Sarah

Tjopidoo vilken morgon jag hade idag!
Näst bäst var såklart när hela müsli påsen gick sönder och ramlade ner i filen och det kom müsli över hela mitt ny dammsugna golv. Näst bäst, helt klart. Det bästa under morgonen är.. uppenbart helt enkelt.

Hämtade upp föräldrarna. "oh det var sååååå varmt vi kunde inte ens sola utan fick ligga i skuggan hela tiden" men oj, va synd jag tycker om er. Sympatin är överhängande. Fick i alla fall med mig lite choklad till skolan så jag skulle orka. Den tog slut på fem röda efter att jag intagit grafsalen. De är minsann fikagalna, menar jag åt ju knappt nååååågot alls. Knappt. Mycket knappt. (Ni kan inte missa ironin nu va?)

Så medieproduktion B nu och äntligen (ungefär fem minuter innnan) så blev det klart hur jag ska lösa det. Och ja, det känns så bra att det är ut funderat och fixat och klart. Under APU veckorna så kommer allting att dokumenteras och hållas koll med sarahp.bloggsida.se Gud så bra det känns att jag äntligen vet! Om så inte allt så nästan!

Morgondagen är fortfarande ett frågetecken men det blir nog bra vilket som. Allting lär utredas ikväll! Då är det dessutom träning. Oh yeah.


Jag måste bara säga det hur extremt hemmafru-aktig jag har känt mig de senaste dagarna. Framför allt igår. Planerade in handling av mat och bröd etc, även var tanken att finna mig ett par joggingskor vilket var mindre lyckat. Jag åkte runt och kollade upp kvällens rutt på förhand (!!) och hem för att städa plugga. Jag även lagade mig wok (ännu mera !!) och bakade en kladdkaka efter nytt recept. Som jag dessutom inte åt (helt galet mycket !!). När man gick där med trasan i ena handen och dammsugarn i den andra så kändes det bara... Ja, snart kommer mannen hem, lägger upp fötterna på bordet och då ska maten serveras.

Godis. Ge mig godis. Lösgodis. Nu.

Ännu en tisdag med multimedia pågår. Jag har jobbat på riktigt bra de här första timmarna även om det kanske inte direkt syns. Jag har verkligen ingenting att skriva om men eftersom Zara klagar på mig (bara för att hon nu är en aktiv bloggare) om uppdatering så varsegod. Jag är aningen irriterad då kläder uppenbarligen är mer intressant än projektet. Och ja, förvåningen är stor. Kläder?! All detta hån jag har fått utstå. Det är oförståligt, obeskrivbart och upprörande!

Tre timmar kvar till buss och fyra timmar kvar till träning. Det enda jag vill är sova. Trött som bara den. Börjar bli måttligt trött på det här. Silent treatment. Upp i rumpan med det säger jag bara! In my ass!

Nu börjar nerverna jobba.

Helgen tog en oväntad vändning. Från opepp till pepp. Från glädje till vrede. Och slutligen tre pikébussar och en civil polis. Avslutades med snack och vandring mot bussarna. Somnade halv fem då ett samtal som ledde in på koncentrationsläger och situationen i Gaza tog slut. Var därför härligt pigg på styrketräning kl 10 morgonen efter. Lite skjuts hem blev massa prat tills ett avbrott med ett samtal. Kände att man inte ber polisen att ringa upp. Lördagens avslut kunde inte ha blivit mycket bättre. Söndagen spenderades mestadels på jobbet med annans mys kläder. Erkänn det höjer mysfaktorn?

Det är måndag och redan känns precis hela veckan planerad, det är fasiken sorgligt. Hade velat träffa en del härliga människor jag inte träffat på ett tag nu. Men får försöka se till att det sker nästa vecka istället då. Nu väntar jag in ett extra långt jobbpass och jag tänkte faktiskt köpa mig en baguett som jag ska ta i pausen. Igår levde jag på kakor och kaffe. Kaffe och kakor. En och annan gång sköljde jag ansiktet med kallt vatten. Helgens sömntimmar blev alldeles för få.


Okej. Då samlar vi mod! JUST DO IT.

Vakna. Check.
Frukost. Check.
Ut och känna på väglaget. Check.
Ta med ny cd till bilen. Check.
Köra försiktigt. Dubbelcheck.
Komma försent. Check.
Glömma ledighetsansökan. Check.
Redovisning. Check.
Affirmera mig själv. Check check och åter check.

Snart är det lunchdags och jag har inte något att göra. Drygar på Lookbook, bloggkoll, didmo (nåja det var ju för att Dag ville kolla upp det) och sen skriver jag här. Wopidoo så kul man kan ha. Ikväll blir det i alla fall utgång med klassen, nu får vi äntligen tummarna ur rumporna. Dock har jag träning klockan elva imorgon... Återigen kommer träningsverken underhålla mig resterande delen av veckan. Ännu mera wopidoo.


Jag är positiv och blickar framåt!

Oh så härlgt. Ännu en dag framför mig med massa möjligheter!

Jag måste erkänna, jag är nog ganska dum. Jag trodde ju att när president valet avgjordes, ja det var då Obama blev president liksom. Logiken. Men nej, det är inte förrän i typ igår eller förrgår som han verkligen tillträdde presidentposten. Så det var var därför de helt plötsligt skrev så mycket om honom i tidningarna igen! Jamenjahaaa.

Tisdagen var inte min dag. Gjort fel frågor på läxan, fick håla fram till tolv och hade kört och bussen var sen. Ipoden var död och allting sådär surt. Träning som gav mig ont i höger höft. Hem och skulle vattna blommor. Fick konstaterat att jag inte ser skillnaden på plast och på verkliga. Hoppas innerligt jag inte har vattnat våran kaktus lampa. Smulpajen var nära att bli bränd och så brände jag mig en ny cd-skiva till bilen då Kayne West varvat med The Beatles (eller hur, härlig mix) har gått konstant i över tre veckor. Något går fel och tre låtar kommer med på cd-skivan. Vilket jag såklart märker när jag sitter i bilen på onsdag morgon. Så Going on, Disturbia, Africa och alla "uuuh" i Fix you finns på cd:n. No more. Av någon anledning brusar hela Fix you -låten utom just när Chris Martin har sina "uuuh" så ja. Det blir mest patetiskt.

Men idag är det torsdag, en dag som ska vara positiv har jag bestämt på förtur. Hade en galet härlig morgon men så fort jag kommer till skolan är varken lärare eller klass här. Puh. Det tär på en att vara positiv alltså.

Måndagen lider mot sitt slut och helgen kunde inte ha varit mycket bättre.

Finbesök på fredagen med god mat och mys. Lika fint främmande under lördagskvällen och även denna kväll slapp jag sova själv. Dock en tidig kväll då någon somnade redan vid elva i soffan trots att "Blades of Glory är ju sååååååå rolig". Söndagen, där ska erkännas att ett biobesök hade varit mycket uppskattat men dock skulle den ju ses halv sex då jag ännu skulle sitta och ringa runt. Nej, de fina människorna får jag träffa en annan dag helt enkelt. Även måndagen, alltså dagen idag, har jag haft med mig finbesök hem efter skolan. Dock blev det ingen övernattning då hennes syster skulle komma hem så de skulle umgås lite. Men godis, chips, film och någon cider blev det allt ändå! Så här på en måndag? Oh yes!

När folk försvinner eller lämnar en så gör jag en sak. Jag skjuter det ifrån mig
Det blir lättast att hantera.

Morfar dog igår. Extra-morfar ska ha begravning i februari.

Ikväll var familjen och jag i Malmö och kollade på Jesus Christ Superstar. När vi kommer dit får vi beskedet att Ola Salo är sjuk. Knappt irriterande då han var halva grejen. Men never mind, för musikalen var så grymt bra ändå! Och Judas, jag säger bara Judas! OH! Där har vi en man minsann! Och en tripp till Malmö ledde till en sväng på stan vilket ledde till ett tomt konto. Eller VISA kort. Men ett par stövlar och två toppar rikare. Wopidoo. Stövlarna är jag grymt glad över. Mindre glad över min förbaskade förkylning som bara blir mer och mer enveten ju längre tiden går. Duh. Började göra ont i bihålorna idag också. Varför, oh varför, skulle jag vara så jävla envis och ge mig iväg och simma för? Idioti Sarah, ren och skär idioti.


Jag har börjat inse att allt mitt kryptiska skrivande fan inte är bra. Jag är rädd att helt fel personer tar åt sig nu när det inte är dem jag överhuvudtaget syftar på. I och för sig är det en sån risk man tar när man skriver kryptiskt. Fast även om det inte var till dig jag menade så börjar jag bli riktigt arg. Eller kanske egentligen besviken. Då jag trodde du var en vän. Så obeskrivligt fel man kan ha.

Host och snörvel. Snart faller jag väl ihop död.

Jag tog i mig lite mat och en alvedon och åkte till Nathalie. För fan. Sitta hemma hela dagar och sörpla té är inte min grej. Jag var där till halv tio då de drog vidare och jag körde hem. Frida kom med mig, lämnade Lukas till att packa, och vi kollade Mysteriet på Greveholm. Kom nyss på att det inte blev så mycket med den där filosofin idag ändå. Tar det imorn innan färden eller under bilresan.

Vet du vad? En del av mig önskar verkligen att du gått vidare. Att du inte längre ser tillbaka. För din skull. Och, jag är lite egoistisk, för min skull med. För det skulle bli lättare. Så oerhört mycket lättare för allt och alla. Men jag är inte rätt person att säga något. All denna tid som gått så bryr jag mig än.

Sitter framför Hem till gården, oh hur många lunchraster gjorde jag inte det?, och snuvar och hostar. Härligt eller hur? Inte nog med att jag missar skola, utan jag missar dessutom utgången ikväll. Ja, utgång kan man ta närsomhelst men att fira Nathalies 20års-dag lär ju inte hända fler gånger. Kul alltid lika kul. Så nu sitter jag här med en kopp grönt té som jag slurpar i mig. Har ingen riktig aptit. Åt en sked chokladsmet och två skedar keso men inget var någon höjdare.

Vet ni vad? Jag är fasiken lite arg. Men jag kommer aldrig någonsin att erkänna det. Men en del av mig är fan arg.
Man är ju inte mer än mänsklig.


Kom nyss på att jag har filosofiprov på måndag och att jag inte lär hinna plugga i helgen så borde jag faktiska ta min sjukdag och utnyttja den. Snart. Ska bara se lite Pelle.
Men hey titta här? Vad är det som går på tv3? Våra bästa år! Ännu en serie jag följde konstant en sommar.

Är det inte ironiskt?

Går till busshållsplatsen på trädgårdsgatan och inser att jag glömt min mobil. Jag, Sarah Pontén, glömde mobiltelefonen hemma. Tänkte att mamma kan jag ju smsa från Fridas mobil så det var ju inga större problem. Men visstfan. Jag sa ju till Frida att smsa när jag satt på bussen. Smsar jag då inte kanske hon ringer och undrar hur det går och så svarar inte jag så hon tror jag sover eller något och struntar i att åka in. Där går jag runt på stora torg i mina solglasögon och letar förgäves utan möjlighet att höra av mig. Kan ju inte hennes nummer utantill heller.

Så jag vänder på klacken och går hem. Ringer upp Frida och säger som det är, jag missade bussen eftersom jag glömde mobiltelefonen hemma och drar hela min tankegång. Hon skrattar och säger hon såklart åkt in ändå. Nåja. Samtidigt som jag är på ovanvåningen och kollar i en busstidtabell ringer min mobil som ligger på köksbordet där nere. Jag rusar ner och säger till Frida att bara vänta lite i luren.

"Hej det är Sarah"
"Ja hej det är Corne..."
"NEEEEJ!" Jag lyckas lägga på luren med Frida istället för att bara lägga ner den utan att röra några knappar.
"Öhm.. hehe.. Ursäkta vad sa du?"
"Haha det är Cornelia från Concilia, jag bara undrar om du vill jobba något i veckan?"

God I'm good. Det är inte många som skriker nej när jobbet ringer.

Vilken dröm. Jag grät, och jag grät mycket, bara för att du var som vanligt. För att du inte hade blivit nedslagen. Att jag skulle behöva såra dig ännu en gång. Another heartache. Det var rent ut sagt förjävligt.


Idag ska jag till Halmstad med Frida och köpa någon som fyller år mycket snart en liten present. Firningen sker på fredag och jag hoppas mitt partyhumör hinner införa sig. Egentligen är det inte så konstigt att jag är trött på fest. Jag har festat minst en gång i veckan hela sommar och höst. Är det så konstigt man är lite opepp nu? Men det ska inte hindra oss på fredag inte!

Och jag hittade en textdel jag skrev i bloggen för länge sen, som på något sätt passar bra just nu. Eller kanske inte just nu men... I alla fall så kunde jag inte komma på hur låten till gick. Och nu hittar jag den inte. Texten finns men inte låten. Fast ärligt talat känner jag på mig att den inte kommer vara så bra.

when you're living alone forever, your life can seem like a dream
and when you dont trust anybody, its hard to let their love in
why was i trying to fight it?

Kan du bara döda tvättmaskinen åt mig? Jomen visst mamma, I'm on it.

Gårdagen var inte riktigt som jag hade tänkt mig. En mellandag som bartendern sa när jag stod kvar vid baren och alla hade gått. Var inte riktigt pepp men hade ändå helt okej. Sjöng glatt med mina nioåriga vänner i kön som jag egentligen inte behövde stå i. Dansade runt och hade ett långt samtal. Tappade bort varenda jävla människa hela tiden. Hopplöst. Och ja, jag är verkligen ledsen att jag inte kunde med att säga det du ville höra.


Idag ska jag bädda ner mig i soffan, äta på pepparkakshuset (mums trots all damm och kvalster, i can take it!), kolla på Gubben Pettson och Tomtemaskinen och bara tycka synd om mig själv. Nej, det är inte synd om mig för fem öre. Men jag vill tycka synd om mig. Det är en sån dag idag. Så jag tycker synd om mig själv bara bara för det.

Nu är balklänningen köpt! Spännande minsann.

Ikväll är det underbar och även om jag inte är jättetaggad så ska det väl ordna sig under kvällen. Vet inte riktigt hur det löser sig med förfesten ännu. Ser ut att bli Halmstad då skjuts inte innebär ett problem. Kan ju alltid möta upp ens nära och kära där. Vi får se. Jag har en otäck neutral känsla i magen. Sådär bara neutral och obehaglig. Jag vet inte varför jag känt mig så allmänt likgiltig hela dagen. Det känns ... Det känns bara inte riktigt som om jag lever livet fullt ut. Hur mer skulle jag kunna leva det? Låt oss dansa bort allt som kallas neutral, likgiltig och nollställd! Puts väck, våt fläck.

Men kom igen Sarah! Plåga dig själv då! Ge dig fan på det! Smörj in dig i allt hur mycket synd du tycker om dig själv! Skratta åt det! Sarah för fan! Skratta åt det! HAHA!

Usch. Jag är fortfarande frusen. Kallt är det. I märg och ben.


All ork bara gick ur mig som i en suck. Med ens blev jag hur trött som helst och känns som om jag skulle kunna sova i evigheter och lite till. Det bara sa poff. Trots att jag sov till kl ett idag. Har börjat kolla på Pettson och Findus-julkalendern. När man lämnat Mysteriet på Greveholm bakom sig är det dags att gå vidare tänkte jag. Efter Pettson har jag Pelle Svanslös. Det är något mysig med julkalendrar ändå. Och denna bloggen kom nu när jag är klar att återigen låta ganska deprimerad. Men det är jag inte. Bara trött.

Fick vi sagt allt som skulles?
Jag vill gärna tro det i alla fall.

Jag inser det nu att jag bara var en bricka i spelet. Jag var aldrig någonting mer. Egentligen har jag vetat det hela tiden och intalat mig själv dag ut och dag in. Men motsatsen har bevisats gång på gång. Nu är det självklart och jag ser det hela nu. Det som stör mig är att jag visste hur det var hela tiden och det var ingenting som jag satsade på och jag är inte ledsen, uppgiven eller arg. Jag bara var en bricka i spelet. Och ärligt talat, det är inte mer med det.


Okej, jag överreagerade lite ikväll. Jag har egentligen ingenting direkt emot min situation just nu. Inget som gör att jag vill fly till andra sidan jorden. Nej. Jag har fantastiska vänner jag alltid har en härlig tid med. Jag älskar att gnabbas och retas med folk jag tycker om. Och skratta, driva med varandra. Ingen tar illa upp i vårt sällskap. Det enda jobbiga jag inte gillar är helt enkelt skolan. Vissa dagar känns det hur långt som helst kvar att gå och andra inte. Men jag har bokat Caroline på måndag kvart över två. Då får vi nog en analys av hur jag egentligen mår. För vad vore jag för en viking om jag bestämde själv? Pfft.

Man är allt bra patetisk ibland.

Tanken som finns där hela tiden.

Okej, man kan mycket lättare prata om allting när man är full. Obehagliga samtal blir med ens ett måste och även om de blir känslofulla blir de inte jobbiga eller obehagliga. Inte i närheten av hur de kan bli om man tar ett snack nyktert. Men ändå. Borde det inte vara smartare att ta sig ett snack om man är besviken på en förr så nära vän, kan man inte svälja stoltheten och säga det? Jag vet, vi har alla varit där, i en situation eller plats då man känner sig bortglömd, oprioriterad och man känner att man inte betyder lika mycket för en person som man en gång gjorde. Det är rent ut sagt skit. Men borde det då inte bli lättare om man bara tog det där snacket och redde ut det hela? Man kanske kunde komma fram till någon slags kompromiss eller i alla fall fått sig en förklaring till varför det har blivit så? Jag vet jag är tjej, vi är känsloladdade, snacksaliga små hårbollar med inställningen att man kan prata sig egenom allt. Det kan man inte. Men vore det inte värt ett försök?
Usch, jag lägger mig i alldeles för mycket.


Gårkvällen spenderades på 24timmars med Malin, Matilda, Emil, Josse, Jossan, Hanna och Helena. Blir det en sväng till Norge för jobb efter studenten kanske? Well, i cant see why not. Snart kommer Nathalie och det är dags för mysteriet på greveholm maraton, pratat om det sen mars förra året! Ikväll ska vi fira Adam och jag hoppas han bjuder på tårta.

Dags för en sammanfattning av nyåret 2008/09
Det hela började med god mat och skålar för sommaren 2009, värden och värdinnnan. Även Matilda gav mig en skål då jag inte kunde sluta prata. Efter efterrätten började man märka hur alkoholen tog tag i människorna. Det var tårar, samtal och diskutioner. "Tänk på vad du säger" Så fel jag hade, det var blickar vi fick ha koll på. Tolvslaget kom då en sko tappades och numret jag ville ringa mest var upptaget. En liten stund för mig själv blev istället en liten stund med dig som visade sig vara alldeles för kort för att vi skulle få sagt vad vi ville. Det var ut i kylan för att sprida värme och jag gjorde mitt bästa även om jag inte är den närmsta. Efter en spya (inte jag ska tilläggas) gick två och la sig och resten åkte hem. Vi andra fem låg till klockan fyra och sjöng disney sånger. En åt åtta dammsugare och jag åt chips. Världens godaste chips någonsin.

Man är den man är, och det finns inte mycket man kan göra åt det. Men jag har försökt göra något åt det. Jag har tagit mig i kragen för att göra något åt det. Det är min självkänsla som är problemet och det är den jag har börjat jobba med. Men när du tror jag inte kände någon lättnad så tror du fel. Du har hjälpt mig mer än någon annan någonsin har gjort och jag önskar bara jag kunde hjälpa dig på något sätt tillbaks.