Facing a dying nation of a movie paper fantasy.

Är det inte ironiskt?
Är inte hela jävla livet bara ironiskt mot en ändå?
Ironiskt som fan hela tiden.
Ursäkta språket men jag börjar bli trött på livets ironi som bara öser ner galla över mig. Det är ju makalöst. Otroligt. Nu passar det. Nu. Nu är det helt underbart bäst. Fan, och jag som jag är känner jag mig skyldig. Helt utan anledning. Det finns ingen anledning. Inget är mitt fel, jag har inte gjort någonting. Men erkänn, det är helt sjukt jävla ironisk? Och jag, ja, jag tar på mig skulden! När kommer den dagen då jag kommer sluta ta på mig skulden av saker jag inte behöver? När ska jag sluta känna dåligt samvete med saker jag inte är inblandad i? Den dagen jag slutar vinkla allting i olika vinklar och ser mig själv som the bad guy, DÅ ska jag sluta känna skuld. DÅ ska jag sluta få dåligt samvete över precis, precis allting. DÅ kommer jag att fungera igen. Då kommer allting att fungera, som i en harmoni. För det är ju så det är.


Och hörredudu, vem är du som kallar mig klok?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback