Sarah

Alla har glömt.

A trip down memory lane, ja det verkar det alltid bli när jag är ute! I fredags tog jag och Frida och bestämde möte på Bulls uteservering kl halv tio. Efter misslyckat försök att få med lite fler och blivit kallad opatriotisk dansk så blev det bara vi först. Men Nathalie och Marie kom efter ett tag och vi snacka skit. På något vis kommer alltid gamla dar upp på tal. Är det inte sommaren eller hösten så är det högstadiet och nian, eller varför inte matsalstugget från mellanstadiet? Alltid. Och även denna kväll inne på Asian. Den ena och andra historien kom upp och en del tålde helt enkelt att repeteras. Under kvällen fick jag dessutom en dikt tillägnad till mig. Dock äckligaste mintuun någonsin. Kvällen avslutades med 324an hem, blöt och kall, Franz Ferdinand och A little respect.

"Dens kvällar blir inte alltid som tänkt. Ikväll blev synnerligen trevlig   t  men inte alls som tänkt och jag känner mig in i helveter dum. Ja nguet  varför och dels kan jag inte sluta fundera på varför fan de vet de. Varför vyka?"

Lördagen var först choklad, choklad, choklad med familjen. Gott, väldigt trevligt och mättande. När kl var 17:00 hade jag hunnit vara hemma i en timme och fräschat upp mig när Pelle och Julia kom med den lilla röda ... opeln? Till Tina och Kalle med god mat. Tjejförfest blev till en fest med hela Knäreds fotbollslag. Alltid lika kul när Joel alltid blir lika förvånad. Kvällen var riktigt trevligt även om det blev en del smsandes och svårförstått sådant. "Hälsa oskar" Vem fan är oskar?
Sen bar det utför. Vi skulle möta folk i stan och det skulle bli kul. En ångra sig, en baka sockerkaka, en hände det något med så kunde inte prata, en lurades om att han skulle in, en ringde aldrig och en visste inte ens att vi snackat om att mötas upp tydligen. Jag blev sur först ett, sen två, sen tre och sist fyra. Då var jag förbannad på mig själv som köpte en godispåse jag inte ens ville ha. I bilen hem spydde jag galla över allt och alla. Var galet bloggsugen när jag kom hem men slutade med ett enkelt sms i utkast. Och när man läser vad jag skrev här ovanför var de nog bra jag höll mig borta från bloggandet.

Sen du får så har min spegel glömt bort hur du såg ut, nu får den aldrig se dig.
Telefonen har glömt bort hur du lät och ingen talar längre om dig med mig.
Alla har glömt. Men inte jag. För varje ensam natt, så minns jag mer.

Dörren kommer inte längre ihåg hur du slet upp den, ivrig att få se mig.
Och gitarren inte sångerna om allt skönt och vackert, som du skulle ge mig.
Alla har glömt. Men inte jag. För varje ensam natt så minns jag mer.
Alla har glömt.