Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead.
Sarah ger sig på barnbackar och knapplift.
När jag gjorde premiär på min alldeles egna bräda i helgen så gick det väldigt bra i barnbacken. Fast den var ju himla brant på sina ställen - där åkte inte jag. Efter tre timmar lyckades jag faktiskt att både stå och bromsa. Hade jag tur så lyckades jag även med högersvängarna. Men då det ibland var ett dike ville man inte alltid svänga höger.
Det finns en anledning till att jag gick tillbaka hela tiden. I barnbackar är det knapplift. Knapplift är dessvärre inte lika med snowboardlift. Första gången ramlade jag av tre gånger och nyfikna norska ungar kollade storögt på mig och frågade "Hva gjör du der?". Men på fjärde knappen kom jag hela vägen upp.
Andra gången jag skulle åka knapplift gick det alltså inte riktigt lika bra. Jag kom upp en bit och ramlade av. Blev arg på allt och alla. Tog av mig brädan och beslöt att gå upp för backen som var brevid. Inte mitt bästa beslut då just den backen var ganska brant. Jag tyckte det var himla bra timing när Carmine ringde eftersom jag nu faktiskt bara gick och hade tid att prata. Han var på jobbet och hälsade på arbetsmyran Morten som skulle få säga hej till mig.
Är i färd med att berätta att jag inte klarade av att åka liften så jag går istället och jag är nästan hela vägen uppe. Och sen går samtalet från min sida något liknande: "AHaAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHH NEJ NEJ NEJ STAAANAAAA STAAAAAAAAAAAAAAAAAAAANNA STOPPPPPPPPP STOPP STOPPPPPPPPP!!!! CRSsssssccccchhhhhhhh"
När jag har kanske två meter kvar av backen - där det dessutom är som allra brantast, är det tydligen bara is. Sjoff säger det och jag hinner inte ens reagera innan jag sitter på rumpan i en hejdundrandes fart neråt, snowboarden glider förbi mig på vänster sida medans mobilen glider på två meter framför mig. Och där sitter jag skrikandes. Hela vägen ner till liftkön - där jag började.
Jag ringde tillbaka Morten och Carmine så att de inte skulle tro att jag dog.
När jag gjorde premiär på min alldeles egna bräda i helgen så gick det väldigt bra i barnbacken. Fast den var ju himla brant på sina ställen - där åkte inte jag. Efter tre timmar lyckades jag faktiskt att både stå och bromsa. Hade jag tur så lyckades jag även med högersvängarna. Men då det ibland var ett dike ville man inte alltid svänga höger.
Det finns en anledning till att jag gick tillbaka hela tiden. I barnbackar är det knapplift. Knapplift är dessvärre inte lika med snowboardlift. Första gången ramlade jag av tre gånger och nyfikna norska ungar kollade storögt på mig och frågade "Hva gjör du der?". Men på fjärde knappen kom jag hela vägen upp.
Andra gången jag skulle åka knapplift gick det alltså inte riktigt lika bra. Jag kom upp en bit och ramlade av. Blev arg på allt och alla. Tog av mig brädan och beslöt att gå upp för backen som var brevid. Inte mitt bästa beslut då just den backen var ganska brant. Jag tyckte det var himla bra timing när Carmine ringde eftersom jag nu faktiskt bara gick och hade tid att prata. Han var på jobbet och hälsade på arbetsmyran Morten som skulle få säga hej till mig.
Är i färd med att berätta att jag inte klarade av att åka liften så jag går istället och jag är nästan hela vägen uppe. Och sen går samtalet från min sida något liknande: "AHaAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHH NEJ NEJ NEJ STAAANAAAA STAAAAAAAAAAAAAAAAAAAANNA STOPPPPPPPPP STOPP STOPPPPPPPPP!!!! CRSsssssccccchhhhhhhh"
När jag har kanske två meter kvar av backen - där det dessutom är som allra brantast, är det tydligen bara is. Sjoff säger det och jag hinner inte ens reagera innan jag sitter på rumpan i en hejdundrandes fart neråt, snowboarden glider förbi mig på vänster sida medans mobilen glider på två meter framför mig. Och där sitter jag skrikandes. Hela vägen ner till liftkön - där jag började.
Jag ringde tillbaka Morten och Carmine så att de inte skulle tro att jag dog.
It's time you have the talk, i'll give you reasons.
Sarah går och köper en snowboard.
Det var en helg i Oslo och familjen var här på besök för att se Robyn och såklart villa villerkulla. En mycket trevlig helg. Fredagens konsert var helt sjuk och på lördagen stod shopping på schemat. Jag hade fått en uppenbarelse i veckan att det enda som saknades i mitt liv just nu var en snowboard.
Så efter surfande på flertalet sidor om vad man ska tänka på och var man kunde få hjälp av kunnig personal. På lördagen drog jag alltså med hela familjen till Oslo Snowboard Senter där en hes och ung försäljare väntade.
- Hejsan! Jag är vääääldig nybörjare men har ändå tänkt att köpa mig en snowboard. ( kunde inte med att säga att jag faktiskt ALDRIG ens stått på en) Han sliter med rösten men plockar ändå fram en bräda som är väldigt bra och till halvpris. Men så är den ju ljus ljus blå. Jag hade ju tänkt en svart och vit.
- Uhhm. hrrm.. harkel.... du har ingen med en annan design?
Efter att ha erkänt min fåfänga plockar han fram lite olika som är lite dyrare men annars samma. Men han insisterar på att den ljusblåa är den absolut bästa, plus att den var billigare. Fine, fåfäng kan jag väl bli nästa år när jag tänkte ställa upp i Snowboard VM som arrangeras här nästa vinter.
Väljer ut bindning och boots. Han berättar om de olika och skillnaden sinsemellan och vad jag som nybörjare borde ha. Vissa saker var bäst om man var lite uppe i luften. "Hehe" skrattar jag "det kommer jag ju inte vara frivilligt i alla fall". Familjen står och tittar på och tycker att jag bara är synnerligen knäpp som köper en snowboard. Med all rätt då vår familj är en 100procentig sol och charter familj som aldrig någonsin varit på skidresa. (Jaaaa mamma jag veeeet vi hade en bokad en gång för länge sen men jag inte ville just då eftersom jag inte ville vara ledig från skolan jaa jag klandrar inte er okej?)
Allting har tillsynes gått bra och även om försäljaren verkar förstå att jag är himla grön inom snösporten så har det inte kommit fram att jag aldrig någonsin ens testat det. Tills slutspurten.
- Jaha och vilken fot har du fram när du kör?
.....
Damn.
Det var en helg i Oslo och familjen var här på besök för att se Robyn och såklart villa villerkulla. En mycket trevlig helg. Fredagens konsert var helt sjuk och på lördagen stod shopping på schemat. Jag hade fått en uppenbarelse i veckan att det enda som saknades i mitt liv just nu var en snowboard.
Så efter surfande på flertalet sidor om vad man ska tänka på och var man kunde få hjälp av kunnig personal. På lördagen drog jag alltså med hela familjen till Oslo Snowboard Senter där en hes och ung försäljare väntade.
- Hejsan! Jag är vääääldig nybörjare men har ändå tänkt att köpa mig en snowboard. ( kunde inte med att säga att jag faktiskt ALDRIG ens stått på en) Han sliter med rösten men plockar ändå fram en bräda som är väldigt bra och till halvpris. Men så är den ju ljus ljus blå. Jag hade ju tänkt en svart och vit.
- Uhhm. hrrm.. harkel.... du har ingen med en annan design?
Efter att ha erkänt min fåfänga plockar han fram lite olika som är lite dyrare men annars samma. Men han insisterar på att den ljusblåa är den absolut bästa, plus att den var billigare. Fine, fåfäng kan jag väl bli nästa år när jag tänkte ställa upp i Snowboard VM som arrangeras här nästa vinter.
Väljer ut bindning och boots. Han berättar om de olika och skillnaden sinsemellan och vad jag som nybörjare borde ha. Vissa saker var bäst om man var lite uppe i luften. "Hehe" skrattar jag "det kommer jag ju inte vara frivilligt i alla fall". Familjen står och tittar på och tycker att jag bara är synnerligen knäpp som köper en snowboard. Med all rätt då vår familj är en 100procentig sol och charter familj som aldrig någonsin varit på skidresa. (Jaaaa mamma jag veeeet vi hade en bokad en gång för länge sen men jag inte ville just då eftersom jag inte ville vara ledig från skolan jaa jag klandrar inte er okej?)
Allting har tillsynes gått bra och även om försäljaren verkar förstå att jag är himla grön inom snösporten så har det inte kommit fram att jag aldrig någonsin ens testat det. Tills slutspurten.
- Jaha och vilken fot har du fram när du kör?
.....
Damn.
I could feel it go down, bittersweet i could taste in my mouth, silver lining the cloud, oh and i, i wish that i could work it out.
Ännu en söndag. Men för en gångs skull har inte intagit vågrätt läga med en fylleångest översvämmandes inifrån. Här sitter jag istället med en kopp varm choklad (gjort själv, pluspoäng!) med skön känsla i hela kroppen. Jag fick någon slags uppenbarelse när jag åkte på rumpa nerför hela St Hanshaugen backen. Och jävlar i mig va fort det gick. Från och med nu ska jag alltid gå i termobyxor.
Helgen har väl egentligen bara inneburit två ting som mest, nämligen skratt och vin. Det där vinet som jag har haft ståendes alltför länge gick otroligt lätt ner, bara man hade det rätta sällskapet. Jag hade Frida, Adam och Simon. Och ibland är det allt som behövs.
Jag har nu fått uppleva en historia min mamma berättade för mig om när hon ätit spagetti med vänner som ung och skrattat så mycket att det kom upp genom näsan. För mig var det under fredagskvällen när Frida fick oss alla sugna på sushi (sen att Adams definition blev friterad kyckling är väl en annan femma). Jag skrattade precis när jag skulle till att tugga och svoooosch. Där försvann det lilla riskornet lite längre norrut. När jag sen skulle snyta ut det flydde det med all sin hast ner i Adams träningsbag.
Vi har gått egenom olika dansstilar som bugg, foxtrot och vals. Vi kan alltså konstatera att köket här i Villa Villerkulla fungerar lika fint till dansbana som en badmintonplan. Det är vad vi kallar Topnotch. Fredagsnatten blev lång och även om inte Frida märkte det borstade alla vi andra tänderna och fick bevittna de första tårarna från Simon någonsin - när han skulle testa min munskölj. Den som jag och Klara skulle räkna ut procenthalten flour på och fick till 50%. Hennes var på 0,2%.
En tung lördag som inte alls blev som jag trodde den skulle bli. Ett h&m besök i största h&m affären i Oslo, två svenska killar på vift i hamnen där jag hoppade och sprang med en påse för att bli upptäckt och lunch på IKEA. Som inte finns i Umeå utan närmsta är i Happaranda, dit det tydligen är jättelångt, även i norrländska mått mätt. Och appropå mätt insisterade Adam på att alltid besvara frågan "Är du mätt?" med "Ja jag är ca 180cm." Sen sov vi i två timmar innan det blev Swedish Meal Time med Norwiegen Style. Helt plötsligt kom det fram vin och drinkar och ölspel. Fylla var ett faktum. Trots detta vill jag ändå påstå att man körde väldigt rakt på Mario Kart.
Söndag innebar hemfärd. Efter två timmars sömn var man ovanligt pigg med va tråkigt med ett adjö. Drog inte hem utan på kickboxingcup och blev sugen på att slåss samtidigt som Klara snarkade på ens axel. En dag. I oktober så ska det smälla för mig med. Hem och halvsov framför Full Metal Jacket. Ville inte somna då filmen var så bra men ryckte hela tiden till av mitt ovetande dregglande. Äsch. Sen orkade jag inte ta på mig ett par riktiga byxor utan drog bara på mig mina skidbyxor utan på thaishortsen och tog en promenad som, som tidigare sagts, avslutade med rumpåkning. Svoooooosch!
Helgen har väl egentligen bara inneburit två ting som mest, nämligen skratt och vin. Det där vinet som jag har haft ståendes alltför länge gick otroligt lätt ner, bara man hade det rätta sällskapet. Jag hade Frida, Adam och Simon. Och ibland är det allt som behövs.
Jag har nu fått uppleva en historia min mamma berättade för mig om när hon ätit spagetti med vänner som ung och skrattat så mycket att det kom upp genom näsan. För mig var det under fredagskvällen när Frida fick oss alla sugna på sushi (sen att Adams definition blev friterad kyckling är väl en annan femma). Jag skrattade precis när jag skulle till att tugga och svoooosch. Där försvann det lilla riskornet lite längre norrut. När jag sen skulle snyta ut det flydde det med all sin hast ner i Adams träningsbag.
Vi har gått egenom olika dansstilar som bugg, foxtrot och vals. Vi kan alltså konstatera att köket här i Villa Villerkulla fungerar lika fint till dansbana som en badmintonplan. Det är vad vi kallar Topnotch. Fredagsnatten blev lång och även om inte Frida märkte det borstade alla vi andra tänderna och fick bevittna de första tårarna från Simon någonsin - när han skulle testa min munskölj. Den som jag och Klara skulle räkna ut procenthalten flour på och fick till 50%. Hennes var på 0,2%.
En tung lördag som inte alls blev som jag trodde den skulle bli. Ett h&m besök i största h&m affären i Oslo, två svenska killar på vift i hamnen där jag hoppade och sprang med en påse för att bli upptäckt och lunch på IKEA. Som inte finns i Umeå utan närmsta är i Happaranda, dit det tydligen är jättelångt, även i norrländska mått mätt. Och appropå mätt insisterade Adam på att alltid besvara frågan "Är du mätt?" med "Ja jag är ca 180cm." Sen sov vi i två timmar innan det blev Swedish Meal Time med Norwiegen Style. Helt plötsligt kom det fram vin och drinkar och ölspel. Fylla var ett faktum. Trots detta vill jag ändå påstå att man körde väldigt rakt på Mario Kart.
Söndag innebar hemfärd. Efter två timmars sömn var man ovanligt pigg med va tråkigt med ett adjö. Drog inte hem utan på kickboxingcup och blev sugen på att slåss samtidigt som Klara snarkade på ens axel. En dag. I oktober så ska det smälla för mig med. Hem och halvsov framför Full Metal Jacket. Ville inte somna då filmen var så bra men ryckte hela tiden till av mitt ovetande dregglande. Äsch. Sen orkade jag inte ta på mig ett par riktiga byxor utan drog bara på mig mina skidbyxor utan på thaishortsen och tog en promenad som, som tidigare sagts, avslutade med rumpåkning. Svoooooosch!
Stay for silence stay for when I will never be afraid again.
En torsdagsmorgon i en vecka där jag tappar koll på alla dagar kände jag att det var dags för ett blogginlägg, lite senare än jag trodde det skulle bli. För en hel del har skett.
Jag och klara styrde kosan till det varma landet i söder för att fightas och slåss. Yeapp de två betyder samma men just fightas passar lite bättre då vi reste med fighter kickboxingklubb till Turkiet. Där tränade vi två gånger om dagen, tappade huvudet över 50% på äkta Nike kläder och störde oss på de jobbiga servitörerna.
Vi hade en efterlängtad kylskåpsvisning som blev succé! Trots all drama som började efter halv ett och jag hönsmamman själv fick panik. Men bekräftad blev den på akuten med sju stygn. In your faces. Men många fina komplimanger blev det under kvällen för både kylskåp och lägenhet. Fick mig även en mycket fin inflyttningspresent från jobbfolket i form av Creative högtalarsystem. Och som extra fick jag även en specialare av Carmine och Morten i form av en Sudukobok. Har även under jobbtid fått mig några privatlektioner. Samma helg var också Örebrogänget här på besök, och denna gången kändes det mycket kortare än sist. Tiden går ju snabbt när man har kul.
Appropå Örebro så träffade jag förra helgen en synnerligen hög man därifrån som sa sig känna en av de jag känner. Dock ska nog allting han sa tas med en nypa salt. Detta skedde på after worken där jag praktiskt taget somnade. Det var en helg i trötthetens tecken ska jag säga, men solen drog mig ut och mot gymmet. Lyckades även inhandla mig en mössa. Och vilken mössa det är. Nu kommer jag nog aldrig mer att känna mig ensam.
Under veckan har jag stekt x antal hamburgare, kastat svordomar på tre kunder, lagat två stycken kaffe helt själv (varav den ena fick hällas ut då den var fullkomligt odrickbar) och lärt en fransman att säga "ich habe ein kartoffel in mein lederhosen". Vilket också ska tilläggas är en mycket effektiv replik om några jobbiga turker vill prata med en bara för man är blond och skandinavisk.
Nu samlar vi krafter och laddar inför nästa helg då grädden kommer hit! Så håll i hatten Oslo, om mindre än 24 timmar är de här. Tjolahopp så jävla awesome det kommer bli!
Jag och klara styrde kosan till det varma landet i söder för att fightas och slåss. Yeapp de två betyder samma men just fightas passar lite bättre då vi reste med fighter kickboxingklubb till Turkiet. Där tränade vi två gånger om dagen, tappade huvudet över 50% på äkta Nike kläder och störde oss på de jobbiga servitörerna.
Vi hade en efterlängtad kylskåpsvisning som blev succé! Trots all drama som började efter halv ett och jag hönsmamman själv fick panik. Men bekräftad blev den på akuten med sju stygn. In your faces. Men många fina komplimanger blev det under kvällen för både kylskåp och lägenhet. Fick mig även en mycket fin inflyttningspresent från jobbfolket i form av Creative högtalarsystem. Och som extra fick jag även en specialare av Carmine och Morten i form av en Sudukobok. Har även under jobbtid fått mig några privatlektioner. Samma helg var också Örebrogänget här på besök, och denna gången kändes det mycket kortare än sist. Tiden går ju snabbt när man har kul.
Appropå Örebro så träffade jag förra helgen en synnerligen hög man därifrån som sa sig känna en av de jag känner. Dock ska nog allting han sa tas med en nypa salt. Detta skedde på after worken där jag praktiskt taget somnade. Det var en helg i trötthetens tecken ska jag säga, men solen drog mig ut och mot gymmet. Lyckades även inhandla mig en mössa. Och vilken mössa det är. Nu kommer jag nog aldrig mer att känna mig ensam.
Under veckan har jag stekt x antal hamburgare, kastat svordomar på tre kunder, lagat två stycken kaffe helt själv (varav den ena fick hällas ut då den var fullkomligt odrickbar) och lärt en fransman att säga "ich habe ein kartoffel in mein lederhosen". Vilket också ska tilläggas är en mycket effektiv replik om några jobbiga turker vill prata med en bara för man är blond och skandinavisk.
Nu samlar vi krafter och laddar inför nästa helg då grädden kommer hit! Så håll i hatten Oslo, om mindre än 24 timmar är de här. Tjolahopp så jävla awesome det kommer bli!
