Work keeps me sane i know, how many ships can one man row?
Vet inte om jag har berättat detta om när lille italienaren Carmine skulle fixa musik till jobbet? Har jag det så ber jag er att överse detta då jag avskyr när folk repeterar sig.
I alla fall. När vi jobbade på Tank bara vi två fick Carmine som ansvar att skaffa jul-musik. Han brände en CD med 14 låtar på, varav fyra var olika varianter på So this is Christmas - bara olika artister, två olika versioner av Let it snow och två av We wish you a merry christmas. Det blir liksom inte så många låtar kvar. För inte så länge sedan gjorde han en liknande blunder.
På Deiglig så har vi faktiskt en radio med mottagning, i alla fall för det mesta. Men en radiostation spelar också bara så många låtar. Efter ett halvår med radio med mer eller mindre exakt samma låtar om och om igen höll jag bokstavligen talat på att spy på Rihanna och Bruno Mars. Så gav vi en ny uppgift till alles vår italienare att skaffa lite musik på ett USB minne. 73 låtar la han över, och det börjar väl bra med antalet i alla fall. Sen sätter vi på play.
Första låten som spelas är Rolling in the deep med Adele. För den har vi inte ju inte redan hört mycket på radio... Ja, jag var ironisk. Så är det väl någon låt man inte hört förr, men har du inte hört den beror det oftast på att det är en italiensk låt. Och så har han lagt in en massa Rihanna hits. En massa. Och nu är det inte på radio längre, utan han har bara lagt det rätt in. Vilket innebär 8 Rihanna hits på rad. PÅ RAD! Det visade sig att ett helvete visst finns.
Men så hör man några kända toner. På en fin gammal låt. Men det är något som inte riktigt stämmer... Då visar det sig att det är Total Eclipse of the Heart. På italienska.
Och appropå något helt annat blev det faktiskt en femte plats i Norges cup! Jag är nöjd!
Life's to short to even care at all. I'm losing my mind, losing my mind, losing control.
Imorgon är det inte bara lönen som äntligen kommer utan jag tar äntligen flyget till Bergen!
Eg skal rømme.
There's too many people, you used to know. They see you coming, they see you go. They know your secrets, you know theirs. This town is crazy, nobody cares.
Ligger redan i sängen och klockan har inte ens slagit nio. Och ja, jag var på födelsedagskalas igår och ja, jag var ute efter det, och ja jag var sent i säng. Men nej, jag drack inte en droppe alkohol och har inte spenderat dagen med ångest och illamåendes i sängen. Men likväl är jag just nu trött som bara den, och hatar att jag börjar jobba klockan 6 imorgon.
Fick med ens en otrolig hemlängtan. Kanske kom den från att Ida hade sina syskon här på besök i helgen. Kanske kom den från telefonsamtalet med pappa. Kanske kom den ihop med nervositeten inför nästa helg. Kanske kom den med Fridas sms om att vi måste planera London. Kanske kom den ihop med den totala matkoman efter Euns wok och Nathans chokladfondant. Kanske jag bara längtar hem såhär en söndagskväll.
Annars händer här inte mycket. Jag laddar. Och peppar. Och tränar.
När vi går på vår livslånga vandring, finns det tvivel, frågor och svar. Ofta som mest krävs det tystnad, så du fastnar i tystnadens val. Men då lossnar en tanke från hjärtat, får ingen logisk censur, för vi är som små fiskar av silver som dröjt oss kvar här hos er, man säger att tala är silver, man säger att tiga är guld.
This was no ordinary life, this was no ordinary lie.
Ibland funderar jag väldigt på varifrån folk kommer. Eller hur dem har tagit sin in i mitt liv.
Som på min spotify. Jag har inte anslutit mitt spotifykonto till facebook. Och jag har inga vänner som jag ska ha snabb access till. Nej har inte lagt till någon. Men likväl, ute i menyn på vänster sida ligger det en "stephman". Och jag vet för kung och fosterland inte var han kommer ifrån. Nog är det alltid lika sant att se vad han lyssnar på. Ena dagen är det poplistehitsen och techno. Andra dagen är det Relaxtion Yoga and Meditation.
För ett par veckor sedan fick jag väldigt konstiga sms från en engelsman som började konversationen med att be om numret till min kompis som han velat bjuda ut jättelänge och som han hade sett mig umgås med i veckan. Trots mina lugna svar om att han måste ha fått fatt i fel person slutade konversationen med att han skällde ut mig och bad mig sluta sitta i en bil utanför hans hus och spionera på sin familj.
Inatt fick jag 6 stycken mms ifrån samma nummer, utan bilder, men med texten "Do you know daisy, nickname caramel?" Skrev återigen att han har fått fatt i fel nummer och bad helt enkelt att ta bort mitt nummer ifrån hans mobil. Fick svaret "Consider yourself gone, Jenny"
29 different attributes and only 7 that you like. 20 ways to see the world, or 20 ways to start a fight.
Det var ju faktiskt inte alls det låten som var våran themesong. Eller det var den låten men inte den varianten. Utan orginalet såklart. Spelades tills det blödde ur alla våras öron.
Nu sitter man här på en fredagskväll och kan summera denna veckan som fruktansvärt huslig! Har lagat min första plåt med vaniljhjärtan, lagat min första seriösa måltid sen jag flyttade hit och även skrubbat ugnen. Riktigt allvarligt seriöst skrubbande så att den skiner. Innan kunde man inte ens se in i den. Så vet ni vad! Jag kanske blir gift trots att jag aldrig blev satt på en hemmafru-skola!
I övrigt har jag lärt mig mycket nytt denna vecka. Som att prippen på norsk är kräsen eller lite-finare-än-alla-andra, att man kan överkoka tortellini och att man läser danska i skolorna på island. Helt fantastiskt lärorik vecka. Nu ska jag intala mig själv att jag inte är sjuk och se om en öl kan hjälpa på traven. God helg!
But you didn't have to cut me off, make out like it never happened and that we were nothing, and i don't even need your love.
Huj huj! Ännu en helg förbi och vilket ös det varit med dialekter från alla håll. Anton kom på besök, så fick Magnus äntligen upp lägenhetens testosteron- nivå en gnutta. Men höll kanske inte alltför länge när fredagskvällen slutade med att vi tre satt och spelade "Tjejmiddag".
Lördagen tog vi oss en tur till Korketrekken återigen. Med lite mindre folk, mer packad snö och en jävla fart! Och för inte nämna guppen. Gupp precis överallt. Vilket ledde till kollektiv-träningsvärk i både nacke och rygg. På kvällen skulle vi visa Anton utelivet i Oslo, vilket blev en kass kareoke-bar och senare London. En bög-klubb. Testosteron nivån höjdes ytterligare.
På söndagen vaknade jag i fosterställning på min säng med alla kläder på och fick mindre panik när jag insåg att klockan var halv tre. Hela lägenheten vaknade till liv och sysselsatte oss på olika sätt. Jag tog en snabb runda på skype med syrran för att sedan agera sminkmodell, innan vi avslutade kvällen och helgen med gemensam filmkväll framför Final Destination 5.
Det var en ny vecka med nya möjligheter. Ett helvete på jobbet, följdes av träning på antingen gymmet eller kickboxing och slutligen spel/bowling. Allt för att kittla våra tävlingsnerver. Jag var kanske inte alltför överlägsen på just bowlingen men tog igen det starkt på Med andra ord.
Nu ska jag hepp snepp snart iväg på min allra första pt timme, som tydligen ska vara i en timme och 15 minuter och jag ska ha värmt upp innan. Det blir till att tagga nu. Sen vet jag inte gjorde det smartaste draget i min idrottshistoria när jag anmälde mig på för Norges Cup i kikcboxing. Men den som lever får se..
Och helgens theme song: