Sarah

En fredagskväll på soffan ser ut som följer:

Morden i Midsumer går på norsk tv2. Först var det CSI:Miami men när både jag och mitt soffsällskap insåg att det var exakt samma avsnitt vi sett en dag tidigare blev jag zapp ansvarig, valet följ på inget mindre än engelskt mord i en snart utdöd stad, bör det vara i alla fall. På bordet framför oss är inte bara två par fötter, båda par lagda i kors, utan även två påbörjade toalettrullar, en vattenflaska, en tom ful te/kaffe-mugg, en full te/kaffe-mugg och en upp-och-ner-vänd body lotion i en av toarullarna. Jag glömde bort att Klara hade en kopp te redo till mig när jag kom hem och där står det nu kallt. Och smakar rumpa.

På armstödet om höger om mig står disk efter en massiv brownie med glass slukning. På köksspisen står resten av brownien, ungefär en halvt full form kvar. Och ja, jag har magkrämpor. Dessvärre blev dock inte brownisen från den gula påsen alls lika goda som när Klara gjorde sina förra helgen. Vilket i och för sig kanske var lika bra, för annars hade formen redan stått i diskhon. Tom såklart.

I varsitt knä har vi våra datorer. Våra fin fina laptops. Och vi delar systerligt på den internetanslutning som vi nu har skaffat oss. Hon, kollandes på hälsorecept, träningstips, kost och idéer och berättar att "en gång i mitt liv ska jag springa ett marathon". Jag, med firefox-flikar på min blogg och facebook, sneglandes på det tomma browniesfatet och med magont. Om jag också hade valt kvällsfika på en banan, blåbär och lite glass. Inte ett fjärdedelskilo brownies. Plus glass till det. Min stackars stackars mage.


Men nedanför tvn, snett ner till höger rakt framför mig står den. Nu är det dags att blåsa liv i något jag alltid avundats andra för. Nu är det dags att finna balansen och smidigheten att ta sig fram. Imorgon ska jag testa för en allra första gång, och innan jag avslutar projekt 66 ska jag klara av mitt alldeles egna lilla projekt. Jag ska lära mig att åka skateboard. Imorgon bär det av!

Och ja, kära mamma, jag har även skaffat fram hjälm och alla möjliga skydd så att jag ska komma ur även det här helskinnat.

Jag ska nog starta upp ett litet projekt med något jag velat göra länge. Hoho. Men jag håller tyst med det tills jag vet om det överhuvudtaget kommer bli av.

Äntligen, äntligen, sitter jag här, när jag egentligen borde sova, men internet på min kära trofastna fina dator. Och det är inte grannens halvkassa, osäkra anslutning som ibland väljer att inte ansluta till min dator, utan det är vårat egna. Mitt och Klaras heeelt egna egna internet! Men, den som trodde att det skulle bli så jobbigt att skaffa det kunde gärna ha sagt något så hade jag tagit mig en annan väg till det välsignade internetet. För face it, vi blir ju som handikappade utan det.

Det hela började en tisdags morgon i ett mörkt sovrum i Bislett. Brevid mig låg en ny opererad fröken Hemström, oroligt sovandes (alternativt vilandes) när mobilen plötsligt ringer. Det är ett nummer som inte är inlagd och med sömndruckna ögon så överväger jag att bara trycka bort samtalet innan jag mer vaknar till liv. Sarah Pontén svarar alltid på okända nummer, man vet ju inte vem som väntar i andra ändan. Denna morgonen i augusti var det Bredbandsguiden som ville hjälpa mig att hitta rätt i djungeln. Efter ett samtal på fem minuter var min första kontakt med dessa, vad jag trodde var, hjältar slut.

Jag återvände till Sverige en sista sväng att träffa alla de människor jag tycker som mycket om och fira 20årsdagar och dylikt. Lyckligt ovetandes om bredbandets väg till vårat hem. Det var till mig sagt det skulle komma i slutet av den veckan. Då jag ändå var i Sverige tänkte jag att Klara nu skulle fixa och trixa och ha det klart tills jag kom upp. Söndagen den 15 var jag med huvudvärk, ångest, ångest och ångest, återigen med båda fötterna på norsk mark. Men inget internet på Jens Bjelkes gate.

Måndagen var första hamburgerdagen efter semestern och jag lyckades få bredbandsguiden att ringa upp mig igen, herr Olsson var en glad norrman som skulle hjälpa mig med besväret. "Men så rart att de ikke kommit noe enn.. Jeg skal ringe Get å sen ringer jeg tilbake" Tack tänkte jag eftersom mina pengar på mobilen dessutom började sina. Men efter fyra timmar hade käre Olsson fortfarande inte ringt upp, vilket ledde till att jag tog saken i egna händer och ringde. Vilken tur jag hade eftersom det var Olsson som svarade på en gång. "Jaa jeg ringte dem å så sa de på svarern att jeg hvar nommer 265 i kön så jeg sendte dem et mail da, å tenkte ringe deg etterpå men jeg har ikke fått noe svar enn! Jeg har ikke glemt deg daa!" Puh, skönt man inte är bortglömd, tänkte jag och så la vi på och jag väntade måndagen ut på min fjärde kontakt med bolaget som skulle hjälpa mig med bredbandet.

Tisdagen bara försvann utan att jag någonsin fick något svar och onsdagen beslöt jag själv att ringa upp. Härliga herr Olsson tog emot mig, hans jobbiga svensk-kund-som-ska-få-get. "Åhja, heisan! De hvar du ja med Get ja. Jeg har ikke fått noe svar men jeg ringer dem nå så ringer jeg tilbake till deg når jeg fått meg et svar, er den grei?" Jo men grei grei då! Ring mig. Klick la vi på och klick, där tog pengarna slut på min mobil.

Se på fan. Efter någon halvtimme ringer faktiskt mobilen. Och det är Olsson! "Ja hei igjen! Olsson her! Nå har jeg snakket med Get å bredbandet ditt skal komme idag eller senest imorgen, syns du de låter greit?" A OUI! Det låter bättre än något annat jag hört på senaste! Alltså innebär ju detta med att vi har internet i helgen! Wohoo! Så jävla bra för mina pengar på alla mina kort är slut, och jag kan inte föra över pengar utan internet. Därmed kan jag dessutom inte heller ladda mobilen som pengarna tagit slut på. Men internet i helgen fixar biffen!

Det blir torsdag, fredag och lördag. På söndag kommer ingen post och bredbandet har fortfarande inte kommit..

Måndagen kommer och betalningsfristen på en räkning kommer. Småttpanik då jag bara betalar via internetbank, kan man göra det på något annat sätt? Åker efter jobbet direkt hem till Carmine och lånar hans italienska laptop. Skriver ett mail till bredbandsguiden, inte arg men ändå bestämt så att de ska lägga märke till en viss irritation, på blandad norsk/svensk som är riktigt jävla dålig på alla sätt och vis. Åker sen hem till Klara som sitter väntandes med en liten lapp som berättar att jag har ett paket från Get att hämta ut från närmaste postkontor..

Drar till postkontoret på tisdag och hämtar modemet. Har dessvärre inte tid att börja pula med det innan jag måste ta mig till jobbet men har väl i bakhuvudet att fixar-Klara kanske har det färdigt så att internetet står på och redo för bruk när jag kommer hem! Eller i alla fall efter kvällens kickboxningspass. Kommer hem med värk i fötterna av klampandet på det oljedränkta golvet. Ser att modemet är uppackat ihop med våran trådlösa reuter. Första tanken när jag ser att Klara sitter vid sin dator är "WOHO INTERNET!" men lyckan blir kortvarig. - Det kan ta upp till tre timmar innan det börjar fungera. Och Klara berättar om sin färd med att installera det men att antenn uttaget gick som en vanlig strömkabel? Hur kan det komma sig? Vi går på kickboxning och kommer hem trötta utan ork att fixa det. Jag säger till Klara att jag absolut litar på henne, men ändå kollar bakom soffan om verkligen antennsladden kommer ifrån ett vanligt strömuttag. Svar på detta är Nej. Det var uttaget till en förlägningssladd som var otroligt lik antennsladd.

Dagen efter kommer jag hem och ser att Klara har flyttat på modemet och reutern till antennuttaget. Duktig flicka. Men trots att hon troligtvis har gjort allting rätt, så vad tror ni? Självklart inget internet. Jag går iväg till kvällens ZUMBA och hon ger sig ut på en löpningstur. Efter träningspasset inser jag att jag fått lite pengar på kontot, någon litet del av en lön som kommit in, så jag går inom Kiwi, handlar mat och laddning till mobilen. Kommer hem och Klara & Fred har redan lagt sig för att sova. Men innan de somnar hinner vi snacka lite snabbt och jag får höra de ljuva, ljuva orden "Vi har fått interneeeet!!" TACK TACK Klara att du ligger med Fred som är en fixare på sådana saker!




Så nu ligger jag här på soffan och har träningsvärk både här och var. Men med ett säkert fungerande internet. Nu kan bloggen bli riktigt till liv!

Önskemål på bilder på lägenheten har kommit. Och ja, det kommer komma. Uppdatering om hela livet kommer komma, men det blir en dag när jag har säker internetanslutning. För det har jag långt ifrån nu. Alla grannar har i alla fall inte lås på sina bredband, så nu, idag lyckades jag faktiskt få mitt internetbehov stillat. Dock inte irritationen över att vårat egna FORTFARANDE inte har kommit. Grrrr..

Idag tänkte jag istället berätta om dagens händelser, vad man kan göra en lördag såhär i augusti i Oslo. Kommer även delge er om min aktuella status i projekt 66 och så kommer ni få ta del av Sarah som konstvetare.

Gårkvällens IKEA-besök och torsdagens biobesök har i alla fall lagt ribban för hur hösten kommer att fortsätta. Planer smids och klockrena citat bara haglar fram. Dessvärre är det för det mesta jag som har stått för dem och väntar lite med att delge mig dessa.. Ett tag i alla fall. Men kräftskiva ska fixas, evenemang för Idas 20 års kalas och besök skall anlända! Just keep it coming.

Idag, efter en slömorgon på soffan där Klara så småningom somnade, smet jag iväg till gymmet för att ge mina muskler en omgång. Kan ju säga att om jag ens kan gå imorgon så är jag stolt över mig själv. Började på crosstrainer där jag "bara" skulle ha uppvärmning i max 10 min. 40min senare ramlar jag ner från maskin-jävlen och är i stort sett bara en stor vandrande svettfläck. Bättre blir det inte när jag sätter mig i benpressen och tänker "ja men kroppsvikt ska man ju läääätt klara av" och sätter den på 60kg. Dags att köra igång... Men.. Va fan. Den har ju fastnat! ÄÄÄH, va fan. Jag trycker liiite till (vill ju inte ta sönder maskinen) och ser att vikterna lyfter vid sidan av  mig. Kroppsvikt piece of cake? Well. Kanske inte. Jag hänvisar till det jag skrev tidigare att jag är glad om jag ens kan gå imorgon.

Tillbaka hemma hade i alla fall Klara vaknat till liv, så gott som i alla fall, och hon med sällskap av Matilda skulle till det berömda Munch-museet och kolla på Skriiet. Efter ett år i staden kände jag att detta nu var min chans att se den populära målningen (som blev stulen under 2000-talet men återfanns igen efter 2år, dock med en mindre skada i vänstra hörnet som man kan se om man gör som jag, ställer sig med näsan tryckt mot glaset och skärper blicken). Jag säger då bara, sicken säkerhet det var. Kunde lika gärna varit så att vi skulle iväg och flyga. Bip-apparater och röntgen maskiner och ingen vätska fick medtagas. Shit. Och vakten la märke till min otroligt förvånade blick, "vadå har ni inte sånt här i Sverige?" - Neeej aaaaldrig, säger jag utan att tänka. Sen när jag väl tänkte efter kan jag faktiskt inte minnas när jag senast ens VAR på ett museum i Sverige. Eller ett museum överhuvudtaget.

Edvard Munch kan ju i alla fall inte varit någon munter typ i unga dagar. Dystert om liv och död, och gärna att kvinnan sög livet eller hjärtat ur mannen. En kvinna som stod och krama om mannen. Kvinnan var fyllig med kött och former medan mannen bara var ett håligt skellett. Och målningen hette Liv & Död.

Appropå namn dessutom så har ju faktiskt Munch något gemensamt med Kamprads IKEA, de är lika fantasilösa när det kommer till namn. På IKEA färden igår påpekade Cathrine att de hade kommit en en ny bordslampa med stor reklam för. Den nya lampan LAMPEN (eftersom det är i norge heter sääkert LAMPAN i Sverige). Fiffigt värre Ingvar! Och så kollar man på tavlorna på museumet. Jag tycker det är intressant att kolla på vad just namnet är på en målning för det kan ge en en helt ny syn på vad det egentligen förestället, man ser något helt nytt än vad man först gjorde. Men shit alltså, Edvard Munch, jag säger då det. Kollar på en av tavlorna som föreställer en hund. "Arg hund". Jahaja. En annan föreställde en båt som lagt an vid något som såg ut som början/slutet på en skog eller något. "Båt och landskap". Nedanför hittar vi "Strand och landskap". KUL JU!

Nu ska jag ju inte vara negativ, för jag gillade ju ändå hans misär målningar. Att skapa så mycket ångest med så mycket färger, jag kanske är lite knäpp för jag kan bara skapa saker i svart vitt typ, men är imponerande.

 

 

Och projekt 66 is still going strong by the way, som ni kanske märkte när jag berättade om mitt gym projekt idag. Har även testat på Zumba i veckan, som kommer bli en återkommande händelse varje onsdag och jag kommer fortsätta att desperat ge-mig-fan på att röra på mina höfter. Anmälde mig dessutom till ett löpprojekt då man springer 3 gånger i veckan i två månader. De behövde inte fler tjejer just nu, men än så länge är inte dörren helt stängd då de inte visste om de skulle få in fler killar. Projekt 66 is gonna happen säger jag bara.

Nu är det lördag kväll och det firar vi med vin och glada miner. Jag ska ladda upp för rejäla fyllesms. Mohaha.

På en väg någonstans i Varberg sitter vi på en bortvillad Swebus-buss och försöker hitta en väg till Göteborg utan att hamna i bilkö. På en buss utan internet en söndag i augusti är det dags att sammanfatta sommaren. Imorgon är det dags att återvända till jobbet och vardagen som jag har skapat i Norges huvudstad. Medan molnen ökar och regnet faller på bussvindrutan (?) säger jag hejdå till sommaren och hejdå till Sverige.

 

 

Semestern invigdes jävligt bra med gratis konsert, spöregn, massa vin, robotdans, en bricka med drinkar & shots och nattvandring på Karl Johan. Fredagskvällen den 18 juni lade verkligen ribban för sommaren 2010 högt. Men trots att den var lagd högt visade det sig att den inte skulle sänkas! Veckan som stod för flytt började med fin-besök av Frida J och grymt roliga dagar. Flytten gick trots allt smidigare än väntat och helt plötsligt satt vi på en buss till Karlstad och såsmåningom Borlänge.

 

Jag sov på den stackars tjejen som satt brevid, samtidigt som Cathrine fick öva in lite svenska uttryck och hon, i sällskap med Ida, skapade hela mitt säte i desperata försök att väcka mig och rädda den stackars vettskrämda flickan från ett dreglande sovmonster. Besöket i Karlstad var trots allt ganska onödigt, men hade vi inte stannat där så länge hade vi kanske inte fått så jävla grymma grannar som vi fick, trots tälthitlernas försök att sabotera. Camp Oslo och en ny stam började ta form. En vecka full av sol, vin och örebroare (för att inte glömma ett inslag av Jackie Lee) gjorde den oförglömlig.

 

Vi som skulle till västkusten (aka bästkusten) åkte med festivalbussen på 8 timmar söderut och efter att ha varit vaken i mer än 24h sov jag hela vägen. Kom hem till familjen i LA och fick maten serverad innan jag återigen gick och la mig och laddade för tre veckors jobb med start måndag morgon kl 07.00.

 

Min mamma hade räknat på det sen, jag jobbade tre veckor och på lördagen efter avslutet drog jag till Portugal. Varenda dag dessa tre veckor gjorde jag något efter jobbet, träffade någon och hittade på något. För att inte nämna vår stora 20årskalas som äntligen gick av stapeln. Trots oväntad irritation och ilska mot mig (och två vänner mindre på facebook) kan jag ändå inte säga att jag ångrar någonting. Kvällen bara försvann iväg och rätt som det var skulle vi sova och allt var förbi. Sen började även jag och Frida med våra superonsdagar under jobbveckorna då vi åt tacos och snackade skit, grillade på stranden och hade en jävla bra kväll. Ibland valde flera att sluta upp, ibland inte.

 

Sen efter mycket nervositet och en förfest inför karsefors var det slutligen dags för den efterlängtade resan till Portugal. Nio dagar i 45gradig värme med sköna människor som jag inte kände för sex månader sedan. Det var händelserika dagar och jag kan nu kryssa av bland annat skumparty, rida på en mekanisk tjur, vinna pengar på casino och afrikakalas från min att-göra-innan-jag-fyllt-50-lista. Och absolut inte minst så blev jag äntligen 20 år gammal.

 

Men även om resan tog slut så tog inte sommaren och inte min semester slut än. Jag hade en dag kvar på kära Laholms hem, med så jävla sköna människor. Jag kan absolut säga att det har varit tredje gången gillt, för även om tidigare år har varit kul, så är det inget jämfört med detta året! Vi drog på Fiesta för att fira Zara och jag fick idéer som jag aldrig fått tidigare. Jag träffade pojkgänget och var där när Adam blev av med håret och de satte på tv-kanaler som var på lite fööör länge för att det inte skulle kännas obekvämt. Det var 50års kalas och vinkvällar. En liten tripp till Oslo för att fixa saker som gör att jag känner mig oerhört vuxen. Även för att hjälpa till och vara så mycket stöd som jag kunde för fina Erika. Jag fikade med söta Ek som inte kommer bo i samma stad som jag längre, fast att ha kontakter i London är ju inte fel. Min syster kom och vi tog en systerkväll ute som blev galen och galet bra. Och slutligen avslutades min sommar med stort 20årsgille i Ysbys hembygdsgård. Det var snapps i ett jävla tempo, god mat och dricka och jävla trevligt bordssällskap. Det finns bara två saker jag önskar var annorlunda med kvällen. Att Frida stannat längre och att jag hade tänkt lite smart.

 

Sommaren 2010 kan man bara kort och gott säga har varit jävla awesome. Jag har träffat underbara människor som jag hoppas jag kommer träffa igen, jag har kommit närmre underbara vänner och hållit fast vid alla jag älskar så gott jag kan. Det finns egentligen bara en sak som jag ångrar. Och på ett sätt ångrar jag det inte heller, mer än att jag är rädd jag blivit av med en rolig vän. Men det enda jag kan trösta mig med nu är att tiden läker alla sår, goda vänners samtal och ballerinakex.

 

Sommarens citat:

”Jag smörjer in min underbara kropp”

”Vi var bara och hämtade en filt”

”HALLÅ! KLOCKAN ÄR HALV TREE! HÖR NI HALV TREE!”

”Kanoners!”

”Det här är en bondgård.”

”Meeen, skål då Sarah! SKÅL!”

”Vin är verkligen bli-glad-dricka!”

”Do the robot!”

”FIIIISH!”

”Hejsan jag kommer ifrån måndagsklubben, vill ni ha ett special treat?”

 

 

Efter en kort visit i Oslo och lite lätt börjat komma i ordning i nya lyan sitter jag nu återigen på swebus underbara buss 820 för att återvända till Laholm och Halmstad och sommarens slutspurt! Den 16de är det återigen dags att komma in i gamla och nya vanor då projekt 66 kommer att inledas på riktigt.

Anlände tidigt, tidigt måndag morgon efter ca två timmars sömn på en skumpig buss, och var i det närmsta död. Förmiddagen spendrades sovandes på två fåtöljer i ett vänterum (kände mig bara lite som en uteliggare) och eftermiddagen halvsovandes på Erikas soffa. Det var även jag, hör och häpna, som skötte matlagningen och tog hand om min nyopererade vän! Att maten bestod av kokt ägg kan man ju låta vara osagt. Somnade så småningom framför Hannibal rising. Tisdagen var en dag med en lista och jag pulled off allting jag hade på den! Packade upp och fick hjälp av snälla Ida och Fanny så att jag numera har alla mina saker på ett ställe i staden! Hur skönt som helst. Och jag tror både jag och Klara var eniga om hur bra det kändes, det enda som fattas är en pappfigur in real life size!

Nu de sista dagarna hemma är det dessvärre alltför mycket som ska hinnas med, vilket jag är rädd inte kommer ge något ledig utrymme för spontana drag, de jag gillar mest. Fast det värsta är väl att nu när sommarens sista superonsdag kommer, ja då jobbar Frida.. Vilket innebär att jag troligtvis måste viga hela kvällen åt rumröjning med mamma. Har inte riktigt beslutat om det är bra eller dåligt.


Och i höst, när vi ändå ska dra igång med projekt 66 och allt, ska jag bli en bättre bloggare. Min blogg kanske helt ändras om till en fitness blogg...! Hahaha, well like that's ever gonna happen. Men jag tänker positivt!

"Hejsan! Brukar du gå på måndagsklubben?"
- Nja det händer väl.
"Har ni kanske hört att de har satt in en extra avslutning nu på måndag den 9onde?"
- NJaaaee...
"Är ni kanske sugna på ett special treat? Om ni skriver namn och nummer här så kommer ni få antingen gratis inträde, halva inträdet eller någon gratis drink, exakt vad har de inte sagt till mig mer än att jag skulle ragga lite folk"
- Jaha. Okej, jomenvisst, varför inte!


VÄRNAMOOOOOO!
"Åh! Känner ni Ida?!"
- Ida Gunnarsson, jaaaa!
/Alltså vilka fan är det? HAHA Jag har ingen aning om vilka någon av de är.../


Smack!
"Oj hoppsan hejsan. Dessa skorna, ouff, jag säger då det! Men tack tack tack det gick bara bra, bara bra. Det är ingen fara med mig, jag bara snubblade lite sådär hoppsan hejsan men nu är det bra! Tack så mycket!"
x 2 (Kan inte sluta fnissa att det var en sécuritas vakt som hjälpte mig. hihi)


- Men den här låten gratulerar vi Zara Andersoooon!
*I been looking for freedom... Since I left my hometown, I've been looking for freedom.*

 

 

 

Och slutligen
" Läget? Läget? Läget? Läget? LÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄGEEET?"