vi var alla en gång små
jag måste ta tag i mig och faktiskt röja. rensa. städa upp och rensa ut och slänga. släng släng släng.
jag är så dålig på det. att lägga det i skräphögen, men när jag väl har lagt det där är det lugnt, alltså har jag gjort rätt val. jag kan nog leva med mig själv ändå, nåja, det är i alla fall vad vi hoppas på.
jag har varit på ikea och väla. shoppeli shoppeli shoppat! shoppaholic håller jag nog på att bli helt enkelt. not good. sen kom pontus till mig på kvällen och igår satt jag och svor åt de satans ikeamöblerna. det går nog aldrig smärtfritt. pontus skötte borrningen på ett otroligt professionellt sätt med bara en hel del "Opps" "hoppsan" "öh, den här får nog vara underst" men resultatet blev i alla fall mer än godkänt, eller?
sen kom då chicsen idag:) fick se hur det ser ut just nu och sen vart det fika och en satans massa tjejsnack. vid halv 7 hade alla åkt hem igen och jag tänkte ta mig i kragen och faktiskt rensa rensa. jag har rensat två lådor och en kasse nu. har bara 9 någonting kvar. sen ytterligare tre där nere som jag inte ens har burit upp. vet inte om det är ett smart drag eller inte. men jag bara har ingen energi. jag känner mig lite deppig nu. vill ha en stor chips skål, bra film och snäll familj. det är ungefär vad jag orkar med idag. och sen kom jag på mig själv med att sakna gamla tider. när vi satt och prata äkta tjejsnack idag så kom jag på mig själv med att riktigt sakna en hel del. jag vet aldrig om jag gör rätt val nu för tiden. jag vet inte vem jag väljer efter eller varför jag gör som jag gör. jag vet itne, har jag gjort rätt nu?
men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns
att det är långt hem, och snart finns det inga tårar kvar
varför pratar vi inte längre? jag försöker. jag tror inte du vill känna mig längre. men i så fall kan du inte ha varit en så bra vän från första början.
En bänkrad i en rastlös sen april, jag tittar över axeln och ser dig blinka till. Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång, och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem
Än fanns det tusentals tårar kvar, de var dina att ge vem som helst, äntligen. De är de dyrbaraste smycken du har, så be aldrig om ursäkt igen. Äntligen, passerar vi deras gränser
Minns du vår blodsed, våran lag, vårt dumma korståg mot en lika korkad stad. Jag minns allt som naglarna mot glas. Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt, men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns. Att det är långt hem.
Snart finns det inga tårar kvar, de var våra att ge vem som helst, äntligen. De är de dyrbaraste smycken vi har
så be aldrig om ursäkt igen, äntligen, sätter du själv dina gränser
Den där pojken jag aldrig kände, som gick på gator jag aldrig såg, och tänkte tankar jag aldrig tänkte, under ett tunt och flygigt hår. Och alla känslor slog och sprängde, hela vardagen full med hål, i en tid då inget hände, i en stad som alltid sov. men älskling vi var alla en gång små
Jag kastar stenar i mitt glashus, jag kastar pil i min kuvös, och så odlar jag min rädsla, ja, jag sår ständigt nya frön. Och i mitt växthus är jag säker, där växer avund klar och grön, jag är livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö. men älskling vi ska alla en gång dö
Jag hatar sångerna jag skrivit, jag hatar allt jag nånsin sagt och jag hatar den jag blivit när jag trott att jag haft makt. Jag hatar klyschorna jag spridit, på sång och dans och sprit. Man kanske borde ta sitt liv nu, men jag trivs ju så bra i min svit. Älskling,vi ska alla en gång dö
Så du tog min hand i vimlet och sa: älskling allt är skit, och mitt cyniska hjärta flimrar, när mitt livs kärlek drar sin kniv. Du sa: Vi följs väl åt till himlen, men gör det bästa av vår tid och jag hör klockorna som ringer för världens äldsta raggningsreplik. Du sa: Älskling vi ska alla en gång dö
jag är så dålig på det. att lägga det i skräphögen, men när jag väl har lagt det där är det lugnt, alltså har jag gjort rätt val. jag kan nog leva med mig själv ändå, nåja, det är i alla fall vad vi hoppas på.
jag har varit på ikea och väla. shoppeli shoppeli shoppat! shoppaholic håller jag nog på att bli helt enkelt. not good. sen kom pontus till mig på kvällen och igår satt jag och svor åt de satans ikeamöblerna. det går nog aldrig smärtfritt. pontus skötte borrningen på ett otroligt professionellt sätt med bara en hel del "Opps" "hoppsan" "öh, den här får nog vara underst" men resultatet blev i alla fall mer än godkänt, eller?
sen kom då chicsen idag:) fick se hur det ser ut just nu och sen vart det fika och en satans massa tjejsnack. vid halv 7 hade alla åkt hem igen och jag tänkte ta mig i kragen och faktiskt rensa rensa. jag har rensat två lådor och en kasse nu. har bara 9 någonting kvar. sen ytterligare tre där nere som jag inte ens har burit upp. vet inte om det är ett smart drag eller inte. men jag bara har ingen energi. jag känner mig lite deppig nu. vill ha en stor chips skål, bra film och snäll familj. det är ungefär vad jag orkar med idag. och sen kom jag på mig själv med att sakna gamla tider. när vi satt och prata äkta tjejsnack idag så kom jag på mig själv med att riktigt sakna en hel del. jag vet aldrig om jag gör rätt val nu för tiden. jag vet inte vem jag väljer efter eller varför jag gör som jag gör. jag vet itne, har jag gjort rätt nu?
men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns
att det är långt hem, och snart finns det inga tårar kvar
varför pratar vi inte längre? jag försöker. jag tror inte du vill känna mig längre. men i så fall kan du inte ha varit en så bra vän från första början.
En bänkrad i en rastlös sen april, jag tittar över axeln och ser dig blinka till. Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång, och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem
Än fanns det tusentals tårar kvar, de var dina att ge vem som helst, äntligen. De är de dyrbaraste smycken du har, så be aldrig om ursäkt igen. Äntligen, passerar vi deras gränser
Minns du vår blodsed, våran lag, vårt dumma korståg mot en lika korkad stad. Jag minns allt som naglarna mot glas. Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt, men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns. Att det är långt hem.
Snart finns det inga tårar kvar, de var våra att ge vem som helst, äntligen. De är de dyrbaraste smycken vi har
så be aldrig om ursäkt igen, äntligen, sätter du själv dina gränser
Den där pojken jag aldrig kände, som gick på gator jag aldrig såg, och tänkte tankar jag aldrig tänkte, under ett tunt och flygigt hår. Och alla känslor slog och sprängde, hela vardagen full med hål, i en tid då inget hände, i en stad som alltid sov. men älskling vi var alla en gång små
Jag kastar stenar i mitt glashus, jag kastar pil i min kuvös, och så odlar jag min rädsla, ja, jag sår ständigt nya frön. Och i mitt växthus är jag säker, där växer avund klar och grön, jag är livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö. men älskling vi ska alla en gång dö
Jag hatar sångerna jag skrivit, jag hatar allt jag nånsin sagt och jag hatar den jag blivit när jag trott att jag haft makt. Jag hatar klyschorna jag spridit, på sång och dans och sprit. Man kanske borde ta sitt liv nu, men jag trivs ju så bra i min svit. Älskling,vi ska alla en gång dö
Så du tog min hand i vimlet och sa: älskling allt är skit, och mitt cyniska hjärta flimrar, när mitt livs kärlek drar sin kniv. Du sa: Vi följs väl åt till himlen, men gör det bästa av vår tid och jag hör klockorna som ringer för världens äldsta raggningsreplik. Du sa: Älskling vi ska alla en gång dö
Kommentarer
Trackback