Dystert
Nu ska jag skriva ett inlägg som handlar om en sak. Att jag är trött och inte orkar. Kommer antagligen bli segt och dystert som fan, men i alla fall. Måste bara skriva ut allt och såhär får det helt enkelt bli. Nu är man förvarnad i alla fall, om man nu får för sig att fortsätta.
Så, jag är allmänt trött, tjurig, irriterad, besviken, ledsen, arg på precis allting. Jag känner bara hur ofta jag inte orkar le längre. Jag orkar inte skratta längre. Orkar inte komma på samtalsämnen, smarta meningar och fräsiga ord. Jag är så trött så jag tänker mig inte för innan jag säger saker, jag tänker mig inte för innan jag skriker. Kanske är allting jag känner undertryckt och nu kommer det bara för att jag inte orkar hålla emot? Jag måste erkänna, det händer att jag verkligen frågar mig själv: Varför? Varför vill folk prata med mig? Eller snarare varför GÖR dem det. Menar, vad tillför jag? Mer än dåliga skämt med min kassa humor och allmänt lama klyschor. Vad är det som gör att någon ens vill umgås med mig? Jag bara kastar och spyr galla överallt omkring mig, kanske de som jag gillar absolut mest. Blir sur och förbannad för minsta lilla och jag orkar bara inte. Gråter och slår i kudden precis som när man var sju år.
Jag hatar kommentarer. Kommentar, kommentar, kommentar. (Missförstå mig inte för kommentarer i benämning som kritik eller goda avsikter eller vad som gillar jag men du kommer nog snart förstå vilka sorters kommentarer jag menar) Vissa är dessutom bara sagda för att trycka ner folk. Tryck, tryck, tryck. Och jag är fullkomligt hiskeligt skittrött på folk som ska hålla på att trycka ner folk. Jag skäms verkligen. Känner mig så hemsk om jag dessutom är med. Ni vet när ens kompis typ trycker och man står brevid med ett löjligt flin eller bara helt tyst. Vad hjälper det liksom? Man måste stå upp men man är ju så förbaskat feg. JAG är förbaskat feg när det gäller vissa saker, galet grupptryck kan man känna. Vissa saker går inte bara att stå emot på något sätt. Och jag blir så pissur på mig själv som inte bara stampar i marken och ryter till. Eller i alla fall viskar något. Men nej, istället står man där och dönickar eller va tusan som helst.
Livet är så himla nyckfullt. Det kan vara hur bra som helst. Relationer till folk och skolan, arbete, idrott, ja, allting kan vara i benämningen perfekt. Men ändå kan man må skit. Jag syftar inte på att man kanske är sjuk eller så för det kan man ju inte hjälpa, men psykist. Jag är som deppigast när allting är bra känns det som. Jag är kanske bara en komplicerad, tvärtemot-person. För när saker och ting går emot en kan jag glädja mig åt minsta småsaken. När allting är bra så gör man inte det. Det är knappt jag kan glädja mig åt de stora sakerna, det är en lycka som snabbt går över. Jag är inte van vid att sådant snabbt går över. Lycka för mig ska hålla åtminstonde någon timme. Men det gör ju inte det heller. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med, eller vad jag babblar om just nu. Men förtillfället känner jag mig inte glad, fastän allting runt om mig är så härligt, så kan jag bara inte le. Jag orkar inte skratta ikväll. Jag orkar inte vara social, trevlig och komma med dåliga skämt. Jag bara orkar ingenting.
Så, jag är allmänt trött, tjurig, irriterad, besviken, ledsen, arg på precis allting. Jag känner bara hur ofta jag inte orkar le längre. Jag orkar inte skratta längre. Orkar inte komma på samtalsämnen, smarta meningar och fräsiga ord. Jag är så trött så jag tänker mig inte för innan jag säger saker, jag tänker mig inte för innan jag skriker. Kanske är allting jag känner undertryckt och nu kommer det bara för att jag inte orkar hålla emot? Jag måste erkänna, det händer att jag verkligen frågar mig själv: Varför? Varför vill folk prata med mig? Eller snarare varför GÖR dem det. Menar, vad tillför jag? Mer än dåliga skämt med min kassa humor och allmänt lama klyschor. Vad är det som gör att någon ens vill umgås med mig? Jag bara kastar och spyr galla överallt omkring mig, kanske de som jag gillar absolut mest. Blir sur och förbannad för minsta lilla och jag orkar bara inte. Gråter och slår i kudden precis som när man var sju år.
Jag hatar kommentarer. Kommentar, kommentar, kommentar. (Missförstå mig inte för kommentarer i benämning som kritik eller goda avsikter eller vad som gillar jag men du kommer nog snart förstå vilka sorters kommentarer jag menar) Vissa är dessutom bara sagda för att trycka ner folk. Tryck, tryck, tryck. Och jag är fullkomligt hiskeligt skittrött på folk som ska hålla på att trycka ner folk. Jag skäms verkligen. Känner mig så hemsk om jag dessutom är med. Ni vet när ens kompis typ trycker och man står brevid med ett löjligt flin eller bara helt tyst. Vad hjälper det liksom? Man måste stå upp men man är ju så förbaskat feg. JAG är förbaskat feg när det gäller vissa saker, galet grupptryck kan man känna. Vissa saker går inte bara att stå emot på något sätt. Och jag blir så pissur på mig själv som inte bara stampar i marken och ryter till. Eller i alla fall viskar något. Men nej, istället står man där och dönickar eller va tusan som helst.
Livet är så himla nyckfullt. Det kan vara hur bra som helst. Relationer till folk och skolan, arbete, idrott, ja, allting kan vara i benämningen perfekt. Men ändå kan man må skit. Jag syftar inte på att man kanske är sjuk eller så för det kan man ju inte hjälpa, men psykist. Jag är som deppigast när allting är bra känns det som. Jag är kanske bara en komplicerad, tvärtemot-person. För när saker och ting går emot en kan jag glädja mig åt minsta småsaken. När allting är bra så gör man inte det. Det är knappt jag kan glädja mig åt de stora sakerna, det är en lycka som snabbt går över. Jag är inte van vid att sådant snabbt går över. Lycka för mig ska hålla åtminstonde någon timme. Men det gör ju inte det heller. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med, eller vad jag babblar om just nu. Men förtillfället känner jag mig inte glad, fastän allting runt om mig är så härligt, så kan jag bara inte le. Jag orkar inte skratta ikväll. Jag orkar inte vara social, trevlig och komma med dåliga skämt. Jag bara orkar ingenting.
Kommentarer
Trackback