lam. lamare. lamast
lam. lamare. lamast.
har handlat och städat och nu kan jag inte göra något förrän iaf min mamma kommer hem. va fan ska jag göra liksom. ingenting gör mig på bra humör justnu. känns som bara jag försöker och jag orkar inte mer. varför ska man vara glad när alla andra bara är. jag vet inte, inte sura, inte glada. bara ingenting. bara pratar med mig för att de inte har något bättre för sig. bara träffar mig för de inte har något bättre för sig. bara ringer mig för de inte har något bättre för sig. för det skulle väl ta emot helt att faktiskt höra av sig för att man ville?
lam. lamare. lamast
happ, pontus kommer ikväll, hade ju hoppats på tidigare men skit samma. och som sagt kan jag inte göra ett skit förrän min mamma kommer hem. fan alltså. jag pallar inte mer helt ärligt talat. jag försöker vara så jäkla glad hela tiden och inte visa min besvikelse men det funkar ju inte. Ja, jag blev skitbesviken när jag fick veta att du inte skulle komma förrän 6,7 när jag t,o,m sagt att "kom så fort du kan". there, i've said it. inte rakt ut till dig klart men du verkar inte speciellt pratglad just nu så. nu är det ur mig i alla fall.
lam. lamare. lamast
jag är så trött på att det alltid är jag som ska offra, och jag som ska försöka. okej, det är ingen som ber mig riktigt så, jo lite, men ändå. sen när jag gör det får man fan ingen uppskattning. nej nu är jag fan riktigt jävla less på det här skitet. jag vill ut, rensa mitt huvud och bara lyssna på musik. men nej, det kan jag inte heller för de jävla sakerna till släktningar vet vi inte när de kommer och därmed kan jag inte lämna huset förrän mamma kommer hem. aaaargh! jag klarar inte mer. jag lovar, jag spricker snart. jag skiter i allt snart, jag orkar inte mer bara
jag orkar inte
helt otroligt
så skriver man en deppig blogg liksom och känner blä för allt. sen tre minuter senare, pontus är skit pratglad (så jag hade jättefel, men jag trodde faktiskt han tittade på csi då så förlåt älskling), filip och bob skriver till mig på msn och filip frågar till och emd om han kan komma ner och säga grattis. jag ska fasiken inte klaga, jag säger det till mig själv hela tiden men jag kan inte sluta heller. nu orkar jag iaf.
har handlat och städat och nu kan jag inte göra något förrän iaf min mamma kommer hem. va fan ska jag göra liksom. ingenting gör mig på bra humör justnu. känns som bara jag försöker och jag orkar inte mer. varför ska man vara glad när alla andra bara är. jag vet inte, inte sura, inte glada. bara ingenting. bara pratar med mig för att de inte har något bättre för sig. bara träffar mig för de inte har något bättre för sig. bara ringer mig för de inte har något bättre för sig. för det skulle väl ta emot helt att faktiskt höra av sig för att man ville?
lam. lamare. lamast
happ, pontus kommer ikväll, hade ju hoppats på tidigare men skit samma. och som sagt kan jag inte göra ett skit förrän min mamma kommer hem. fan alltså. jag pallar inte mer helt ärligt talat. jag försöker vara så jäkla glad hela tiden och inte visa min besvikelse men det funkar ju inte. Ja, jag blev skitbesviken när jag fick veta att du inte skulle komma förrän 6,7 när jag t,o,m sagt att "kom så fort du kan". there, i've said it. inte rakt ut till dig klart men du verkar inte speciellt pratglad just nu så. nu är det ur mig i alla fall.
lam. lamare. lamast
jag är så trött på att det alltid är jag som ska offra, och jag som ska försöka. okej, det är ingen som ber mig riktigt så, jo lite, men ändå. sen när jag gör det får man fan ingen uppskattning. nej nu är jag fan riktigt jävla less på det här skitet. jag vill ut, rensa mitt huvud och bara lyssna på musik. men nej, det kan jag inte heller för de jävla sakerna till släktningar vet vi inte när de kommer och därmed kan jag inte lämna huset förrän mamma kommer hem. aaaargh! jag klarar inte mer. jag lovar, jag spricker snart. jag skiter i allt snart, jag orkar inte mer bara
jag orkar inte
helt otroligt
så skriver man en deppig blogg liksom och känner blä för allt. sen tre minuter senare, pontus är skit pratglad (så jag hade jättefel, men jag trodde faktiskt han tittade på csi då så förlåt älskling), filip och bob skriver till mig på msn och filip frågar till och emd om han kan komma ner och säga grattis. jag ska fasiken inte klaga, jag säger det till mig själv hela tiden men jag kan inte sluta heller. nu orkar jag iaf.
Kommentarer
Trackback