Show me some of them spanish dances and pass me a bottle, mr Jones.
När man backpackar träffar man extremt mycket folk. Det är från hela världen och av alla sorter. Dessvärre är det sällan att någons namn faktiskt fastnar. Vi har de senaste dagarna umgåtts med den första upplagan av kanadensiska ingenjörer som var två stycken, en österrikerska, andra upplagan av kanadensiska ingenjörer som var en, två och den tredje medan vi igår hängde med dansk ett och dansk två. Det är inte för inte man blir lite förvirrad.
Annars har vi inte gjort mycket dessa senaste dagar mer än druckit öl. Dagarna har flutit ihop till en grå massa. Det är dags för oss att lämna Cusco tror jag bestämt. Och det gör vi imorgon när vi ger oss iväg på inkaleden. Och Machu Picchu. Oh så bra det ska bli! Trots att regnperioden började idag.
It's like meeting the man of my dreams and then meeting his beautiful wife. Isn't it ironic, dont you think.
Är det inte ironiskt att känna ett behov av att blogga när jag precis sagt "här händer inget kolla den andra". Jag tar rett og slett tillbaka det. Jag behöver ha min blogg också tydligen.
Är det inte ironiskt att vi reser till andra sidan av världen, sitter på starbucks, äter på Kentucky fried chicken och ser Champions league (Barcelona - Celtic) på en irländsk pub? För all del den högst belägna irländska puben i världen. Men på andra sidan jorden är vi och utmanar inte minst våra språk kunskaper! Känns som att vi varje dag stöter på en ny människa som talar flytande spanska, franska och engelska. Det är med viss avundsjuka jag författar detta blogginlägg. Varför kunde inte ni, kära mor och far, printa in lite spanska på mig som liten när hjärnan var en svamp?
Och är det inte ironiskt att jag kommer på att jag är rädd för hästar efter att vi bokat och betalat en hästtur i bergen?
Left a clouded mind and a heavy heart, but i am sure we will see a new start.
För inte alltför länge sedan korkade jag och Ida upp champagnen och skålade åt oss som precis bokat våran resa till andra sidan jorden. Det var i juni och resan kändes som såååå låååångt boooorta.
Nu är dagen här. Klockan 02:30 inatt kör vi iväg till Kastrup och, efter 24 timmar på resande fot kommer vi landa i Lima, Peru. Det är fantastiskt!
Min o-så-aktiva blogg kommer därmed bli aningens oaktiv då vi har bestämt oss att ha en gemensam. Men följ oss väldigt gärna på: idsassa.blogg.se
Rörda av en ton, i en melodi. Kan två hjärtan slå, så att båda två känner harmoni?
Om ett gott skratt förlänger livet, då har jag definivt säkrat mig själv ifrån olyckor under de kommande åtta månaderna. En tema-lös middagsbjudning med fokus på mat och hemmagjorda gotterier stod på lördagskvällens schema. Det var en kväll med charader, kaffe i vinet, disneymusik, Pehr-skämt, husvisning(ar), godiskaktusar och inte minst goda människor. Mina människor.
Klockan hann bli 07:00 när jag bäddade för Klara och Thomas på soffan och satt själv kvar, njöt lite extra av en ändå lyckad kväll, trots jag avskyr att vara värdinna, och mös till O helga natt.
So give me hope in the darkness and i will see the light, cause oh it gave me such a fright. But i will hold on with all that i might, just promise we will be alright.
Drick syster, drick!
Det var nyår för sex år sedan. Det var en skolavslutning som innebar en splittring, jag åkte till Halmstad, Julia till Båstad medan Lina och Frida fortfarande höll låda i Laholm. Det var en sommar full av upptåg och ömma rumpor av de hårda sadlarna på våra faror som tog oss vart vi ville. Det var milslånga omvägar, bad i hav och privata sjöar, gratis festivaler och godisinköp. Det var en sommar som tog slut alltför snabbt. Så kom höst och så firade vi nyår. Det är det enda nyår som vi firat tillsammans. Det var nyår för sex år sedan.
Det händer mycket på sex år. Alla relationer har sina upp och ned gångar, vi är inget undantag. Vi alla drabbades av den stora kärleken, jag flyttade ifrån landet, det har varit byten av skolor och intressen. Det är inte så lätt att hålla kontakten som man tror när man slutar högstadiet och blåögdt tror att allt kommer gå automatiskt. Det går inte alltid som på räls, men vi kan det. Det handlar mycket om att veta vem som är där för dig när det blir jobbigt, men det handlar lika mycket om att bevisa det. Människor verkar glömma bort att dina vänner också ska tas hand om. Men vi har inte gjort det.
And I will not tell, the thoughts of hell that carried me home from the Holland road.
Det var en gång en stad. En mycket fin, lite större stad med kanaler, vackra broar och lutande hus överallt. Stadens invånare var ett trevligt och öppet folk, likaså de som reste dit för att arbeta eller bara resa. Denna staden var en väldigt öppen stad på många sätt och vis. Alla som bodde där kände att de kunde vara sig själva, oavsett religion, sexuell läggning, etniskt ursprung och yrkesval. Ingen behövde känna sig utanför och det fanns något för alla. Såhär såg också alla de resandes som kom till staden, i tusenvis, från alla delar av världen.
Men det fanns många olika anledningar för att man tog sig turen just dit.
En del reste bara för stadens finhet - och med all rätt! De som bodde i staden hade troligtvis mer nytta av en båt en än bil på de små vimliga gator och gränderna som gick omlopp mellan kanalerna. En hamnstad i all sin prakt och det fanns också de resanden som kom till staden för att uppleva dens historia. Det handlar om båtar, skepp, sjöslag och en virtuell båtfärd. En virtuell båtfärd som man kan tro ska vara en flumeride-tur men egentligen bara är olika rum att gå igenom. Men inte mindre, om båtens historia.
De finns helt säkert de människor, men intressen jag inte kan förstå mig på, som reste till denna staden just för att få sina "intressen" tillfredsställda. För i denna fina, inte alltför stora stad, är mycket lagligt. Mycket som i andra städer inte är det. Här finns det förbjudna åmandes i skyltfönster med röda lampor, alltid redo och alltid öppet. Många undrade om det verkligen var ett frivilligt val eller något värre, men de resandes skulle troligtvis aldrig få veta. Men även om du i början inte kan riktigt förstå det, så blir det obehagligt efter flera gator.
Och så finns det en typ av människor som vallfärdades till denna stad. Jag tror dem kallade sig själv livsnjutare, medan de flesta andra bara kallar dem hippies eller junkies. För återigen finns det "intressen" som endast denna staden kunde tillfredsställa utan att någon behövde gömma sig för lagen. Staden håller i nutid på att ändras och hur resanden kommer se ut efter det, vet ingen förrän efter jul. Nu var allt öppet och mer än välkommet och många resanden tog chansen när dem väl kom till staden. Även om det visade sig vara aningen ovärt och att hålla uppe en konversation inte var möjligt.
Så var det de resanden som mig och min vapendragare Klara som satt drickandes en onsdagskväll långt in på morgonen, för att sova 40 min innan det var dags att checka ut. Så var det de resanden som oss som satt utslagna på en bänk på torsdagen, svärandes över bakfyllan, när andra resanden går förbi och utbrister "OH look at them! They are soo hiiiiiigh! I wanna be like them!"
