Långt upp i Arvidsjaur..
För en gångs skull kände jag mig riktigt sugen på att skriva om mitt senaste äventyr uppe i norraste norrland och färden som tog lika lång tid som spenderad tid på målet. Jag var i Arvidsjaur och är nu manligare än många män jag känner. Jag har nämligen skjutit med en ak5:a, och ja, det var skarpt!
Färden dit tog 19,5h. 2,5 var väntetid. Det är otroligt så trött man blir bara av att fraktas. Fick uppleva pratglada människor på alla dess vis. En pratglad gumma som klagade på ljudnivån på ett fik. En snorkig tågkonduktör som lärde mig att räkna till fem. En läskig lundensare som slickade sig i mungipan och klagade över att han fått åka till göteborg med fyra batterier, inte hittat någon batteriholk, och sedan fått återvända hem med fyra batterier. En ung tjej som på norrländsk dialekt berättade om SM i hästplöjning och traktorplöjning. En sur soldatmor som hävdade att hennes mat minsann var godare än arméns. Jag och Calle såg "The Boat that rocked" som jag rekommenderar starkt. Så jävla rolig.
På plats halv fem efter två timmars sömn i liggvagnen i Jörn. Världens sorgligaste stad insåg jag när vi skulle hem. Halv fem på morgonen var det lagom mörkt och jag var lagom trött. Men fick i varje fall äntligen träffa min dragon. I stugan hann jag vila en timme innan dagen började. Jag har sett hur ett anfall går till och hur JAS-plan flyger runt fienden. Oj så spännande. Antiklimax, till max. Men det är då inte varje dag man får se sin käraste i granperuk. Något att rekommendera. Och jag har lärt mig hur man slaktar.
Kamratmiddag på kvällen och sen mycket mys i stugan, vilket gjorde att vi missade slagsmålet. Attans. Dag två innebar korum och soldaterindran i regn och jägarkamp i solsken. Det var dragon-bio och sedan dags att ta sig hem. Vilket var bland de absolut jobbigaste jag varit med om.
Nu till något annat.
Jag är inte särskilt förtjust i purjolök. Det är jag mycket medveten om. Så varför envisades jag då med att beställa en ost och skink-paj där det tydligt står att den innehåller purjolök? Det bevisar på en sak. Jag kan helt enkelt inte prata i telefon och tänka samtidigt. Det var jag, tanterna och barn familjerna som fikade lunch i fredags på Festival Cafe&Konditori. Namnet gave it away och av inredningen att döma borde jag ha insett att pajen inte skulle vara hemmabakad med kärlek utan en överbetald felixpaj de satt in i mikron. Med mängder purjolök i dessutom. Suck.
Imorgon är det 10h jobb och på onsdag ytterligare 12h. Det bevisar att jag lever.
Färden dit tog 19,5h. 2,5 var väntetid. Det är otroligt så trött man blir bara av att fraktas. Fick uppleva pratglada människor på alla dess vis. En pratglad gumma som klagade på ljudnivån på ett fik. En snorkig tågkonduktör som lärde mig att räkna till fem. En läskig lundensare som slickade sig i mungipan och klagade över att han fått åka till göteborg med fyra batterier, inte hittat någon batteriholk, och sedan fått återvända hem med fyra batterier. En ung tjej som på norrländsk dialekt berättade om SM i hästplöjning och traktorplöjning. En sur soldatmor som hävdade att hennes mat minsann var godare än arméns. Jag och Calle såg "The Boat that rocked" som jag rekommenderar starkt. Så jävla rolig.
På plats halv fem efter två timmars sömn i liggvagnen i Jörn. Världens sorgligaste stad insåg jag när vi skulle hem. Halv fem på morgonen var det lagom mörkt och jag var lagom trött. Men fick i varje fall äntligen träffa min dragon. I stugan hann jag vila en timme innan dagen började. Jag har sett hur ett anfall går till och hur JAS-plan flyger runt fienden. Oj så spännande. Antiklimax, till max. Men det är då inte varje dag man får se sin käraste i granperuk. Något att rekommendera. Och jag har lärt mig hur man slaktar.
Kamratmiddag på kvällen och sen mycket mys i stugan, vilket gjorde att vi missade slagsmålet. Attans. Dag två innebar korum och soldaterindran i regn och jägarkamp i solsken. Det var dragon-bio och sedan dags att ta sig hem. Vilket var bland de absolut jobbigaste jag varit med om.
Nu till något annat.
Jag är inte särskilt förtjust i purjolök. Det är jag mycket medveten om. Så varför envisades jag då med att beställa en ost och skink-paj där det tydligt står att den innehåller purjolök? Det bevisar på en sak. Jag kan helt enkelt inte prata i telefon och tänka samtidigt. Det var jag, tanterna och barn familjerna som fikade lunch i fredags på Festival Cafe&Konditori. Namnet gave it away och av inredningen att döma borde jag ha insett att pajen inte skulle vara hemmabakad med kärlek utan en överbetald felixpaj de satt in i mikron. Med mängder purjolök i dessutom. Suck.
Imorgon är det 10h jobb och på onsdag ytterligare 12h. Det bevisar att jag lever.
Don't bring flowers after I'm dead.
Nu tar jag mig lite tid för att berätta om senaste veckans äventyr.
Jag tog bussen till Laholm och tillbaks igen, allt för att kunna vara hemma i 24h och träffa min älskade familj och mina alldeles underbara, fantastiska vänner! Hann med fler än jag trodde minsann och blev lika glad av varenda en och längtar tills vi ses nästa gång! Jag har fått ytterligare brännskador från mitt hamburgarvändande och även en blå tå. Och ja, jag ska berätta varför.
På McDonalds blir det nämligen lätt halt på golvet som jag tror de flesta erfarat. Som arbetare har vi fått "sliksikre" skor (jag är lite international och norsk just nu, för ni som inte förstår är det alltså halksäkra typ) så vi inte ska halka. Vi har även fått skåp att låsa in skåpen i. Men, efter en dags arbetande som innebär mycket springande hit och dit och användande av ketchup och diverse såser, blir skorna ganska äckliga efteråt. När jag tog ut dem dagen efter ur skåpen kom det med dem ut en fyra småflugor och det stank något vanvettigt. Så tänkte jag "Men vi är ju en och samma arbetsplats så man kan ju lämna det i omklädningsrummet. Man tar ju inte av en arbetskollega" TJI fick jag när jag dagen efter kom dit och skorna var puts väck. Eller snarare då på någon annans fötter. Blev sur och bestämde mig för att hämnas och leta upp någon annan stackares skor jag kunde sno för dagen. Fanns hela par i 37 och 36. Sen fanns det även en högersko i min storlek, 39 och en vänstersko i 38. Skit bra tänkte jag! Tog på mig dem och började skiftet. Efter fem timmar tyckte jag dock inte att det var lika smart längre. Kunde inte gå ordentligt, folk trodde väl jag bajsat på mig eller någonting, för det gjorde så ont i vänster tå.
Som tur var hade tjuven återlämnat mina skor i omklädningsrummet när dagen var slut så jag låste in dem och det ska jag göra varje dag nu. Trots flugor och en hemsk odör.
Jag kommer bli arbetsmyra a la Simon nu. Nej, jag ska inte jobba på diab men har fått mig ett ytterligare jobb på 7-eleven, så kommer totalt arbeta ca 50-52h/v. Slitigt ja. Men har beslutat att bara göra det fram till december. Under november ska jag jobba röven av mig för då är det nämligen bara 10% i skatt här i Norge. Undrar ni varför? Jo, såklart för att man ska ha pengar när det är dags för julhandlingen. Hur kan man inte älska detta landet?
Jag tog bussen till Laholm och tillbaks igen, allt för att kunna vara hemma i 24h och träffa min älskade familj och mina alldeles underbara, fantastiska vänner! Hann med fler än jag trodde minsann och blev lika glad av varenda en och längtar tills vi ses nästa gång! Jag har fått ytterligare brännskador från mitt hamburgarvändande och även en blå tå. Och ja, jag ska berätta varför.
På McDonalds blir det nämligen lätt halt på golvet som jag tror de flesta erfarat. Som arbetare har vi fått "sliksikre" skor (jag är lite international och norsk just nu, för ni som inte förstår är det alltså halksäkra typ) så vi inte ska halka. Vi har även fått skåp att låsa in skåpen i. Men, efter en dags arbetande som innebär mycket springande hit och dit och användande av ketchup och diverse såser, blir skorna ganska äckliga efteråt. När jag tog ut dem dagen efter ur skåpen kom det med dem ut en fyra småflugor och det stank något vanvettigt. Så tänkte jag "Men vi är ju en och samma arbetsplats så man kan ju lämna det i omklädningsrummet. Man tar ju inte av en arbetskollega" TJI fick jag när jag dagen efter kom dit och skorna var puts väck. Eller snarare då på någon annans fötter. Blev sur och bestämde mig för att hämnas och leta upp någon annan stackares skor jag kunde sno för dagen. Fanns hela par i 37 och 36. Sen fanns det även en högersko i min storlek, 39 och en vänstersko i 38. Skit bra tänkte jag! Tog på mig dem och började skiftet. Efter fem timmar tyckte jag dock inte att det var lika smart längre. Kunde inte gå ordentligt, folk trodde väl jag bajsat på mig eller någonting, för det gjorde så ont i vänster tå.
Som tur var hade tjuven återlämnat mina skor i omklädningsrummet när dagen var slut så jag låste in dem och det ska jag göra varje dag nu. Trots flugor och en hemsk odör.
Jag kommer bli arbetsmyra a la Simon nu. Nej, jag ska inte jobba på diab men har fått mig ett ytterligare jobb på 7-eleven, så kommer totalt arbeta ca 50-52h/v. Slitigt ja. Men har beslutat att bara göra det fram till december. Under november ska jag jobba röven av mig för då är det nämligen bara 10% i skatt här i Norge. Undrar ni varför? Jo, såklart för att man ska ha pengar när det är dags för julhandlingen. Hur kan man inte älska detta landet?
I think something is burning, now you've ruined the whole thing.
Andra veckan i Norges huvudstad går mot sitt slut.
En fredag kväll och party, fest, middagar står för många. Min kväll har bestått av hejdå till Hanna och John som åkte till andra lägenheten (om de nu kom fram vill säga, Hanna hade smärre ångest), kulinarisk måltid i form av stuvade makaroner och köttbullarm, pratat med fina Eric och sett "Mannen som elsket Yngve" (jag tror det var så den hette) med snask till. Och med snask menar jag havregrynsgröt. Men vad ska man egentligen göra när man absolut inte har någonting annat men ens cravings inte kan upphöra?
Jag vet inte vad jag gör för fel men fel gör jag i alla fall alltid när jag ger mig på stuvade makaroner. De får en mjölk konsistens och smakar mjöl eller blir som idag, fastbränd i bottnen på kastrullen. Det är tur jag har Hanna som kan laga mat åt mig. Hon är ju riktigt påhittig dessutom. Ris, morötter, bearneisesås (jag kan inte stava till det ordentligt) är en kombo inte många kan komma på!
Fyra dagar till McDonalds är till ända. Jag har väl gjort allt som skas på ens nya arbetsplats fyra första dagar. Jag har tappat mat på golvet, varit ivägen, bränt mig åtskilliga gånger, gjort tvärtemot det som skas och självklart sprungit in på toaletten varje gång jag ska skicka ett sms. Nästa jobb dag är söndag och tjänar då 130norska kronor i timmen, så ska nog överleva det.
Förresten! Värsta grejen har hänt!
Och jag måste få skryta lite (om man inte kan göra det i ens blogg var ska man annars göra det?) I somras hade jag ett mediajobb där jag ihop med kollegan Niklas tog fram hemsida och informationsmaterial till ett nyuppstartat projekt. För att få in bilder på sidan utan att behöva röra på oss bestämde vi, ihop med arbetsledare Karin, att jag skulle rita dem. Och häromdan ringde en kvinna som berättade att hon sett de bilder jag målat och tagit kontakt med Karin som i sin tur gett henne mina kontaktuppgifter och undrade om inte jag kunde rita några bilder till en hemsida hon gjorde också!
Jag hade ju tänkt lägga upp en bild på något jag ritat till den där hemsidan (som är www.ungihalland.se) men det funkade inte så det fick bli en bild på mitt rumpknä istället. Bara sådär helt jävla ologiskt.