Livet fortsätter ändå
Vissa dagar ska man inte bara gå upp ur sängen.
Det hela började vid tolvslaget så jag låg och inte kunde somna, tänkte kunde läsa lite Glamour och gotta mig men så helt ifrån ingenstans kom jag på engelska glosorna. Till idag. Bättre sent än aldrig. Sen när mitt huvud var fullt av engelska ord och uttryck och tusen tankar kunde jag såklart inte somna.
På morgonen försov jag mig lite, ca tio minuter men inte en katastrof. Toaletten var upptagen och fick vänta ett bra tag på att få komma in bara och borsta tänderna. Är en sån person att jag måste göra allting i en viss ordning, det går inte att ändra på något nämligen, så det blev lite bråttom. Sist ur huset och skulle larma. Precis när jag slagit in koden kom jag på att det regnade och jag behövde paraply. Man har trettio sekunder på sig innan larmet går i gång och det piper med jämna mellanrum fram tills dess. Pipet går sen snabbare och snabbare ju närmare slutet av de 30 sekunderna man kommer, ja ni förstår.
Så ska jag bara snabbt snappa åt mig ett paraply, som brukar stå lätt åtkomliga i klädhängaren. Jag rycker tag i ett men dras tillbaka. Det jävla paraplyet sitter fast. Får stå och dra som fan och blir mer och mer stressad av att pipet bara blev snabbare och snabbare. När jag väl får loss det bråkiga paraplyet så ramlar hela klädhängaren på mig. Jag kan inte ens med ord beskriva hur stressad jag var är jag låg där. Pipet gick snabbare. Paniken kom, jag har fan ingen aning om hur man stänger av larmet om det går igång, vilket inte är så bra men i alla fall.
Slängde allt ovanpå mig åt sidan och sprang ut. Hann nog precis. Sen på väg till bussen ser jag en buss eller lastbil köra förbi, tänkte att fan nu har jag missat bussen också. Tur nog hade jag inte det men när jag väl kom på det som var min buss, 324an och skulle lägga ner paraply och väska på golvet, ja då fäller det jävla paraplyet upp sig in under stolen framför.
Såklart hade jag också ställt väskan på någon del av paraplyet och innan jag insåg det var mitt prickiga paraply fullkomligt omöjligt att stänga. Sitter nog bussen första 10min ner böjd och ser antagligen allmänt störd ut. Tillslut ordnar sig allt med paraplyet ändå. Om man tar bort den lilla pettitessen att jag glömde det i lektionssalen. Vilket jag inte ens märkte själv. Duktigt Sarah.
Efter att ha varit på relativt bra humör blev det en liten dipp nu under dagen. Känner jag för det mesta är irriterad på en viss person hela tiden. Tycker inte om det men orkar bara inte bry mig längre. Livet går vidare hur allting än blir, även efter världens sämsta morgon, eller hur?
Det hela började vid tolvslaget så jag låg och inte kunde somna, tänkte kunde läsa lite Glamour och gotta mig men så helt ifrån ingenstans kom jag på engelska glosorna. Till idag. Bättre sent än aldrig. Sen när mitt huvud var fullt av engelska ord och uttryck och tusen tankar kunde jag såklart inte somna.
På morgonen försov jag mig lite, ca tio minuter men inte en katastrof. Toaletten var upptagen och fick vänta ett bra tag på att få komma in bara och borsta tänderna. Är en sån person att jag måste göra allting i en viss ordning, det går inte att ändra på något nämligen, så det blev lite bråttom. Sist ur huset och skulle larma. Precis när jag slagit in koden kom jag på att det regnade och jag behövde paraply. Man har trettio sekunder på sig innan larmet går i gång och det piper med jämna mellanrum fram tills dess. Pipet går sen snabbare och snabbare ju närmare slutet av de 30 sekunderna man kommer, ja ni förstår.
Så ska jag bara snabbt snappa åt mig ett paraply, som brukar stå lätt åtkomliga i klädhängaren. Jag rycker tag i ett men dras tillbaka. Det jävla paraplyet sitter fast. Får stå och dra som fan och blir mer och mer stressad av att pipet bara blev snabbare och snabbare. När jag väl får loss det bråkiga paraplyet så ramlar hela klädhängaren på mig. Jag kan inte ens med ord beskriva hur stressad jag var är jag låg där. Pipet gick snabbare. Paniken kom, jag har fan ingen aning om hur man stänger av larmet om det går igång, vilket inte är så bra men i alla fall.
Slängde allt ovanpå mig åt sidan och sprang ut. Hann nog precis. Sen på väg till bussen ser jag en buss eller lastbil köra förbi, tänkte att fan nu har jag missat bussen också. Tur nog hade jag inte det men när jag väl kom på det som var min buss, 324an och skulle lägga ner paraply och väska på golvet, ja då fäller det jävla paraplyet upp sig in under stolen framför.
Såklart hade jag också ställt väskan på någon del av paraplyet och innan jag insåg det var mitt prickiga paraply fullkomligt omöjligt att stänga. Sitter nog bussen första 10min ner böjd och ser antagligen allmänt störd ut. Tillslut ordnar sig allt med paraplyet ändå. Om man tar bort den lilla pettitessen att jag glömde det i lektionssalen. Vilket jag inte ens märkte själv. Duktigt Sarah.
Efter att ha varit på relativt bra humör blev det en liten dipp nu under dagen. Känner jag för det mesta är irriterad på en viss person hela tiden. Tycker inte om det men orkar bara inte bry mig längre. Livet går vidare hur allting än blir, även efter världens sämsta morgon, eller hur?
Nothing lasts forever
it is so easy to see, dysfunction between you and me
we must free up these tired souls before the sadness kills us both
i tried and tried to let you know i love you but i am letting go
i may not last but i dont know just dont know
if you dont know than you cant care, and you show up but you are not there
but i am waiting and you want to, still afraid that i will desert you
a bed that is warm with memories can heal us temporarily
the misbehaving only makes the ditch between us so damn deep
built a wall around my heart i will never let it fall apart
but strangely i wish secretly it would fall down while i'm asleep
tough we have not hit the ground it doesn't mean we are not falling
i want so bad to pick you up but you are still to reluctant to accept my help
what a shame, i hope you find somewhere to place the blame
but until then the fact remains
everyday with every worthless word we get more far away
the distance between us makes you so hard to stay
nothing last forever but be honest babe
it hurts but it may be the only way
we must free up these tired souls before the sadness kills us both
i tried and tried to let you know i love you but i am letting go
i may not last but i dont know just dont know
if you dont know than you cant care, and you show up but you are not there
but i am waiting and you want to, still afraid that i will desert you
a bed that is warm with memories can heal us temporarily
the misbehaving only makes the ditch between us so damn deep
built a wall around my heart i will never let it fall apart
but strangely i wish secretly it would fall down while i'm asleep
tough we have not hit the ground it doesn't mean we are not falling
i want so bad to pick you up but you are still to reluctant to accept my help
what a shame, i hope you find somewhere to place the blame
but until then the fact remains
everyday with every worthless word we get more far away
the distance between us makes you so hard to stay
nothing last forever but be honest babe
it hurts but it may be the only way
Bara bort.
i got to get out of this place
this situation i'm in
this situation i'm in
Vänta inte för länge
you sit there in your heartache, waiting on some beautiful boy to save you from your old ways
you play forgiveness, watch it now - here he comes
he doesn't look a thing like jesus but he talks like a gentleman, like you imagined when you were young
can we climb this mountain? i dont know, higher now than ever before us.
i know we can make it if we take it slow, lets take it easy, easy now, watch it go
we are burning down the highway skyline on the back of a hurricane that started turning when you were young
when you were young
and sometimes you close your eyes and see the place where you used to live, when you were young
they way the devils water it aint so sweet, you dont have to drink right now
but you can dip your feet, every once in a little while
i said he doesn't look a thing like jesus
but more than you'll ever know
you play forgiveness, watch it now - here he comes
he doesn't look a thing like jesus but he talks like a gentleman, like you imagined when you were young
can we climb this mountain? i dont know, higher now than ever before us.
i know we can make it if we take it slow, lets take it easy, easy now, watch it go
we are burning down the highway skyline on the back of a hurricane that started turning when you were young
when you were young
and sometimes you close your eyes and see the place where you used to live, when you were young
they way the devils water it aint so sweet, you dont have to drink right now
but you can dip your feet, every once in a little while
i said he doesn't look a thing like jesus
but more than you'll ever know
Tankarna
Varför har jag dessa tankarna? Jag blir inte av med dem.
De ligger och gror och gottar sig i mina vrår. Jag vet inte var jag ska göra av dem. Det slutar aldrig. Det blir bara mer och mer och tillslut känns det i magen. Jag inser att det jag håller på med är sjukt och slutar, intalar mig själv jag inte är så dum som jag känner mig. Intalar mig själv att jag inte alls har dessa tankarna utan egentligen är helt för något annat. Jag vill inte ha dessa tankar eftersom de bara gör allting så mycket mer komplicerat. Lämna mig inte själv, jag klarar inte av tankarna då. De hopar sig, omringar mig tills det inte finns någonting jag kan göra.
Jag kan inte nämna mina tankar för någon, så fråga inte. Jag håller det för mig själv tills jag listat ut vad det betyder. Skulle jag berätta för någon vet jag vad de skulle säga. Det finns bara en jag vill ska veta om dem, och denna personen skulle aldrig lyssna klart, än mindre bry sig. Och ännu mindre förstår jag inte varför jag bara vill att just denna personen ska veta om det, ingen annan. Jag förstår mig inte på mig själv och allting går bara runt och runt i mitt huvud. Sen sätter det sig i magen, vilket gör att jag hukar mig och ignorerar det. Då får jag ont i ryggen av allt mitt hukande och dåliga hållning.
Så här sitter jag nu. Med ont i magen och ont i ryggen och dessa jävla tankar som bara gör mig gråtfärdig. Jag vill bara krypa ner i sängen och gråta mig till sömns och hoppas att jag vaknar upp imorgon och får en tankefri dag. Man borde kunna bestämma vad man ska tänka, men det går inte, det funkar inte för mig. Jag kan inte ens bara sluta tänka. Det händer bara när jag lyssnar på musik och tränar fotboll. På jobbet också. Då bara stänger jag av. Helt fokuserad på det jag gör just då. Det är skönt att vara så fokuserad och koncentrerad på en sak så ingen annan sak får plats. Det är helt tyst och gudomligt skönt. Det är all dötid, busstid, tiden innan man somnar och när man vaknar det blir jobbigt. Kvällarna och eftermiddagarna när man sitter själv utan att prata med någon. Lämna mig inte själv med mina tankar, jag vet inte vad det blir av mig då.
De ligger och gror och gottar sig i mina vrår. Jag vet inte var jag ska göra av dem. Det slutar aldrig. Det blir bara mer och mer och tillslut känns det i magen. Jag inser att det jag håller på med är sjukt och slutar, intalar mig själv jag inte är så dum som jag känner mig. Intalar mig själv att jag inte alls har dessa tankarna utan egentligen är helt för något annat. Jag vill inte ha dessa tankar eftersom de bara gör allting så mycket mer komplicerat. Lämna mig inte själv, jag klarar inte av tankarna då. De hopar sig, omringar mig tills det inte finns någonting jag kan göra.
Jag kan inte nämna mina tankar för någon, så fråga inte. Jag håller det för mig själv tills jag listat ut vad det betyder. Skulle jag berätta för någon vet jag vad de skulle säga. Det finns bara en jag vill ska veta om dem, och denna personen skulle aldrig lyssna klart, än mindre bry sig. Och ännu mindre förstår jag inte varför jag bara vill att just denna personen ska veta om det, ingen annan. Jag förstår mig inte på mig själv och allting går bara runt och runt i mitt huvud. Sen sätter det sig i magen, vilket gör att jag hukar mig och ignorerar det. Då får jag ont i ryggen av allt mitt hukande och dåliga hållning.
Så här sitter jag nu. Med ont i magen och ont i ryggen och dessa jävla tankar som bara gör mig gråtfärdig. Jag vill bara krypa ner i sängen och gråta mig till sömns och hoppas att jag vaknar upp imorgon och får en tankefri dag. Man borde kunna bestämma vad man ska tänka, men det går inte, det funkar inte för mig. Jag kan inte ens bara sluta tänka. Det händer bara när jag lyssnar på musik och tränar fotboll. På jobbet också. Då bara stänger jag av. Helt fokuserad på det jag gör just då. Det är skönt att vara så fokuserad och koncentrerad på en sak så ingen annan sak får plats. Det är helt tyst och gudomligt skönt. Det är all dötid, busstid, tiden innan man somnar och när man vaknar det blir jobbigt. Kvällarna och eftermiddagarna när man sitter själv utan att prata med någon. Lämna mig inte själv med mina tankar, jag vet inte vad det blir av mig då.
CV
Har suttit är i MINST en timme och fixat CV. Har surfat runt på x antal sidor där alla säger annorlunda om hur du bör utforma och skriva ditt CV. Jag ville ge det en personlig touch tillslut så jag dissade sidorna och skrev klart själv. Tur man har haft några journalist lektioner i alla fall;) Jag vet inte om det blir något bra, ska be om feedback när någon i familjen kommer hem. Har skrivit en liten individuell del till alla affärer på Eurostop förtillfället. Tror jag börjar där och ser hur det går. Går det åt fanders får jag ta affärer i stan också. Vill ju ha ett roligt och välbetalt jobb. Okej, affärer är väl inte de mest välbetalda men det är ju sådant jag tycker är kul. Industrijobb är nog mer välbetalt men där ska man väl helst ha kontakter.
Idag var det första dagen i skolan på ... 8 dagar blir det va? Det är otroligt hur snabbt man faller in i gamla spår igen, direkt. Kommer knappt ihåg Lanzarote ens.
Idag på mediekommunikationen, efter att jag gjort bedömningsuppgift, satt vi och diskuterade framtiden lite. Jag får min första lön nu på fredag (YEAY) och det ska bli min första del till barskolan 2009! Wihi. Sen vill jag ju bosätta mig på Mallorca och jobba som bartender ett tag. Efter det går mina planer lite skilda vägar.
Alternativ 1: Jag fortsätter på bartender spåret och försöker ta på mig och få jobb på större och större barer och nattklubbar så jag tillslut blir bartender no1 världen över.
Alternativ 2: Jag bosätter mig i ett annat varmt land (eller annan del av Spanien) och utbildar mig till reseledare på plats. Kan arbeta med att dansa i Bamse-dräkt för barnen eller något.
Efter antingen det ena eller andra ska jag flytta till New York och skaffa karriär inom något medieämne. Ska bli superrik och bo med minst ett sko-rum som ska fyllas med Jimmy Choo ;) Någonstans under mina trippar ska jag dessutom ha hittat en man som kan stå ut med mig och ta hand om våra barn om jag har mycket jobb. Barnen kommer vid 30 års ålder har jag tänkt. 27, 28 år som tidigast. Sen ska jag bara leva lyckligt och tjäna massa kosing som mina barn och barnbarn ska ärva.
Idag var det första dagen i skolan på ... 8 dagar blir det va? Det är otroligt hur snabbt man faller in i gamla spår igen, direkt. Kommer knappt ihåg Lanzarote ens.
Idag på mediekommunikationen, efter att jag gjort bedömningsuppgift, satt vi och diskuterade framtiden lite. Jag får min första lön nu på fredag (YEAY) och det ska bli min första del till barskolan 2009! Wihi. Sen vill jag ju bosätta mig på Mallorca och jobba som bartender ett tag. Efter det går mina planer lite skilda vägar.
Alternativ 1: Jag fortsätter på bartender spåret och försöker ta på mig och få jobb på större och större barer och nattklubbar så jag tillslut blir bartender no1 världen över.
Alternativ 2: Jag bosätter mig i ett annat varmt land (eller annan del av Spanien) och utbildar mig till reseledare på plats. Kan arbeta med att dansa i Bamse-dräkt för barnen eller något.
Efter antingen det ena eller andra ska jag flytta till New York och skaffa karriär inom något medieämne. Ska bli superrik och bo med minst ett sko-rum som ska fyllas med Jimmy Choo ;) Någonstans under mina trippar ska jag dessutom ha hittat en man som kan stå ut med mig och ta hand om våra barn om jag har mycket jobb. Barnen kommer vid 30 års ålder har jag tänkt. 27, 28 år som tidigast. Sen ska jag bara leva lyckligt och tjäna massa kosing som mina barn och barnbarn ska ärva.
Låter inte det som en hyfsad livsplan?
Back on track
Dagar har gått och nu är jag åter här igen. Har varit på Lanzarote där diverse saker har hänt, har träffat min älskling och mina vänner. Imorgon är det tillbaka i skolan igen. Får hoppas den bruna färgen sitter så länge i alla fall.
Under semestern i Playa Blanca så har jag och mamma solat, badat, ätit och shoppat, and that's about it. Bodde på Playa Flamingo, som var väldigt mysigt och fint men bara anpassat till barn. Medelåldern på hotellet var nog i två åldersgrupper, varav den största var mellan 2 - 10 år och den andra 40 - 50 år. Det kändes lite ensamt att ligga precis mittemellan dessa två men man klarade sig. Så länge solen vid poolen fanns var det lugnt, och vid shoppingen var det inte många under 12, som tur var.
Det var rebajas skyltar vart du än tittade och jag hittade mycket mer här än i Sverige! Är kanske inte så många i Spanien som har samma stil som mig som i Sverige? Inte för jag knappt vet vad för stil jag har men ändå. Tyckte jag fyndade riktigt mycket och handlade inte för mer än tusen kronor. För det fick jag två klänningar, två linnen, en tunika, ett par jeans, en skjorta, ett par tights, ett sovset, en sjal, ett par alladin byxor och en "fluff"-tshirt. Tycker det är helt okej faktiskt! Och allting var reaplagg utom jeansen, de var billiga av naturen.
Läste om den här artiklen i ELLE om en tjej som hade shoppingförbud i ett år. Under hela året hade hon köpt presenter och en klänning tror jag. Det är fan stark! Tror aldrig jag skulle klara det, fast jag skulle verkligen behöva det. Bara för att spara pengar plus att jag verkligen inte behöver mer kläder nu, hinner inte ens använda allt jag har. Men det har nog varit lite så att man har inte mått så bra, och så har man köpt något för att pigga upp sig och så går det runt sådär. Inte bra på något sätt.
Mer på semestern har jag läst Cosmopolitan, Glamour, engelska Glamour och "Shopaholic and baby". Jag fullkomligt älskar shopaholic böckerna av Sophie Kinsella. Man skrattar högt och gråter ljudligt. Det är sådana där böcker man aldrig vill ska ta slut och när de väl gör det så gråter man bara för det, eller som jag, vägrade läsa i boken på några dagar så den skulle hålla längre. Som Harry Potter böckerna gör för vissa människor.
Nu ska jag äta frukost, får ta Bamse och allt annat en annan gång!
Under semestern i Playa Blanca så har jag och mamma solat, badat, ätit och shoppat, and that's about it. Bodde på Playa Flamingo, som var väldigt mysigt och fint men bara anpassat till barn. Medelåldern på hotellet var nog i två åldersgrupper, varav den största var mellan 2 - 10 år och den andra 40 - 50 år. Det kändes lite ensamt att ligga precis mittemellan dessa två men man klarade sig. Så länge solen vid poolen fanns var det lugnt, och vid shoppingen var det inte många under 12, som tur var.
Det var rebajas skyltar vart du än tittade och jag hittade mycket mer här än i Sverige! Är kanske inte så många i Spanien som har samma stil som mig som i Sverige? Inte för jag knappt vet vad för stil jag har men ändå. Tyckte jag fyndade riktigt mycket och handlade inte för mer än tusen kronor. För det fick jag två klänningar, två linnen, en tunika, ett par jeans, en skjorta, ett par tights, ett sovset, en sjal, ett par alladin byxor och en "fluff"-tshirt. Tycker det är helt okej faktiskt! Och allting var reaplagg utom jeansen, de var billiga av naturen.
Läste om den här artiklen i ELLE om en tjej som hade shoppingförbud i ett år. Under hela året hade hon köpt presenter och en klänning tror jag. Det är fan stark! Tror aldrig jag skulle klara det, fast jag skulle verkligen behöva det. Bara för att spara pengar plus att jag verkligen inte behöver mer kläder nu, hinner inte ens använda allt jag har. Men det har nog varit lite så att man har inte mått så bra, och så har man köpt något för att pigga upp sig och så går det runt sådär. Inte bra på något sätt.
Mer på semestern har jag läst Cosmopolitan, Glamour, engelska Glamour och "Shopaholic and baby". Jag fullkomligt älskar shopaholic böckerna av Sophie Kinsella. Man skrattar högt och gråter ljudligt. Det är sådana där böcker man aldrig vill ska ta slut och när de väl gör det så gråter man bara för det, eller som jag, vägrade läsa i boken på några dagar så den skulle hålla längre. Som Harry Potter böckerna gör för vissa människor.
Nu ska jag äta frukost, får ta Bamse och allt annat en annan gång!
Tre timmar
Jag ska gå upp om tre timmar. Jag ska gå upp klä på mig och vara flygfärdig om tre timmar.
Lyckligt ovetandes trodde jag vi skulle flyga ifrån Halmstad vid 7, 8 tiden på morgonen. Tiden hade jag fått rätt. Men inte avreseort. Det var ju från Sturup. I Malmö. Som ligger 11,78 mil härifrån. Det är mer än en timme bilfärd. Jag ska gå upp om tre timmar. Och ju fler gånger jag skriver det desto mindre tid får jag sova. Inte för jag bryr mig. Först i bil och sen fem timmar flyg så jag sover då. Sover man en timme innan kl fem på eftermiddagen så är det samma som två timmarsnattsömn läste jag någongång. Dessutom vill jag verkligen inte vara vaken på planet.
Nej nu har jag suttit här och varit lam länge nog. Ont i rumpan har jag också. Får väl sova någon timme så att man åtminstone är lite flygplanschic imorgon. Och nu måste jag gå upp om två timmar och 45 minuter!
Lyckligt ovetandes trodde jag vi skulle flyga ifrån Halmstad vid 7, 8 tiden på morgonen. Tiden hade jag fått rätt. Men inte avreseort. Det var ju från Sturup. I Malmö. Som ligger 11,78 mil härifrån. Det är mer än en timme bilfärd. Jag ska gå upp om tre timmar. Och ju fler gånger jag skriver det desto mindre tid får jag sova. Inte för jag bryr mig. Först i bil och sen fem timmar flyg så jag sover då. Sover man en timme innan kl fem på eftermiddagen så är det samma som två timmarsnattsömn läste jag någongång. Dessutom vill jag verkligen inte vara vaken på planet.
Nej nu har jag suttit här och varit lam länge nog. Ont i rumpan har jag också. Får väl sova någon timme så att man åtminstone är lite flygplanschic imorgon. Och nu måste jag gå upp om två timmar och 45 minuter!
Lanzarote
Jag åker IMORGON till Lanzarote, yeeaay! Jag ska erkänna att först var jag inte jättepositiv, hela jag är ju allmänt negativ på fritiden, men nu känns det som en befrielse. Det ska bli skönt att komma bort ifrån regn och slask. Det ska bli skönt med lite sol och värme och inte behöva göra någonting. Har typ halv-all inclusive så får frukost och middag. Tänk va skönt. Vakna när man vill, och då är det bara gå och äta. Inte behöva plocka fram, diska. Sen sola eller shoppa eller bada och sova på lunchen. Sen är det bara att gå ner när man känner för det och äta middag. GOTT! Antaligen kommer jag att kunna rulla hem istället för att ta flyget, det är ju i alla fall mycket miljövänligare.
Jag har egentligen ingenting att skriva känns det som. Vill lyssna på massa musik men har ju inga hörlurar på min dator. Sjukt irriterande. Ja, dagens ilandsproblem jag är mycket medveten om det. Men i alla fall.
where are we? what the hell is going on? the dust has only just begun to fall
crop circles in the carpet, sinking, feeling
spin me round again and rub my eyes, this cant be happening
when busy streets a mess with people would stop to hold their heads heavy
hide and seek, trains and sewing machins, all those years they were here first
oily marks appear on walls, where pleasure moments hung before
the takeover, the sweeping insensitivity of this, still life
hide and seel, trains and sewing machines, oh wont you catch me around here
blood and tears, they were here first
mm, what you say? mm that you only meant well? well of course you did
mm, what you say? mm that its all for the best? of course it is
mm, what you say? mm that its just what we need? and you decided this
mm, what you say? what did she say?
random notes keep falling out your mouth, med-sweet talk, newspaper word cut-outs
speak no feeling, no i dont believe you, you dont care a bit, you dont care a bit
you dont care a bit
Jag har egentligen ingenting att skriva känns det som. Vill lyssna på massa musik men har ju inga hörlurar på min dator. Sjukt irriterande. Ja, dagens ilandsproblem jag är mycket medveten om det. Men i alla fall.
where are we? what the hell is going on? the dust has only just begun to fall
crop circles in the carpet, sinking, feeling
spin me round again and rub my eyes, this cant be happening
when busy streets a mess with people would stop to hold their heads heavy
hide and seek, trains and sewing machins, all those years they were here first
oily marks appear on walls, where pleasure moments hung before
the takeover, the sweeping insensitivity of this, still life
hide and seel, trains and sewing machines, oh wont you catch me around here
blood and tears, they were here first
mm, what you say? mm that you only meant well? well of course you did
mm, what you say? mm that its all for the best? of course it is
mm, what you say? mm that its just what we need? and you decided this
mm, what you say? what did she say?
random notes keep falling out your mouth, med-sweet talk, newspaper word cut-outs
speak no feeling, no i dont believe you, you dont care a bit, you dont care a bit
you dont care a bit
Ekologiskt, miljön och jag
Då var jag hemma igen. Efter en tur till stockholm.
Livserfarenheten av att flyga själv utan vuxen utan själv ta ansvaret fick man på köpet. Och det känns bra, tänk sen när man vill åka någonstans med lite kompisar? Eller när jag ska flyga till Mallorca och bli bartender? Då är det minsann inte dåligt att ha den erfarenheten hos sig! Nej minsann. Ja det finns ju de som har flugit själva hela sina liv men nu är inte jag en av dem. Jag må ha spenderat en satans massa timmar i luften på flygplan (som den värsta miljöboven, men större delen av dessa timmar var faktiskt innan man visste det var så dåligt för miljön) men alltid haft min mamma och pappa med mig. Nu känner jag mig med ens lite vuxnare. Ska bara hitta ett gott te med sen kan ju jag så gott som flytta hemifrån!
Ja, jag är värsta miljöboven när det gäller flygningar, men hur ska man annars ta sig till kanarieöarna? Jag är fullkomligt livsrädd för att sova på båt, pga titanic eller poseidon eller någon av alla andra sjunkna båt olyckor in real life eller på film. Ja, visst, jag följde Lost och såg flygkraschen, men hallå, nästan alla överlevde ju! Dessutom kan ju flygplanen nödlanda på vatten och jorden består ju av 80% till vatten (eller var det vi människor? i alla fall, det är ju något sådant) så hur stor är chansen att man måste nödlanda på ett träd som går genom hela skrovet och spetsar just dig eller den som sitter brevid dig? Nej just det.
Ja, jag är fullkomligt omöjligt att resonera med just nu, inte mindre med mig själv.
Men jag tycker faktiskt att man ska försöka tänka på miljön. Men det känns liksom inte som om man faktiskt gör någon nytta. Jag försöker släcka efter mig när jag lämnar rummet men inte gör det så att vi kan stänga ner Oskarshamn eller Forsmark. Antagligen tar det inte heller bort behovet av kol och olja överallt. Jag tar bussen eller cyklar, främst för jag inte har körkort, men jag skulle nog ändå aldrig köra själv ändå. Inte några längre sträckor. Nej jag köper inte de ekologiska kläderna. Jag går dit och tittar och är det något fint provar jag men det funkar liksom inte. Det sitter inte fint på mig bara, jag är väl inte den ekologiska typen och det känner kanske kläderna av, vad vet jag. Sen är jag snål. De kläderna är alltid lite dyrare än de andra. Jag är inte och handlar så mycket, förutom lösgodis och cola när jag ska till Pontus, eller ett äpple innan jobbet. Jag tittar alltid på det kravmärkta och funderar, men sen slår snålheten in. Idag var jag på coop med mina kära föräldrar och handlade till kvällen och veckan. Ville ha jordnötssmör. Stod och kollade på den jordnötsmören som jag har smakat och vet är jättegod och brevid stod då en ekologisk. Funderade om jag skulle ta den bara för att känna mig duktig. Tog ner en och kollade på "Mmm, det var Creamy men då kan jag ju lika gärna ta den här" men så såg det lite läskigt ut. Det var liksom vatten ovanpå själva geggan, så jag tog en annan brevid istället. Duktig kände jag mig som valde ekologisk, och det berodde inte på att den faktiskt var en krona billigare än den andra.
När jag kommer hem och brer på mackan ser jag så klart att det är bitar i den, alltså crunchy. Ekologiskt och jag går med andra ord inte ihop.
Men jag ska fortsätta tänka på miljön, då kanske vi kan få vita jular igen. Om några år, hundra, tusen eller så.
Livserfarenheten av att flyga själv utan vuxen utan själv ta ansvaret fick man på köpet. Och det känns bra, tänk sen när man vill åka någonstans med lite kompisar? Eller när jag ska flyga till Mallorca och bli bartender? Då är det minsann inte dåligt att ha den erfarenheten hos sig! Nej minsann. Ja det finns ju de som har flugit själva hela sina liv men nu är inte jag en av dem. Jag må ha spenderat en satans massa timmar i luften på flygplan (som den värsta miljöboven, men större delen av dessa timmar var faktiskt innan man visste det var så dåligt för miljön) men alltid haft min mamma och pappa med mig. Nu känner jag mig med ens lite vuxnare. Ska bara hitta ett gott te med sen kan ju jag så gott som flytta hemifrån!
Ja, jag är värsta miljöboven när det gäller flygningar, men hur ska man annars ta sig till kanarieöarna? Jag är fullkomligt livsrädd för att sova på båt, pga titanic eller poseidon eller någon av alla andra sjunkna båt olyckor in real life eller på film. Ja, visst, jag följde Lost och såg flygkraschen, men hallå, nästan alla överlevde ju! Dessutom kan ju flygplanen nödlanda på vatten och jorden består ju av 80% till vatten (eller var det vi människor? i alla fall, det är ju något sådant) så hur stor är chansen att man måste nödlanda på ett träd som går genom hela skrovet och spetsar just dig eller den som sitter brevid dig? Nej just det.
Ja, jag är fullkomligt omöjligt att resonera med just nu, inte mindre med mig själv.
Men jag tycker faktiskt att man ska försöka tänka på miljön. Men det känns liksom inte som om man faktiskt gör någon nytta. Jag försöker släcka efter mig när jag lämnar rummet men inte gör det så att vi kan stänga ner Oskarshamn eller Forsmark. Antagligen tar det inte heller bort behovet av kol och olja överallt. Jag tar bussen eller cyklar, främst för jag inte har körkort, men jag skulle nog ändå aldrig köra själv ändå. Inte några längre sträckor. Nej jag köper inte de ekologiska kläderna. Jag går dit och tittar och är det något fint provar jag men det funkar liksom inte. Det sitter inte fint på mig bara, jag är väl inte den ekologiska typen och det känner kanske kläderna av, vad vet jag. Sen är jag snål. De kläderna är alltid lite dyrare än de andra. Jag är inte och handlar så mycket, förutom lösgodis och cola när jag ska till Pontus, eller ett äpple innan jobbet. Jag tittar alltid på det kravmärkta och funderar, men sen slår snålheten in. Idag var jag på coop med mina kära föräldrar och handlade till kvällen och veckan. Ville ha jordnötssmör. Stod och kollade på den jordnötsmören som jag har smakat och vet är jättegod och brevid stod då en ekologisk. Funderade om jag skulle ta den bara för att känna mig duktig. Tog ner en och kollade på "Mmm, det var Creamy men då kan jag ju lika gärna ta den här" men så såg det lite läskigt ut. Det var liksom vatten ovanpå själva geggan, så jag tog en annan brevid istället. Duktig kände jag mig som valde ekologisk, och det berodde inte på att den faktiskt var en krona billigare än den andra.
När jag kommer hem och brer på mackan ser jag så klart att det är bitar i den, alltså crunchy. Ekologiskt och jag går med andra ord inte ihop.
Men jag ska fortsätta tänka på miljön, då kanske vi kan få vita jular igen. Om några år, hundra, tusen eller så.