För du var solskenet, Johnny jag var ensam
Jag blir galen på mig själv.
Är det helt enkelt som jag sätter stopp för mig själv? Sätter pinnar i hjulen. Är det för jag är rädd? Jag mår inte bra nu, för jag saknar dig något otroligt mycket. Men jag mår inte bra när vi är tillsammans, för jag blir så bevsiken. Eller så får jag så himla dåligt samvete. Även om du skulle vilja försöka igen och lova att inte göra om det, hur ska jag kunna tro det? Så många gånger har förändring utlovats men ingenting har hänt. Och ja, nu på senaste gör du ju saker hela tiden, jag vet inte om det är ett försök till bevis på förändring? Är det för att gå vidare och visa att du inte bryr dig om mig alls längre? Eller är det bara för att det är lättare att hålla tankarna borta? Jag blir så himla fundersam, helt utan anledning. För jag borde inte fundera på sådant nu.
Jag skulle fokusera på mig själv, det var så det var. Men det är svårt att finna fokus på sig själv när man har en annan människa i tankarna 24/7. Och så blir jag så förbannad för mig själv för jag sitter bara och minns allting som var bra. Jag har inte de minsta i tankarna om alla de gånger jag blev så ledsen eller gjorde dig så ledsen eller arg. Det försvinner helt, allting av det känns skitsamma. För när vi hade det bra, då var det bra. Men så hör jag en röst lång bak inuti mitt huvud "Så behandlar man inte någon man säger att man älskar"
Jag har pluggat idrott och försöker skriva klart min shortstory i engelskan nu. Saken är den att jag orkar inte riktigt ta tag i saker och ting nu. Jag orkar inte ta mig i kragen och få saker genomförda och gjorda, än mindre bra genomfört. Det här tar kålen på mig snart, jag orkar ingenting snart. Jag måste stänga av och inte tänka. SLUTA förhindra mig själv från att ha roligt. För det är precis det jag gör. Fortfarande tänker jag så mycket på dig så kan inte ens låta mig själv ha kul. Hur ska jag någonsin kunna hitta mig själv när jag håller på såhär?