Sarah

Jag förstår inte.

Jag kan inte sova. Det går bara inte. Ligger och vrider och håller på men det går bara inte. Är det vad jag tror det är? Dessutom är det ännu fler saker jag blir knäpp på. Trots brist på sömn kan jag vakna hur glad och pigg som helst, men när jag sen kommer till skolan så försvinner allt det glada som en vind. När jag är i skolan vill jag bara gömma mig på en toalett och gråta. Låter sjukt, och ja, jag är väl aningen sjuk också, men så känns det emellanåt. Känner hur jag inte orkar mer, att ingenting fungerar och det enda jag kan tänka på är dig. Om din förändring är för att visa att du kan, eller för att visa du gått vidare. Jag vet inte. Jag förstår ingenting. Och det enda jag vill är att kunna prata med dig. Jag vill verkligen. Men vad ska jag säga? Vågar inte fråga om hur allting är för det låter ju bara löjligt. Det blir aldrig rätt när jag tänker att jag ska starta en konversation. Kanske du inte vill det heller, och jag vill ju som alltid inte göra saker du inte vill. Vad ska jag bli av egentligen?

Jag får ett sånt otroligt sug på chokladbollar hela tiden. Man får lov att unna sig när det är tungt i hjärtat säger man. Men det är något som tar emot. Jag har valt det här själv, hela situationen, det hade inte behövt vara såhär. Men samtidigt vet jag hur det hade varit om jag inte gjort det, och det hade jag inte heller klarat av. Fan, jag har sagt till mig själv inte tänka på det för jag börjar bara gråta. Men just nu känns allting så jävla skit hur fint vädret än är.