Sarah

Torsdag morgon och snart har ytterligare en vecka bara svepit förbi. Tiden bara springer förbi utan en chans att fånga den, man bara gör det bästa man kan. Och planerar framtiden, helgerna och tiden framöver.

På fredag blir det firning av fast anställning x2, lite senare firning av min och firning av Klaras samma dag. Ska även fira att jag troligtvis vet vad jag vill utbilda mig till en gång i tiden. Allt detta firas stort med en galen pannkakstårta, vilket blir även premiär för mig! Har ju läst Pettson och Findus pannkakstårtan flertalet gånger och tror till och med jag har recept på den, men aldrig smakat. Hmm, undrar vad Pettson och Findus heter på norska om Mamma Mu heter Mamma Mö..

Sen blir det återförening och en intensiv helg i LA! Förhoppningsvis ska jag hinna med allt som jag vill och lite till. Tänkte även handla på mig lite müsli och en frysväska så jag kan förflytta fil och keso, hade varit niiiice! För att inte glömma kanske lite vin? Jag får ju faktiskt utnyttja mig av systembolaget! Och en Bag in box som hemma kostar 150 kostar närmre 300 här..

En ny jobbvecka med nya möjligheter står framför mig och alla andra på måndag morgon, med avslut fredag. Kommer förhoppningsvis innebära mycket jobb, träning och träffa fina vänner på kanske promenader eller liknande.

Nästa fredag sätter jag mig återigen på en buss mot LA men en nattbuss. Anländer mitt i natten och på lördagen ska sen hela familjen åka ner ännu längre söderut, dock fortfarande inom landet, till Malmö och gå på Sir Spam-a-lot. Sen  missar jag go-kart med jobbet då jag sitter på en buss tillbaka upp till Oslo, mycket flängande blir det. Men nu kommer jag troligtvis inte komma till LA mera förrän i jul.

Helgen efter det har också börjat smidas lite planer. Då min roomie aldrig fick chansen att fira påsken här i våras eftersom hon befann sig i ytterst okristliga delar på andra sidan jorden, fick vi snilleblixten under vinets påverkan att vi skulle arrangera en påskafton! Vi möts upp en lördag, målar ägg, har lite ägg lekar och sist på dagen blir det påskmiddag och vi ska komma upp med någon påsksnapps. Det kan ju inte gå fel. Och eftersom Klara fick möjligheten att träffa husets inneboende under en brandvarnares initiativ vet vi nu att de flesta i huset är runt 20 år. Och de nyinflyttade våningen under är tre killar som såg ut att ha svåra problem med att få in en soffa genom dörren..

Då sitter man här en söndagskväll och åter har en vecka gått förbi. Och vecka 38 har definitivt gått i träningens tecken då idag är min första vilodag! Och ja, det har mycket med paniken över att min första mätdag närmar sig..

Måndag, oh underbara härliga fantastiska måndag! En dag som alltid kommer först i veckan men som inte alltid behöver vara hemsk. Måndagen i vecka 38 var dock en av de sämre. I alla fall vädermässigt ihop med hemfärd från jobbet. Hade tidigare beslutat att gå hela vägen hem i powerwalk och en envis Ponténare som jag är höll jag mitt ord. Trots att regnet öste ner. Och jag hade inget paraply. Så där gick jag i rask takt längs med Ring 2 (eller 1 jag vet inte hundra. kanske 3 med. men inte 4 för den finns inte) med mp3spelaren i bhn och en blöt papperskasse som låg slickat på huvudet. Väl hemma blev det snabb och enkel styrka innan en värmande dusch.

Så var det dags med världens värsta veckodag, tisdag. Dessa förjävliga dagar. Och denna var inte bättre i vare sig humör eller ja, någonting alls. Däremot fick faktiskt kvällens kickboxningspass mig på både ljusare och gladare tankar! En och en halv timmes intensivt svettandes kan alltså vara det som behövs för att man ska må bra helt enkelt. Lägg till en härlig träningskamrat med så mycket träningsvärk att hon knappt kunde resa sig upp när hon la sig ner på mattan i salen.

På onsdag var det dags att testa min gamla leksak i samband med en ny applikation till iPhonen. Så en rask promenad till jobbet, som jag faktiskt alltid har var dag, senare fick jag veta att det faktiskt är 4,5 km till jobbet och med hjälp av Nike + GPS kunde jag se vilken väg jag gått och vilken sträcka som gick fortast. Hemvägen var mycket kortare kändes det eftersom jag sprang! Det gick snabbt och kändes grymt bra. Och kvällen blev inte sämre med ett besök på frogner och promenad med Ida och Fanny på ca en timme. Hurigbulle? Oh yes man!

Tvätten ramlar i golvet och det blir torsdag. Som vi alla vet innebär kickboxning! Så efter att ha gått till och från jobbet hann jag sitta ner och pusta ut hemma innan det bar iväg till nästa pass. Och det är så skönt att kickboxningen har ungefär samma förmåga som både fotbollen och kuratorn hade. När jag går därifrån känns allting så himla mycket lättare!

Fredag som jag trodde skulle innebära löningspils blev istället löpning och styrka med kära Carmine. Var helt slut i kropp och själ och sinne så istället för filmmys på solli blev det sova sova sömn sömn hemma med mig själv och försöka att peppa upp inför morgondagen som skulle innebära klubbens dag på kickboxning och senare bursdagskalas!

Det var en lång och jobbig lördag. En fruktansvärt o-organiserad klubbens dag innebar fyra timmars konstant träning utan vare sig paus för toalettbesök eller äta. Stört. Och Klara fick nog känna av hur jag blir när energin sjunker. Stackars. Men då vi båda två var lika lost på vanlig boxningsträning och en halv banan senare så höll sig humöret uppe. Vi fick alltså testa på en timme vanlig boxning, en timme full kontakt kickboxning, en timme musical forms och en timme med bas-träning för mage och rygg och stabilitet. Tjoflöjt ta oss hem, gick vi ungefär på ICA Maxi innan vi faktiskt tog bussen hem och vilade upp för kvällen. En kväll som troligtvis tog bort all min duktiga träning men var himla trevlig! Det diskuterades spoken word, aka flum-poesi, vad mamma mu heter på norska (jag googlade hon heter mamma mö), "heej har du träffat mig?" och lite dans. En helt sjukt värd kväll. Som slutade på soffan.

Och söndagen har spenderats non-stop på soffan. Veckans första vilodag innebar dillchips, one tree hill och att somna framför facebook. Vakna upp några timmar senare, panik-städa. Baka kladdkaka som åter igen gjorde att lägenheten luktade bränt. Nu ger jag upp. Och laddar inför nästa ugnfria-vecka!

Så efter helgens besök var det dags att ge sig på projekt 66 återigen. Det har varit lite upp och ner med sjukdom och besök som inneburit vilodagar. Och för att inte nämna synd-dagar.

Kära syster yster kom på torsdagen för att besöka mig i Oslo och även mig på jobbet! Tålmodigt väntade hon utanför Tank hamburgerbar och fick hälsa på Carmine innan vi tog pick och pack hem till Jens Bjelkes. Hon hade en del kassar. Plus min kak-kasse. Väldigt viktig. Hem och stressa på Klara så alla tre blev klara ungefär den tid vi skulle ha varit på plats. Och resfärden var väl 20 min. Men inga sura miner för det! På med finkläderna och iväg och fira Ida. Hon var inte heller sur vi var sena, hon hade ju faktiskt redan börjat på vinet. God mat, dricka och härligt sällskap ledde till en otroligt trevlig, men ack för sen kväll när man skulle upp på jobbet och steka hamburgare dagen efter.

En lugn dag som innebar ett fint besök från syster och jag bjöd henne på både fantastisk burgare och pommes frites för att visa vad jag gick för. Hon sa nog aldrig att de var fantastiska, men jag såg det på henne när hon satt där och funderade på om norska kreft var kräftor eller cancer eftersom det kunde orsakas av rökning. Jag var som en zombie resten av dagen och väl hemma pushade jag Hannah både till att känna på kycklingfiléerna och tillaga dem. Kollade mumien, som är väldigt mycket a trip down memory lane på alla sätt för mig, la våra huvuden på kuddarna och somnade.

Vaknade lördagmorgon av en otroligt glad Klara som kom hem från gymmet. Vad gör man inte för att sluta få sms av dem om att man inte varit där på 14 dagar? Hon var glad som en solstråle medan både jag och Hannah inte riktigt kunde avgöra om hon var seriös eller bara gjorde sig till. Dagen spenderades på stan med lite shopping och titt och kaffe. Systrarna Pontén köpte självklart skor båda två så vi kunde hålla allas förväntningar. På kvällen var det jag som fick stå för maten och för en gångs skull behövde vi inte vädra ut rök genom fönstrena. Jag använde inte ugnen överhuvudtaget. Simpelt. Vi drack massa vin i sällskap med Klara och Fanny och vid 2 på natten kom vi fyra på att en öl ute kunde ju vara kul. Hannah och jag kom hem stapplandes i säng vid halv fem, fem med en fenomenal utekväll i Oslo. Och jag får väl tacka dig kära syster för din otroliga insats!

Söndagen var man mest seg. Jag vaknade efter fyra timmars sömn och kände att "nu var jag minsann vaken och pigg". Kände senare ju längre dagen led hur dumt beslut det var. Släppte av syster på bussen, var inte så jobbigt som jag trodde då vi ses väldigt snart igen, och vandrade genom stan i mina blåa pyjamasbyxor med blåbärsfläck på väg till Erika där det vankades bakvalvaka. Det blev bullar och diskussioner med schyssta tjejer innan jag tillslut blev så trött på att Sverige demokraterna gjorde ett så pass bra val så jag gick hem och sov.

Så Projekt 66 is alive med gårdagens powerwalk och småstyrkeövningar och dagen idag avslutas med ett tufft pass kickboxning. Och vad har vi lärt oss på senaste? Inte sniffa på fettlösningsmedel.

På senaste tiden så får jag oftare och oftare två speciella frågor. Och varje gång jag får dem så mörknar det lite mer i mitt sinne och framför mina ögon. Varje gång så kommer det mer och mer rök ur mina öron i samband med att irritationen suger. Så därför tänkte jag skriva svaren här, en gång för alla, så att folk kan sluta att fråga samma frågor med samma vridning hela jävla tiden.


"Men Sarah, ska inte du börja att studera då? Du måste ju plugga!"
Ja, kära läsare. Jag jobbar på ett universitet och stöter på mycket som har med skolan att göra, så många frågar gärna, blir du inte lite sugen? Jo jag har aldrig varit osugen på att studera. Jag har ju nästan genom hela mitt liv tyckt om att gå till skolan. Jag hade alternativet högskola med på min lista när jag funderade vad jag skulle göra efter studenten. Det var där och det kändes inte förjävligt om det skulle bli det. Men jag tänker inte sätta mig och studera och plugga om jag ändå inte vet vad jag vill med mitt liv. När jag vet vad jag förhoppningsvis vill göra i resten av mitt liv, eller i alla fall de närmsta åren. När jag hittar vad jag tycker är riktigt roligt att hålla på med. När jag hittar den utbildningen som är sådär underbart perfekt för mig. Ja gott folk, då ska jag sätta mig ner och studera. Självklart. Men fram till den dagen så gör jag hellre andra saker än sätter mig ner och drar på mig en massa lån och ångest över något jag egentligen inte kommer ha användning för ändå.


"Hur är livet då? Hur är det med dig egentligen? Hur går det med kärleken?"
Okej, fråga mig gärna om hur livet är, och utveckla gärna frågan mer precist så blir det lättare att komma med fulla och uttömmande svar. Men när ni drar assosiationer till att min liv skulle vara tungt bara för jag inte har en pojkvän eller liknande så blir jag faktiskt irriterad. Man måste inte vara förälskad eller i ett älskande förhållande för att må bra. Inte när man är 20 i alla fall. Och jag tror inte att man måste det någon gång i livet. Visst, en livspartner är det många letar konstant och desperat efter. Det kan jag förstå även om jag inte för fem öre är där. Jag tror folk tror att jag är ensam. Och visst kan man känna sig ensam ibland, men det kan jag göra när jag är tillsammans med någon ofta, och då är ensamheten ofta mycket jobbigare och tyngre att handskas med på någotvis. Sen vill jag förresten också säga att med kärleken går det jävligt bra. För kärlek för mig är inte bara den man har i ett förhållande till någon, utan i alla relationer till alla som man tycker om och älskar! Jag har vänner och familj, i Oslo och Laholm och andra delar av Sverige och världen, som fyller upp, som gör att jag mår bra. Jag har ett härligt jobb och härliga arbetskamrater. Jag har fantastisk kombo och fräsch lägenhet. Varför skulle mitt liv vara så tungt och jobbigt bara för att jag inte har en pojkvän just nu?


With that said hoppas jag att jag slipper flera frågor liknande dessa och kan även passa på att berätta något annat jag lärde mig idag. Börjar det bli rökigt i rummet och du vet det kommer komma ut mängder med rök ur ugnen när du öppnar den, så kan man förhindra att brandvarnaren går igång genom att trä en plastpåse över. Supersmidigt! Och man slipper möta husets boende på innergården en kylig onsdagskväll. Tipptopp!

Det var det här med manligt och kvinnligt.

En kompis till mig som nu har blivit arbetsmilitär uppdaterade sin facebook status i helgen. "Black-ingvars å ööööl" Så såg jag omkring mig i en nystädad lägenhet, sitter och pysslar med en present, lyssnar på Melissa Horn och dricker vin. Ibland blir kontrasterna så himla tydliga på något vis.

Det är så knäppt att samma sak kan ändå vara två helt olika och uppfattas på helt olika sätt bara för den ene är man och den andra kvinna. Vi har ju t.ex förkylningar, som ingen kan ha missat att en manlig förkylning är nog det värsta som absolut kan hända en, förutom själva döden. Minns när jag låg hemma i körtelfeber med prickar över hela kroppen och en vän jämförde det med manlig förkylning. Till det säger jag bara In my ass. Jag tror inte för fem sekunder att en förkylning hos en man/pojke/kille är värre än för en tjej. Och jag skiter i de dumma undersökningar som visar på det. Hur mycket ska vi sätta att det är män som genomförde undersökningarna?

Vi har de typiska färgerna, rött och blått. Eller hey girls! För att inte glömma rosa! Som, enligt mig är en jävligt svår färg. Och det ska faktiskt erkännas att jag känner mig lite dum när jag åker runt med min skateboard och en lysande rosa hjälm på huvudet. Dels eftersom jag inte har haft hjälm sen jag fyllde 15 (åh jag minns fortfarande hur nervös jag var när jag frågade mina föräldrar om jag kunde skippa hjälmen) och dels för ja, jag ursäkta mig, hatar rosa på mig. Det är så ojag så jag vet inte riktigt vad jag ska bli av. Jag ska i alla fall vara tacksam att färgen är på hjälmen av den anledning att jag själv i alla fall inte ser det.

Det är ju också lite på grund av vad man anser är manligt och kvinligt som jag faktiskt får för mig att jag ska lära mig åka skateboard. En kille som skatear, fine det ser coolt ut. Men det som verkligen sporrade mig att verkligen ta tag i det, och det som fortfarande sporrar min skate-karriär är ju när man ser en tjej med skateboard. Det är faktiskt inte ofta. Och det ser ju så störtcoolt ut. Jag vill gärna tro att jag med ser så cool ut när jag går med brädan.. För tvivlar starkt att jag ser cool ut PÅ brädan.

Men det är roligt ändå. När Simon beter sig som Lina om någon rör håret. Att Rasmus har färgat sönder sitt hår så det känns som en trasmatta när man tar på det. Att Adam älskar schlager och kan lika mycket som otrooligt manliga (eller...?) Christer Björkman. När man ser en kille som stannar upp vid en parkerad bil och speglar sig i bilens ruta. Det är abosolut inget fel i något, men det är ändå så jag inte kan låta bli att fnissa.



Men man ska ju bjuda på sig själv så här har ni en bild på Skate-Sarah. Störtcool. Eller hur?

Nu när jag ändå ligger hemma och mår skit kan jag ju lika gärna passa på att keep you entertained, även om det kanske mest blir mig.

 

I helgen så tog jag en liten paus från projekt 66. Jag insåg att jag faktiskt gått närmare 3 mil, men jag unnade mig allt, åt vad jag ville och hade en sjukt härlig tid med gamla Camp oslo. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det men det bara är så jävla bra när vi umgås. Fredagskvällen började med paketöppning och tårta innan vi drog på oss kläderna och drog mot maskeradkalas på Bislett. Bara tre timmar sena tror jag bestämt. Hade det jävligt nice innan de drog ut och vi drog oss tillbaka till Grünerlökka. Fellesdäckning. Och jag vaknar mitt i natten av att tvn står på kalashögt, får knäppen på den utan att hitta varken fjärrkontroll eller avstängningsknapp. Tur bara jag vaknade i alla fall. Mitt humör är inte att leka med på morgonkvisten, den saken är klar.

 

Vi drog en lång sväng på stan, pojkarna i sina "I <3 OSLO" tröjor. Efter att ha täckt större delen av innerstan gick vi tillbaka hem till mig. Vissa behöver kanske jobba lite på lokalsinnet.

 

"Är det den här porten eller?"
- Fan har jag tappat en navkapsel?!
Nej det är inte här det är förbi nästa gata också.
- Ja justdet, jag har ju inga navkapslar.

 

Efter lite vila och powernap hos de flesta, utom vi som öppna en öl alt. hällde upp ett glas vin, så ställde vi till med kräftskiva! Härliga svenska traditioner! Dock kom inte kräftorna fram förrän framemot elva när de tinat och två norrmän anslutit. Det var dags att sätta dem på prov, kan norrmän (elleri detta fall kvinnor) ta lika många snapps som en svensk. Efter kräftor, rostat bröd och majonäs i kombination med Gammel dansk och alltför stark vodka stod det klart. Jag tror inte någon av oss minns hela kvällen men det var norrmännen (kvinnorna) som inte kunde gå och som spytt i duschen när de kommit hem.

 

Å andra sidan var det en norrkvinna som startade söndagsmorgonen med en shot och ringde gladeligen 10 gånger mellan kl 8 och 10 söndagmorgon medan vi andra låg och kastade svordomar. Vi kan kanske kalla det oavgjort. Söndagen innebar pepptalk för CV och pizza vid elven innan besöket tog bilen tillbaka till Örebro. Jag fick äntligen sett Kick-ass och blev sedan av med all min ångest på en lång powerwalk som även innehöll en te-paus i frogner.

 

- Om man glömmer något så måste vi ju komma tillbaks!
Lite senare ser jag att vi helt plötsligt har fyra tandborstar.. ?

 

 

Nu är projekt 66 back on track och jag var så taggad både måndag och tisdag. Jag var taggad igår med, men eftersom jag kom hem och knappt kunde andas, än mindre ork att röra mig från soffan till sängen så blev det inget med det. Och blev till att stanna hemma idag med. Sjuk sjukare sjukast. Jag som var riktigt in to it. Kallar man det livets ironi eller vad?

 

 

 

Helgen har varit awesome. Fruktansvärt bra. Men den historien kommer en annan gång. För i helgen fick jag en fråga "Alltså är verkligen ditt jobb så jävla kul?" Och jag måste säga att jag blev paff och lite stum. Jag började tänka efter. Ska man verkligen nöja sig med att stå i en liten, svettig servering på Universitetet och steka hamburgare? Självklart är inte detta mitt livs plan och inte något jag kommer fortsätta med för länge. Kanske borde jag finna mig något nytt, bättre, mer välbetalt? Jag hade ju chans på det..

Jag gick till jobbet idag och var tveksam. Men efter denna måndagen så blev jag påmind om precis allting som gör att jag faktiskt tycker om att gå till jobbet som cafemedarbetare på Tank Burgerbar på universitetet.

Väl framme på jobbet efter min morgonpromenad (som faktiskt tar närmre 45-50min) går jag in genom ingången i kaffebaren, så slipper jag ställa mig och rota efter nycklarna tidigare än nödvändigt. Där stod Jonas med sitt glada ansikte och serverade kaffe till koffein-beroende studenter och lärare och fnissade lite lätt när han såg mig komma. (Jag vet inte varför men av någon anledning fnissar han alltid en massa när jag kommer med min skateboard..) Pratade kort om helgen innan jag vände mot damgarderoben och inser att fan, jag har ju glömt ALLA mina jobbarkläder hemma. Möter dessutom Carmine talandes i telefonen och berättar snart att han glömt sina nycklar hemma. Carmine, som förövrigt är den jag jobbar tillsammans med på Tank. Då vi jobbar 8h om dagen, 5dagar i veckan hela tiden bara han och jag, har man fått något av en syskonrelation. Den italienska, galna storebrorn som jag aldrig haft.

Ett ombyte senare och jobbpasset drar igång. Jag och Carmine går egenom helgens händelser samtidigt som vi effektivt förbereder allt som skas innan öppning. Väl färdigt springer jag en kort sväng till admninistrationen för att leta en sak. Går på vägen därifrån den stora kantinan som ligger på andra våningen och hälsar på Dunitra, en superskön gammal indisk tant som blandar norska och engelska hejvilt. Har flera gånger pratat i garderoben när vi slutat samtidigt om diverse saker, bland annat att jag har sömn problem. Förra veckan sa hon att det i alla fall inte syntes, alltså att jag kanske sov utan att egentligen veta om det. Idag när jag mötte henne sa hon bara "i can see it now. på öyene dine."

Idag gick dessutom tiden väldigt snabbt! Jag och Carmine stod och fixa och trixa och snackade skit när Javier, den sjungande spanjoren tittar förbi. Han sjunger inte denna gången men berättar att han sett bilder från helgens maskerad fest på facebook och säger att jag var klädd i vitt. Mycket sant, jag var ju faktiskt romare med ett vitt lakan på mig. Fortsätter göra mina hamburgare när Carmine får besök av sina brödrer (två stycken, ska tilläggas att alla dessa är så jävla italienska man kan bli, inkl Carmine) som har med sig Carmines flickvän som är på besök från Polen. Alla hälsar jätteglatt, frågar hur det är med mig. Säger till Carmine att han kan vara med dem lite, hade inte för mycket att göra. Så han var där och jag jobbade och var på facebook.

Hugo, portugisen jag var i portugal med kommer förbi och snackar lite skit. Strax efter det kollade Jonas in och frågade vad jag skulle göra i helgen. Tydligen skulle alla baristas ha en kaffe-fest på fredag och jag var gärna välkommen, fast att jag faktiskt gör hamburgare. Frank, min chef som jämt är så otroligt stressad och som jag tycker så jävla synd om, kommer förbi med en Loggbok vi ska använda och fylla i. Han har nya idéer konstant den mannen. Men jag gillar det. Trevlig är han också.

När Carmines familj gått vidare och sagt hejdå både till mig och Carmine är det dags för mig att ta rast. Stöter på Robin som precis ska börja sitt skift i studentpuben och snackar lite skit. Han hade till och med haft en hårdare helg än mig, vilket var ganska imponerande. I pauserummet sen äter jag lax och kollar på videor som Hugo spelat in på sin mobil sen en Karnival han var på i London. Sjukt nice. När jag återvänder är det en massa folk som vill ha hamburgare, även vår kära kökschef Joakim som ber snällt. Lagar hamburgare, kycklingburgare och vegetarburgare i mängder tills klockan helt plötsligt är stängningsdags.

Strax innan all städning tar vid kommer Javier och sjunger med i musiken som vi spelas. Denna gången var det en Michael Jackson låt. Som dessutom den sjungande spanjoren INTE kunde texten till för fem öre. Slår ihop och efter allting färdiggjort går vi upp och lämnar nycklarna till serveringen på våningen ovanför som vi delar nycklar med. Och som vi alltid känns som att vi tävlar lite med när det kommer till försäljningen. Och som försörjer oss med smoothies och wraps. En väldigt trevlig servering.

Dagen är över, jag är en god kollega och svänger förbi med en hamburgare till baren, det såg ut som att han skulle behöva det. Jag går mot gymmet och får se alla stamkunder som vanligtvis pressar i sig hamburgare på bänkarna i serveringen, istället sitta och svättas i bänkpress.


Detta är dessutom inte allt. Det är en måndag, en dag på SiO. Och jag har inte ens nämnt allt. Alla förmåner som personalmat, billig träning, fasta tider m.m. Resten av folket jag inte träffade på idag som den knäppa norsken Mårten, italienska Robbe (with two b's sarah!), diskmännen från afghanistan, härliga Esteban och Sasha, Gabby som svänger förbi titt som tätt efter att ha besökt Hugo och vikarier m.fl. Alla kan man självklart inte tycka om. Både jag och Carmine tystnar automatiskt när sopsäcks-tjuvs-mannen kommer förbi vandrandes. Alltid med huvudet nerböjt och aldrig hälsar han. Han bara snor av våra sopsäckar.

Ett kort inlägg bara för att visa att jag lever. Och så kan jag informera er om vad jag kommer skriva om längre fram, då kan jag inte heller strunta i det.

 

Men eftersom jag bor och lever och jobbar i Oslo tänkte jag i ett inlägg delge mig med hur det är en dag på SiOs alldeles egna hamburgerbar, och hur det är att egentligen jobba med mestadels portugiser, italienare, spanjorer m.m.

Projekt 66, jag skall hålla er uppdaterade om framstegen och mödan. Jag må vara träningsflink men kosten? Njaa..

Mina framtidsplaner, jag hade faktiskt itne tänkt att bara sitta här i Oslo och göra mig bekväm alltför länge inte. Nej, jag har andra äventyr på lur ska ni veta.

Twin Peaks. En serie som verkligen fångade mig på sådana sätt vare sig Desperate Housewives eller Greys anatomy har klarat av hittills!

 

Men nu är det alldeles för sent för att skriva en ordentlig uppdatering och i helgen kommer fin besök från Örebro så då blir det minsann inte. Men sen så. Denna veckan har förövrigt varit skit med brännsår, brännblåsor, skärsår av nycklar, komvux-information jag inte hade, konstig bula på foten och fågelskit i håret.