You know, being Prime Minister, I could just have him murdered.
Så här ligger jag igen, som så många tidigare kvällar. Täcket uppe vid hakan och Love Actually är igång. Men idag lät jag chokladbollssmeten att vara. Jag ligger inte här med filmen igång på grund av att jag är ledsen eller deprimerad över kärleken i mitt liv. Tro mig, då hade den smaskiga smeten varit närvarande. Jag bara är fullkomligt utmattad. Men jag vet inte varför.
Idag sattes det upp partytält i trädgården och dansbanan börjar bli klar. Det är så jag själv blir sugen på att ha bamsefest med 80 bjudna. Men sen inser jag att jag själv dels aldrig skulle ha råd och dels aldrig skulle kunna få ihop så många att bjuda. Jag la mig på en bänk och tittade mot himlen och för en gångs skull var det inte kajor, skator och kråkor där uppe utan svalor som svävade. Here's the thing. När man kollar upp på himlen är svalorna svarta. När de sen flaxar med vingarna kan man se att de skiftar vitt. Detta fick mig att börja fundera. Jag trodde svalor var vita ner till och svarta upp till? Alltså. Hur går det här ihop? Först tänkte jag fråga den allsvetande, aka Simon. Men kom sen på det vi kom fram till i fredags. Hade jag undrat hur svalorna flög förr hade jag fått ett korrekt svar. Hur dem är i dagsläget är dock inte lika säkert. Och Google ger mig inga svar heller. Vad ska jag ta mig till?
Och visst är vi människor allt bra knäppa? Hemsketer, sorg och död finns överallt runt om oss i världen. Men vi intalar oss själva att "Nej fy va hemskt men det kommer ju aldrig hända här". Vi är så instängda i våran lilla trygghet om våra nära och kära så man inte tänker på att olyckor faktiskt inträffar överallt och vemsomhelst. Jag känner inte Våxtorpsbon som nu ligger i respirator och är 20 år gammal. Men när jag läste artikeln första gången fick jag panik och slängde snabbt iväg ett sms till Adam för att kolla att allt var bra, att han levde och att han inte nyligen krockat. Det hade han inte, men han visste och kände vem det var. Och även om jag inte känner människan själv är ändå folk jag är nära som är nära med honom. Det är obehagligt. Och tryggheten ruckas otroligt. Eller hur?
Idag sattes det upp partytält i trädgården och dansbanan börjar bli klar. Det är så jag själv blir sugen på att ha bamsefest med 80 bjudna. Men sen inser jag att jag själv dels aldrig skulle ha råd och dels aldrig skulle kunna få ihop så många att bjuda. Jag la mig på en bänk och tittade mot himlen och för en gångs skull var det inte kajor, skator och kråkor där uppe utan svalor som svävade. Here's the thing. När man kollar upp på himlen är svalorna svarta. När de sen flaxar med vingarna kan man se att de skiftar vitt. Detta fick mig att börja fundera. Jag trodde svalor var vita ner till och svarta upp till? Alltså. Hur går det här ihop? Först tänkte jag fråga den allsvetande, aka Simon. Men kom sen på det vi kom fram till i fredags. Hade jag undrat hur svalorna flög förr hade jag fått ett korrekt svar. Hur dem är i dagsläget är dock inte lika säkert. Och Google ger mig inga svar heller. Vad ska jag ta mig till?
Och visst är vi människor allt bra knäppa? Hemsketer, sorg och död finns överallt runt om oss i världen. Men vi intalar oss själva att "Nej fy va hemskt men det kommer ju aldrig hända här". Vi är så instängda i våran lilla trygghet om våra nära och kära så man inte tänker på att olyckor faktiskt inträffar överallt och vemsomhelst. Jag känner inte Våxtorpsbon som nu ligger i respirator och är 20 år gammal. Men när jag läste artikeln första gången fick jag panik och slängde snabbt iväg ett sms till Adam för att kolla att allt var bra, att han levde och att han inte nyligen krockat. Det hade han inte, men han visste och kände vem det var. Och även om jag inte känner människan själv är ändå folk jag är nära som är nära med honom. Det är obehagligt. Och tryggheten ruckas otroligt. Eller hur?
Kommentarer
Trackback