Sarah

Ännu en dag seglar förbi och jag är stay put i grafsalen under dessa ödesdigra projektarbetsveckorna. Dessa veckor som man borde vara tacksam och glad över att man får medan jag sitter och snarare får panik att jag inte vet vad jag ska göra med communityn, tv:s hemsida, filmen och svenskan. TV:s hemsida börjar nog gå åt skogen. Tror inte de är intresserade längre. Jag får ta upp det med någon på msn känner jag. Annars får jag nipperticks.

Igår kom i alla fall det efterlängtade samtalet, äntligen så på måndag smäller det. Dock känns denna torsdag lagom medioker då alla är relativt trötta och vädret är så dystert. Jag ska inte säga något. Jag känner mig lite smått grå inomhus ska jag berätta, men av någon anledning kan jag inte visa hur negativt mitt humör egentligen är. Skumt. Kanske får jag svar på alla mina frågor på måndag? Nej, jag ska inte höja någonting mot skyarna, det slutar bara med besvikelse och där har vi alla varit en hel del.

Och idag, dagen torsdag, som jag skulle vara så duktig på. När jag kommit hem efter övningskörning skulle mitt nya pannband på och jag ska ut och gå raskt med iPod på högsta volym! Helt ärligt är det nog vad jag behöver. För mina tankar har blivit sådär knäppa nu på senaste. Inte deprimerande tankar, kära mor och far, men knäppa.
Jag har fått en känsla. En känsla av att egentligen så är det inte riktigt okej mellan oss. Varför skulle det vara det? Egentligen så finns det något underliggande din fasad. Du tycker illa om mig, besviken på mig eller tror något illa om mig. Det känns som något bara är falskt när vi ses, det där leendet eller de där kommentarerna. Egentligen är det kanske som i Halo. Att du bara vill jag ska ta slut. Äsch, jag vet jag är knäpp i huvudet men det känns som det är något underliggande. Som det är något under den där fasaden. Och är det det så snälla, skäll på mig, skrik på mig, för det är bra mycket bättre än om något finns där som bara ligger och eggar.