Sarah

Internet anslutningen på min dator har lagt av. Frågan är om den går att fixa eller om jag borde investera pengar i en ny. Ska förhoppningsvis fått mig ett svar innan min röda färg har lagt sig.

Sarah går och sätter in p-stav

Efter cirka tre år med min tillit på piller har jag nu insett hur tröttsamt det faktiskt är att ta dessa jävla piller varenda dag. Inte jobbigt men tröttsamt. Jag blev så trött på det att jag tillslut beslöt mig att det var dags för något annat. Ett besök på norska Ungdomsmottagningen (men det har bara varit svenskar i väntrummet samtidigt som jag) senare så hade jag både fått ett recept och en tid då alltid skulle fixas. Det var ju tur att jag insåg att det faktiskt var ett recept i tid i alla fall.

"uhm... Ursäkta mig, men vad är det här ? Vad ska jag med denna lappen till?"
- det är ditt recept så att du kan köpa en stav.

En måndag kväll halv åtta hade jag tid. Perfekt! Då sätter vi in den, ett två tre, och så går jag hem och hinner med kickboxingträningen! Perfa! Tio över åtta kom jag in till läkaren och det första hon säger är:

"går det greit om en som inte kan sätter in den? Vi är underbemannade och vi må lära upp flera som kan.. Jag ska självklart vara med hela tiden och övervaka!"

Och är det något jag inte kan säga så är det ordet nej. Så efter att ha lyckats övertyga läkaren om att nej, det är inte möjligt att jag är gravid, jag går på piller och har haft min mens och nej, JAG LJUGER INTE! Så kom tillslut killen som skulle läras upp. Och grundligt var det. Kära vänner, skulle ni vilja sätta in en p stav så kan jag hjälpa er, så grundligt gick dem genom precis allting, om och om igen. Fine det är jättebra. Men när du ligger där på en bår och inser att någon ska sätta in ett mindre stålsugrör i din arm så behöver du inte höra alla detaljer. Fast jag måste ju såklart titta så det går rätt till.

En trekvart och ytterligare försäkringar om att jag inte kan vara gravid (menar jag skaffar ju p stav av en anledning och jag hade väl inte ljugit om det då) senare är vi färdiga. Har ett missat samtal från Klara och precis när jag håller mobilen i handen ringer Fanny:

"hej! Var är du? Lever du? Har något hänt? Ida har till och med frågat Robin var du är! LEVER DU?"

Att jag till samtliga i mitt hushåll berättat om mina måndagsaktiviteter är inte ens ett minne blott och de har istället gett sig på diverse arbetskamrater som jag aldrig umgås med såvida vi inte festar. Men vad ska man göra, man kan ju inget annat än att älska de små rackarna.

Och vad den lille staven i armen min behagar har den nu varit på plats i en vecka och jag är fortfarande livrädd att den ska poppa ut om jag har armen i fel ställning eller spänner den.