, nu är jag mera arg än rädd och det är ganska bra! jag måste trösta skruttet jag f¨år inte vara sån, för hon är nog om möjligt ännu räddare än jag.
Nu tystnar allt, nu slocknar alla ljusen, där sitter mårran ensam som ett berg. och runt omkring är hela marken frusen, och själva månen tappar all sin färg. och knyttet sa: det här blir inte lätt, för mårran är det värsta jag har sett!
först piggade han opp sig med en arg och krigisk dans, sen högg han sina tänder djupt i mårrans kalla svans. och mårran blev så häpen att hon skrek och sprang till skogs, och på en sten satt skruttet och såg på när knyttet slogs. att skrämma skrutt är inte svårt dom faller lätt i gråt, men de är ännu lättare att trösta efteråt.
det såg under tystnad på varandra. ett knytt, ett skrutt, och sommar månen sken. kan hända knyttet inte är att klandra. för att han blev så svag i sina ben. förlorad i sin blyghet sa han: jag skriver vad jag menar. och försvann
han satte sig att skriva som sin stora ensamhet. om hemulen och om snäckan, som var så vit och slät. om funderingar på havet, och om hur rädd han blev. men hur han än förklarade så blev det inget brev! jag ber dig käre läsare att trösta båda två och skriv ett brev från knyttet så att skruttet kan förstå.
när skruttet läst sitt brev, med mycket möda. hon hade särskilt svårt med knyttets namn. blev buskens vita rosor plötsligt röda. och skruttet flög helt glatt i knyttets famn, och viskade: glöm bort hur hemskt det var. och minns att allt det roliga är kvar! jag längtar efter havet, som jag aldrig har fått se, att samla vackra snäckor är en underbar idé!
De reste redan samma natt, i filifjonkans ¨båt. och alla homsor hurrade och skrek och bar sig åt!
Nu gungar glädjelampor, över havet var man ser. nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer.
Kommentarer
Trackback