Sarah

idag ska jag hålla mig till två ämnen. 1; vart fan är världen påväg? och 2; vad sysslar jag med egentligen?



1: Vart fan är världen påväg?

     Idag på bussen hem så låg det en metro framför mig. Eftersom mp3n inte hade några hörlurar tog jag tidningen och tänkte jag kunde ju läsa en snutt som underhållning på bussen. Jag förstår inte. Vad håller vi människor på med egentligen? Det var en kvinna som knivhöggs i en affär, man som blev nerslagen med en basebollträ när han skulle säga till en unge som höll på att vandalisera en moped, det var en man som blivit nerslagen med batong, det var en 16-åring som skulle fyllt 17 idag men som blev ihjäl sparkad av killar i nästan samma ålder (91:or), det var skottdrama mellan en 50-åring och 16-åring och så var det polisen som var för full för att komma in på krogen och då drog han fram polisbrickan för att komma in.
    Jag förstår det inte. Hur kan 16-åringar sparka på en kille som ligger och hålla på så att han tillslut måste föras till sjukhus och sen får han prognosen att han är hjärndöd och sen är dte inte mer med det. Idag skulle han fylla 17, alltså var han som både jag själv och de flesta jag känner 90:or. Och han blev nerslagen av 91:or. Jag som trodde att vi, ungdomen, var våran framtid. Eller inte våran men världens framtid, är det en sånhär värld vi kommer att ha det framöver? Jag bara fattar inte. Det är liksom unga som gamla som går runt och slår ner folk, saboterar och håller på. Vad är meningen med det? Jag blev flyförbannad när någon snott min cykel, för jag förstår inte meningen med det. Inte alls. Jag menar, inte fan beror det på tv-spel och våld på tv &film. Man kan väl ändå inte bli så påverkad så att man blir kapabel till vad som helst? Nej, jag tänker inte skylla på något av det. Men jag undrar var det kommer ifrån. Jag förstår inte, för en sånhär värld vill inte jag leva i. Jag vill inte vara rädd så fort jag går utanför dörren.



2: Vad sysslar jag med egentligen?

    Jag förstår mig återigen inte på mig själv. Vad sysslar jag med egentligen? Varför kan jag inte bara låta människor vara ifred när jag vet att det är de som de behöver? Ibland behöver man tid ifrån människor, även om man älskar dem, men när någon behöver tid ifrån mig, så klarar jag inte av det. Utan jag blir bara påfrestande och jobbig för jag försöker så mycket. Jag måste hålla mig borta ifrån dig för jag vet att det är det du behöver. Tid utan mig.
    Jag är inte en del av ditt liv och jag kommer aldrig att bli det igen heller. Visst vi är vänner, och ganska nära vänner dessutom, tycker jag i alla fall. Men jag är inte en del av ditt liv, din vardag. Och det gör liksom ingenting. Jag försöker inte bli en del av din vardag, inte för fem öre. Men ändå kan jag inte låta dig vara ifred. Jag förstår inte varför jag blir så besatt. Jag kan inte lämna folk ifred. Jag är en satans komplicerad person. Ett tag verkar det som om jag inte bryr mig och är upptagen och har aldrig tid och ses. Och sen när man väl får tag i mig och ses och sånt så blir jag helt ... Tvärtemot den jag var innan. Innan var det alltid de som hörde av sig till mig, nu hör jag konstant av mig till dem. Smsar, vare sig de svarar eller inte, jag slutar liksom inte. Helt galet besatt blir jag. Jag är i alla fall medveten om det och nu är det verkligen dags att sluta. JAG VET att du behöver tid ifrån mig och jag ska ge dig det. Även om jag tycker det är skitsvårt.
    Jag är skitkass på att stänga dörrar.