So little to say but so much time, despite my empty mouth the words are in my mind.
- Unnskyll, men du vet ikke hvor man kan kjöpe litt varer? , Säger han samtidigt som han petar sig på näsan.
Jag tittar på honom oförstående och tänker "Vem tror han att han är att kommentera om jag har någonting i näsan?!" svarar sedan
- Jag tror bara det är 7-11 som har öppet fakiskt.
- Men alltså, ikke sånt utan varer? , återigen tar han sig på näsan. Och då börjar jag sakta förstå.
- Hmm nej tyvärr, mumlar jag och skyndar mig hem.
Helgen blev inte riktigt som jag ville och hade tänkt men den bjöd i alla fall på massa citat. Igen. Episk har andra kommit att kalla den. Jag vet inte riktigt vad jag vill kalla den. Men bakfylleångesten slapp man i alla fall inte, hur slö min hjärna än har varit.
Please wear the face, the one where you smile, because you lighten up my heart when I start to cry.
En vecka med motgångar på alla sätt har gjort min entusiasm inför helg höjts till skyarna, men också att energi nivån för att faktiskt göra något har sinats. Och har inte haft tid eller ork att skriva här och medge er om allting. Men min idiot till vikarie skulle nog kunna ta upp ett helt inlägg faktiskt. Note to self: bli aldrig lärare.
I looked up and inside, down and outside, only to find a double taking punching hard and laughing at my smile
"Jag känner mig olyckligt kär. Olyckligt kär i någon som jag var kär i när jag var tio."
Samtidigt tänker vi båda exakt samma sak. Hon/Jag är nog fortfarande full.
"Om dina vänner skulle säga att sarahp_a_490 var en.... skulle du a)hålla med massa b)hålla med c)inte hålla med d) absolut inte hålla med"
Ett test som skulle ge ett roligt reslutat gav mig snarare en halvtimmes irritation och stor besvikelse när reslutatet inte var ett resultat jag väntat.
"Jag rekommenderar sjokoladebollarna, de är de absolut godaste"
Säger du det Jonathan? Var har du gjort av Ju... Juul.. Juliia.. Juulian.. JULIAN! Det är himla tur han inte kommer ihåg mig och Fanny från förra helgen.
Hoppas innerligt att ingen kommer vara i trappuppgången. Man träffar aldrig någon i trappuppgången så varför skulle jag göra det nu i min söndagsoutfit på väg ner för att öppna dörren som inte ville öppnas. Men hey. Självklart.
"hej hej, skal du åpne döra for noen eller? hehe"
- MMM det luktar gott. MM. Gott gott.
- Det luktar! Åh det luktar!
- Hmm.. Klara. Det luktar inte lite bränt?
> Sarah slappna av nu, det är ingen fara.
Trots sina lugnande ord går Klara mot ugnen och öppnar lätt för att kolla när ett stort rökmoln släpps ut. In an blink of an eye är lägenheten rökfylld. Som tur är har jag väldigt mycket erfarenhet om det luriga med våran ugn. Steg 1, STÄNG AV UGNEN! Steg 2, öppna alla fönster. Och ibland steg 3, håll en påse över brandvarnaren. Ha dock inte ytterdörren öppen så att du får panik när du hör folk röra sig i trappuppgången.
Sist men inte minst vaknade jag upp mitt i natten och trodde Mauro Scocco stod sjungandes högt vid fotändan. Förvirrad kom jag upp på fötter och sprang runt innan jag insåg det var ringsignalen på min mobil och ett fyllesamtal inramlandes.
"Det HÄR är inte hämnd. För du ska inte upp och jobba imorgon. Ska du jobba imorgon? Nej detta är inte hämnd! Jag vill prata. Varför ringer vi varandra? Jag har problem. Jag har så många mer problem än du. Det äger att ha en tjejchef hon förstår att ni tjejer har problem. Men jag har så många problem. Är ni sugna på kollektiv? Jag är toppen, toppen toppen toppen. Han var så kaxig på facebook så nu ska jag skriva tillbaka. Nu ska jag nog ta och sova men vi ses! Tänkte kanske ta ett besök snarast!"
Min del av samtalet bestod mest av höga skratt och låga skratt.
Is it a shame that someone else's song was totally and completely depended on?
Projekt 66 som jag hade going strong and on framför mig har nu fått tagit något av en u-sväng då jag börjat få ont i armarna. Troligtvis en överansträgning eller i alla fall på väg till att bli. Vilket lett till att jag inte kan träna dem alls. Eller snarare bör inte träna dem alls. De används nog på jobbet. Och jag har fått byta ut min morgonpromenad till jobbet på 5 km till 20min spårvagnsåkande, då jag nästan alltid somnar. Detta i följd av att jag börjat få ont i mitt knä, liknande smärtor som jag hade för två år sen när jag fick en inflammation på ledbandet. Så tekniskt sett kan jag alltså inte träna någonting alls utan att få ont. Men istället för helvila (som man kanske borde men hur tråkigt är det inte att göra det man borde?) har jag skärt ner från 6träningspass i veckan till tre denna. Och inga halvmils-promenader what so ever. Ganska tråkigt ska tilläggas.
Sen vet jag inte om jag nämnt allting jag tappat här på senaste. Fisken på jobbet slingrar sig och har hamnat på ett smutsigt, oljigt golv. Köttet följde fiskens exemplar. Burkar som jag höll i handen var ett, tu, tre någon helt annanstans, inte helt främmande golvet där heller. Lock till pappersbägare flög åt alla världens håll när jag öppnade dem. Minst sagt har det inte riktigt varit min tid. Och jag har blivit galen. Jag har intalat mig själv att inte bli arg utan vara behärskad och ta det. Istället har jag vid nästa tapptillfälle stått med rött ansikte och svurit (eller svärt) resten av kroppen gul och blå högt på alla möjliga språk. Inte minst italienska.
Dessutom har jag drömt så sjukt mycket, och haft sådana riktigt riktigt bra drömmar. Så när jag vaknat upp har jag velat om och se hur dem fortsatte. Samtidigt som de varit så verkliga så jag har vaknat upp och varit tvungen att kolla så att de inte var sanna. Inte minst när jag var fotbollsstjärna.
Men det är dags för en vändning nu och jag tar nya tag, starka tag som ingenting kan glida ur mina händer ifrån. Jag ska inte ge upp Projekt 66 trots lite motgång, och självklart inte jobbet. Jag ska vara tacksam över att jag ändå sover så bra, även om jag har fått berättat för mig att goda drömmar innebär att något dåligt kommer hända. Så det är väl egentligen bara njuta nu och vänta på domedagen. But until then ska jag göra mitt bästa för lite bättre uppdatering och intressantare inlägg.
On the road again, I can't wait to be on the road again.
Eller med närmare eftertanke då du försöker ta pennan ifrån mina skrivande händer så jo, jag är ledsen att sanningen är hård, men det är du. Du är lite för omogen helt enkelt. Men vackra ögon har du och du kommer krossa många hjärtan i ditt liv. Men jag håller mitt skyddat från din kommande meritlista, likt mina öronproppar skyddar mig från dina skrik och min sovmask skyddar mig från dina blinkande puma-skor. Vilken idiot uppfann dem egentligen?!
Trots att jag visste att bussen från Halmstad skulle innebära ett byte i Göteborg så njöt jag verkligen och slappnade av med en Cosmopolitan i min famn och godis. Buss är inte så tokigt ändå! Så var i alla fall tankegångarna fram tills att bussbytet i Göteborg kom och vi skulle färdas likt boskap i en fullsmockad buss mot Oslo. Då blev jag också påmind om den, rent ut sagt, jävligaste bussresan jag blev utsatt för förra helgen med byten, bilkööer (vill av någon konstig anledning stava det med två ö istället för ett..), tullstopp och bara högljudda snarkningar. Som dessutom får mig att tänka på bussresan från Oslo i fredagsnatt då jag lärde mig att japaner snarkar lika högt och irriterande som de pratar vid 02:00 på natten när resten av bussen bara vill sova.
Men mina resor hem har absolut inte varit ovärda. Med en fenomenal utgång helgen tidigare och familjeaktiviteter denna så vill jag absolut inte klaga. Gårkvällens föreställning av Spamalot gjorde mig även påmind om att alltid look on the bright side of life. Vilket också gjorde att jag insåg hur länge sen det var jag såg Monty Python filmerna. Trodde det fanns en, finns tydligen fyra jag i mitt huvud har mixat ihop till en. Familjen Pro66 får minsann ta en Monty Python helg när vi har avverkat disney, musikal och påsk.
Hm.. Undrar vilken bror det är vi kör över nu. Ska det ens finnas en bro här? Nu blir jag minsann osäker om jag är rätt ändå. Kanske ska följa i lille mannens spår och tjuta högt på MAAAAMMAAA (han kör variation killen). För då får man väl allt man vill ha, eller? För all del, jag brukar nog sova denna biten av vägen ungefär typ alltid, så jag vet egentligen inte hur rätt eller fel vi kanske är. Jag borde nog bara vara tyst.
Nästa besök till Oslo är i alla fall bokat! Karlstadsborna Martin och Gautam ska ta sig över landsgränsen och ta sig an Oslo i november. Besök är alltid grymt kul och inte mindre när det är någon man tycker så gott om som lille Martin! Han har ingen gäll röst som skär in i ryggmärgen eller sparkar på mig med flit. Fast om han tar mina pennor återstår att se..
Get around round round, I get around round. From town to town.
Jag kommer ihåg första gången jag stötte på det. Jag stöter bara på det i ett och samma sammanhand, och det är på kickboxningen. Det var under uppvärmningsdelen som våran tränare sa "då samles allesammen langst ned i salen å så skal dere stupe kråke hele veien fram till veggen å tillbake, to ganger". Min första reaktion var "ursäkta mig men vad?" Tur som det är hade vi just den träningen vår svenska tränare, hon har nog bott i norge lite för länge och glömt bort en hel del svenska ord så det tog lite tid innan hon kom på den svenska motsvarigheten, kullerbytta. (När jag googlade det så visade det sig att man visst kan stupa kråka på svenska med men detta uttrycket har jag inte stött på, i alla fall inte lagt på minnet.)
Vi skulle i alla fall göra kullerbytta fram och tillbaka i salen, två gånger. Fine, det är ingen jättestor sal, men det blir med ens tusen gånger större och längre och mjukare och ojämnare när du ska ner på knä och rulla framöver genom den. Ett helvete. Den gången så klarade jag det så gott som. Jag hade en kullerbytta kvar att göra när jag istället för att böja in huvudet och rulla över stupar rätt fram, rakt ner, med huvudet först. Behövs kanske inte nämnas att jag dessutom var sist in så alla bevittnade mitt framstupande. Hm.
Idag var det, tyvärr, dags igen. Och nu tre gånger. Det är ju till att vara envis och bita ihop och put your mind in to it. Jag var den som gjorde den första kullerbyttan och la ribban. Kan ju även berätta att jag var den som gjorde den sista. Fastän jag tyckte jag kämpade på i en ändå alltför snabb takt. Sen var det ju också jag som mådde lite smått illa resten av träningen. Och fortfarande. Såhär 2,5h senare. Tänker att det är bra. Eller..? Gick ifrån träningen idag smått illamående och svartare runt ögonen än någonsin. Dags att börja med vattenfast mascara nu när man dryper av svett lika mycket som en nybadad noshörning i afrikas djungel.
Men mammas lilla kråka skulle ut och åka,
ingen hade han som körde.
Än slank hon hit, och än slank hon dit
och än slank hon rakt ner i golvet och på näsan!
Vi två är saknade till havs, vi tar oss upp en vacker dag, du och jag.
Så, smulpaj på påse smakar gott, men inte lika gott som när man faktiskt har gjort allting själv. Och den dära känslan när du äter något som är så gott som du har gjort helt själv kan ha med det att göra. Att klippa upp två påsar, hälla i påse en och sen nummer två, går inte riktigt in under kategorin bakning som jag annars är så duktig på. Tror det är Jens Bjelkes fel som envisas med att lukta bränt så fort jag närmar mig ugnen som gjort att mina enda kunskaper i köket håller på att falera. Kanske är för att vi knappt har några teskedar. Vem vet.
Lite mat, paj och kaffe senare så börjar man i alla fall känna sig som en människa igen efter gårdagens utgång. Eller gårdagen över huvudtaget. Den började ju trots allt med en bussfärd på sex timmar, där man inte fick alltför mycket sömn. Uppmött, så gott som äkta hollywood-style, av vackra fröknarna Josefsson och Ferdinandsson. Systemet, spontan-köp och updates om våra liv. Alla hade i alla fall något med just lägenheter att säga, och road trip hem där vi satt på nålar och funderade på om bensinen skulle räcka hela vägen eller inte. Körde huvudet i sidorutan vilket ledde till sex ögon kollande oss noga under omkörning och blinkning på avkörning. Minsann. Fortsatte med en springtur i gammal tradition och mötte den största fisken jag någonsin sett blivit fångad in real life vid lagan. Fiskarna såg min haka som föll vis åsynen av den och fnissade. Jag har många gånger sett fiskare ja, men någon som faktiskt har fått napp? Svar nej.
Tidsoptimist i bästa anda dök jag upp trekvart försent hos Frida där det dracks äppelpaj/glögg och cider. Fick lov för hennes föräldrar att ha killar på rummet och gamla godingar som Jag har aldrig och samtalsämnen som tydligen aldrig dör ut kom tillbaka. I en bil mot Halmstad taggade vi, bara för att mötas av 92or i mängder. Aldrig har, och jag tror jag kan tala för de flesta av oss, vi känt oss så gamla. Ett bekant ansikte som brast ut "ÅH EN TILL 90A!" bekräftade att vi inte var ensamma om att känna så. Byte av ställe där tummen började blöda och det skapades märken på toalettdörren. Jag träffade gamla media-elever påvägen mot mcdonalds och kom på efterslänt men bjöds på en cheeseburger. I bilen hem hittade jag och Adam vilken låt vi ska få ett barn till som kommer blöda hela sitt liv och troligtvis bli mobbat av Micke.
En efterfest hos Lina i lugnaste slaget där det mest blev diskussioner om ditt och datt som gjorde alla närvarande otroligt trötta. Antingen det eller faktumet att klockan var närmare tre, halv fyra. Gick sjungandes hem för att bli av med aggressionerna om att media-programet ev kommer läggas ner och hoppade ner i en nybäddad säng med alldeles för många kuddar. Vilket ledde till att jag la kuddarna ovanför mig och kröp ihop ner på nedre delen av sängen. Sådär logisk som man kan vara en lördagsnatt i början av oktober.
Nu är det söndag, en otroligt seg söndag som har visat sina sämsta sidor, och jag ska strax sätta mig på en buss i sex timmar igen. Men jag hann vara här i 29 h och jag hann skratta och ha kul och träffa fin fina vänner och om mindre än fem dygn är jag tillbaka igen.