Sarah

Jag kommer troligtvis inte ha tid i veckan att hålla er uppdaterade med mitt oh-så-fantastiska-liv då det står flytt på schemat.

Klara kom till mig idag. "Hörrudu, skulle inte du klippa tånaglarna?" Ja, vi lever ganska tätt inpå varandra.

Men idag fick vi nycklarna till självaste Villa Villerkulla. Rumindelningen står klar och Klaras första väska har fått ta sig dit! Jag skulle tagit med två väskor jag också... Meeen. Jag vet inte, jag mådde helt plötsligt inte så bra. Tror att Mintuun som jag drack igår var för gammal. Har mått illa och knasigt hela dagen idag. Hm.

På senaste har jag haft så otroligt obehagliga drömmar. Men det sägs ju att när man drömmer något hemskt innebär det motsatsen, att något bra kommer att hända! Så, jag har tolkat det hela mycket bra, tagit drömmarna med en nypa salt och inväntat de goda nyheterna.

1. En man hänger sig i ett utomhus-badhus som påminner om Liseberg.
Vad som hände: Jag fick äntligen min ledighetsansökan bekräftad och i februari är det jag och Klara som drar på kickboxingsläger, i TURKIET!

2. Det började brinna, jag var i ett hörn och kunde inte ta mig ut.
Vad som hände: Allt krångel med depositionskontot och all annan skit med internet med mera blev löst. Det var som att en vikt försvann från mina axlar.

3. Jag blev övergiven, var oönskad, sorgsen och allmänt ensam.
Vad som hände: Jag får ett sms från Simon om att allting nu är bokat! Den elfte mars är det han, Adam och Frida som kommer på besök till Oslo och Villa Villerkulla! Så. Freacking. Awesome.



Så var den ännu en veckas summering.
Och justdet. Jag och Carmine har jobbat ihop i över ett år nu. Tjoflöjt va tiden går snabbt.
Det firades med tårta. Som var glass.

Sarah går till rätten.

Jag blev kallad som vittne då jag och min dåvarande rumskamrat hörde någon skrika utanför vår dåvarande lägenhet i februari 2010. Vi gick ut och mötte en kille som frågade oss om vi sett Eirik. Vi gick in och då dök det upp tre pikébussar med poliser och killen sprang för glatta livet bort. Dagen efter stod det i tidningen att en kvinna blivit knivhuggen så vi ringde till polisen och fick spendera söndagen där och berätta. Någon vecka senare blev vi återigen inkallade för att kolla på bilder och peka ut. Och nu i december fick jag ett brev där dem kallade mig som vittne i rätten under huvudförhandlingen.

Har fått tid 11:15 i Oslo Tingrett.

Kommer till adressen i god tid och är ganska säker på vilken byggnad det är. Men på huset med den gigantiska porten står det ju faktiskt Oslo Tinghus. Inte rett. Hmm. Överväger om det kan vara samma eller inte tills hjärnan vaknar till. Lite till höger om dörren står ju faktiskt att Oslo Tingrett ligger på 7etasje. Men för säkerhetsskull kan det ju vara bra att fråga i receptionen.

Lägger fram brevet jag fick hem med kallelsen.
"Unnskyll men vilken etasje ska jag till, sjunde eller?"
- Ah, Trehundre tjue syv.

Say what? 327? Det finns ju för fan inte ens så många våningar.

"Va?"
- Tre, To, Syv.

Men va fan driver han med, vad snackar han om. Han ser inte ut att försöka driva med mig men jag förstår verkligen inte.. Det finns sju våningar och han säger 327. Seriöst?

"... Va?"
- Tredve. Gå till tredve.

Okej, men tredje etage, det var ju inte så jävla svårt..

Går fram till hissarna och väntar ihop med en man i rock på hissen. Det tar faktiskt lite tid. In i hissen och trycker på trean, tjoff så är man uppe. Kunde ju ha tagit trapporna slår det mig då jag fick vänta på hissen längre än tiden den tog att åka upp i. I alla fall. Går ut på tredje planet och ser mig omkring. Fan, vilket var rettssal numret?

Ner igen till den glada receptions mannen. Jahaaaja. Det var därför han satt och sa 327 flera gånger. Det var numret på salen. Men det kunde han ju ha sagt första gången. Men nu vet jag ju i alla fall hur man tar sig upp.

Det är bra skyltat och inte alls svårt att hitta fram till salen. Utanför sitter två killar som ser ut som om de är vänner till han som är åtalad. SLURK säger magen och nervositeten går inte längre att ignorera. Åh herregud, jag kan inte stå här, jag kan inte sitta här, de ser hur jag ser ut, tänk om jag gör något, tänk om det blir mitt fel, åh herregud tänk om de söker upp  mig. TÄNK OM JAG BLIR KNIVHUGGEN AV DEM NU!

Jag går och sätter mig på ett annat ställe, som är helt fel, och sitter där tills jag kommer på att jag faktiskt inte kan göra det. Sitter jag här så kommer de ju inte se att jag är här och så kommer jag få böter för att jag inte dykit upp. Hittar en bänk som faktiskt är utanför salen, och utanför killarnas synvinkel där jag sätter mig. Kan inte förstå hur jag inte kunde se den från första gången.

Sitter och väntar i 45min. Två killar har fått gå in och ut, som jag sen såg hade polisbrickor också. Jag kan tänka mig att acceptera att låta dem gå in före mig. Sen tillslut öppnar sig dörren och en man tittar ut.


- Er de du som er Sarah? Du kan gå hjem, vi trenger deg ikke. Men ha de bra.

Denna veckan är det väldigt lite att göra på jobbet. Studenterna har inte riktigt återvänt ännu och för att få dagarna att gå får man helt enkelt sysselsätta sig med andra ting.

Till exempel kan man leka frisör med italienaren. Han hälsar dig välkommen från vänterummet in till salongen där du får sitta ned på två läskbackar medan han sitter på bänken/står bakom. Han berättar att vi börjar med att tvätta håret och slår på vattnet. Med ett "pssssscccchhhh" är vattnet igång och det är med inlevelse. Ska tillägga att vi inte använder riktigt vatten utan ljudet då kommer ifrån soundeffectsens egna master italian. Drar handen egenom håret. "Now we take shampoo". Du kan se hur han vänder sig om, tar i en osynlig pump och när det kommer ut genomskinligt shampoo i handen kommer soundeffectsen "splatt splatt". Tiden går med ens mycket snabbare.

När håret är avklarat och rent och fint så passar det bra med besök. Och lagom kommer sydamerikanen Esteban som har kommit förbi förra året flera gånger och gärna pratar visdomar, leker dj på en klubb och löser suduko. En dag när arbetsmängden är minimal kan man av en sydamerikan lära sig olika trycktekniker i massage-synpunkt. Med rätt tryck så släpps spänningarna lös. Ur Carmine med ett "ooh" och ur mig med ett reslutat av att jag hamnade i stand-by. Robin däremot kom förbi, var allmänt skeptisk, blev lite tryckt på, och sprang snabbt därifrån igen.

En dag när man inte har mycket att göra och du har en svaghet i humöret och helst av allt bara vill slita av dig allt håret (som du nyligen permenentat men på jobbet märker alla det fyra dagar senare) så sitter det otroligt fint när en snäll fransman kommer förbi och ger dig en flaska vitt vin. Något som tydligen ska vara gott. Du hade ju visst sagt att du skulle köpa en flaska glögg till honom i utbyte på senaste löningspilsen meeeeen.. Glöggen var ju faktiskt slut. Så nu får du istället fundera ut vad tusan man kan ge som är jättesvenskt och gärna jättegott.

Men det är ju trots allt inte varje dag man har sån tur att folk bara kommer och ger en vin, ibland får man finna sin egen lycka. Hittar du en lång smal plastremsa kan du ju till exempel göra ditt egna lasso och får därmed öva både på lassoknutar (som tydligvis ska vara något av en slipsknut-aktigt) och att kasta det ordentligt. Var dock uppmärksam på den andra ändan. Har du otur kommer det en norsk filur som knyter fast andra ändan i en knapp på din kock-tröja och har du då ingen sax på din servering kan det bli väldigt jobbigt att få den bort. Och man kanske inte direkt vill gå fram och servera kunderna hamburgare med ett lasso hängandes efter en. För jo, det syns.

Alternativt kan du välja att kanske hålla lite mera låg profil och kasta runt lite flaskor för att öva dina flair-kunskaper. Välj dock helst inte kryddor. Skulle den trots dina skills, hamna i backen kan det uppstå ett moln. Tänk dig ett sådant litet som kan komma vid bruk av kanel och tänk sig det lite större. Ganska mycket större. Och den låga profilen förstörs på en gång ganska markant.

Sen om du har tur har någon av de få kunderna under dagen lämnat kvar en tidning. Där finns både något att läsa och suduko att lösa! Vilket går jättebra tills någon kommer och säger man har gjort fel. Mutter.

Ett stort inslag under 2010 har varit musik. Jag minns när jag och Erika, som egentligen inte kände varandra så bra, stod och hoppade till Kent i Oslo Spektrum. Jag hoppade i otakt, något helt otroligt utan att få det rätt. När vi kom till Rockefeller för att se Veronica Maggio och jag blev hyper när det visade sig att förbandet var Markus Krunegård. Återvände nyligen till just Rockefeller för att se den bästa konserten någonsin med Håkan Hellström. Jag, Ida, Fanny och Cathrine tog oss för att se Johnossi en onsdag i maj, i en liten lokal men tillräckligt stor för att skrikande fjortisar skulle finnas.

Jag har även fått vänner som sysslar med just musik, som faktiskt uppträder och blir större var dag som går. Idsassa har börjat bli allvar och en sommardag i 2011 kommer vi stå där på Karl Johan, allt vi behöver är en hatt.

Sen var även Peace and Love ett stort inslag under just musikens flagga. Med artister som Jay – Z, Robyn, Melissa Horn, The Kooks, The Hives, The Ark, Lily Allen.. Ja, listan kan göras lång. Musiken har tagit mig genom ensamma nätter och tunga träningspass. Den har lyft mig upp och gjort mig sjunga högre än någonsin förut. Likaså falskare än någonsin förut.

 

Under andra halvan av året har just träning också tagit en otroligt stor plats. Med en topp på sex träningspass i veckan och en dagspromenad på cirka en mil var dag. Toppen varade såklart inte alltför länge när man insåg att kroppen behövde sin vila. Jag tillsammans med min allierade Klara skakade hand och började tillsammans på kickboxning. Där har vi någonting som har gett ljus och glädje åt mina absolut jävligaste dagar. Det har också slått mig med häpnad när jag, trots otrolig bakfylla, drog på mig handskarna för att slåss mot Klara i köket. Som tur var slutade vi innan jag insåg hur jag mådde och någonting gick sönder. Så vi tog våra allra första bälten i sporten.

Mycket tid har också spenderats på gym. Både ihop med kära kollegan Carmine och Roberto och själv. Jag har lärt mig hemskt mycket om just styrketräning, och min kropp har också visat att de nya kunskaperna och övningarna ger reslutat. Jag har kommit till att trivas tusen gånger mer med mig själv. Det bidrog en hel del med då man blev uppraggad i just gymmet.

 

Hela året har haft extremt stor skillnad när det kommer till just nyhetshändelser. Nog att det var val där det gick åt fanders men även händelser som är stora då jag har varit med om dem. Jag har fått agera vittne till ett knivdåd (jag vet inte om kvinnan ifråga dog och ska till rätten om en vecka för att vittna i norsk domstol), en man beslöt sig att hoppa från tionde våningen på Universitetet där jag jobbar och en bekants syster har tagit självmord. Inget av värde i tidningar och internet, då jag sökt överallt för information om just mannen som hoppat, men absolut av värde för mig.

 

Kärleken har haft betydelse, men inte direkt hela tiden. En stor tog slut och en gammal började få liv igen. Dock när det var the worst possible timing. Sen har jag levt ett Sex and the City-liv som Frida så vackert uttryckte det. Med andra ord har jag inte flyttat ihop med någon andra halva av mig själv och spenderar minst en kväll i veckan med en flaska vin. Så glamoröst vet jag inte om jag vill kalla det, men kul har vi haft.

Och mycket ångest har det kommit. Dagen efter illamåendet och huvudvärken har numera bytts ut till mer psykisk fyllesjuka. Ångesten. Å den ångesten. Den jävla ångesten. Över fyllesms, saker som jag inte skulle sagt, saker som jag inte skulle gjort, minnesluckor som lämnar frågetecken. Allt som gått ur min hand. Allt som blivit misstolkat, eller bara rädd för att det skulle blivit det. Tankar. Alla tankar om kärlek och känslor.

 

Och där kommer vi till den del som absolut har tagit upp största delen av mitt år. Vänskap. Få band har brutits men ännu fler har knutits. Genom jobbet har jag äntligen funnit min italienska bror, konsert-vänner med samma sak och lust, kollegor som låter sig bli övertygande om att glögg är awesome och dricker glatt även om de inte gillar det, baristor som ger både kaffe ihop med boktips och lånar gärna ut böcker, en vän som börjar kännas lite som om han vore min kurator efter våra fyllesamtal, härliga partysvenskar ifrån skåne som omvandlar norska till danska i ett nafs och krösamaja själv som skvallrar om allt och alla till just allt och alla.

Band som knöts under festival och fester. Vänner som kom ner till västkusten och hoppade i vågorna och sen åkte till Oslo och gick med glädje på maskerad och kräftskivor, sociala tokiga och snälla människor som man lärt känna bara för man satt vid samma bord en gång eller två och även respektive till redan varma vänner som känner sig välkomnade och bara är allmänt glada.

Men vi har såklart de band som, enligt mig, bara blir starkare och starkare. En mcdonaldsvän som alltid lyssnar, de som först bara var x’s kompis men nu är min också, en tokig vän som man kan ha awesomea super-onsdagar med en hel sommar, radioprataren som är lika mysig i person som på radion när han sa att alla skulle kramas i trafiken och så har vi ju killen som flyttade från killhult till karlstad och blev ungkarl.

Och Klara, med ett nobelpris i fysik och enligt mig även rumskamrat! Utan att egentligen känna varandra alltför nära skrev vi ett kontrakt på en lägenhet i 6 månader samtidigt som vi skakade hand på just Projekt 66. Och vilken succé, här ångrar jag verkligen ingenting.

Och min familj är alltid outstanding, varje år, så vet inte hur jag utveckla det bättre än så.

 

 

Förresten blev nyårsfirandet så fruktansvärt jävla skit bra rent ut sagt.