Sarah

... never fooled myself, that my dreams would come true
being used to trouble i anticipate it, but all the same i hate it


Nu ska jag gå och spendera min måndagskväll på allra bästa sätt. Choklad(neger)bollar och en film. Eftersom Hair inte finns i sikte för mig blir det Evita. God natt gott folk!

Jag blir knäppare än knäppast. Och inte fan passar jag som en indian.


Nu sitter jag här i multimedia salen med massa skrikande tvåor som har ungefär lika seriösa lektioner som vi. Alla spelar en massa spel typ. Go Sture! Min buss går inte än och jag ska nog träffa Sanna på stan och leta guld kreationer till guldfesten på lördag. Hade så mycket att göra idag men, eftersom jag missuppfattat religionsuppgiften, så försvann allt. Eller snarare insåg jag hur trött jag faktiskt är sen den tidiga morgonen. Hur typiskt är det inte. Man tar sig tid och tar sig till trafikskolan för en körlektion 07:15. Så kommer jag dit och körläraren min är sjuk så det blev inget med det. Det var ju bara hoppa på en buss till skolan och vänta på att ta skolkort. Som tur var var ju både Pontus, Marcus och André redan där så var i allafall inte ensam. Och vårat jävla skolkort måste ju sett ... Ja.. Ut. En sheriff, en nörd, en häxa, en byggarbetare(?), en med tuggben i munnen, en med peruk, jimmy som var felix och felix som var jimmy, och så jag. Som skulle föreställa indian. Pocahontas sen några helger sen sitter fortfarande i helt enkelt.

Filosofiprov som nog gick åt fanders. Hade glömt bort jag hade prov. Men men. Nu är det i alla fall bestämt att jag och Sanna ska på guldjakt och inget ska stoppa oss! Det får nog upp mitt humör.

Jag har spinnat i 55min. Gjort de jävla knä-övningarna. Dessutom styrka för armar (tri och bi!) mage och rygg. Om någon nu säger jag inte är duktig så blir jag arg! Jag kämpar med det hära jäkla knät och försöker tänka positivt. Nemen Sarah, det var ju faktiskt tur att det kom NU och inte innan! Ja då hade jag ju bara missat ännu mer. Nu missar jag ju bara den allra sista matchen för säsongen. FAN va det är frustrerande. Usch. Jag som verkligen ville göra bra ifrån mig på matchen. Fuck this.

Idag provade vi student mössor dessutom och jag tror jag vet vad jag komemr köpa. En mössa med Sarah och Media och sen sturepaketet. Vilket gör att jag får hooden. Vill ha den. Dock struntar jag ganska mycket i skorna och det, men hey, vem behöver inte ett par vita tygskor liksom? Kan ha de på Hultsfred 09 eftersom mina tidigare har en äckelpäckel såsfläck på. Dessutom önskade jag idag band till Hultsfred 09! Coldplay, The Strokes, Moneybrother och The Ark. Kommer de så flippar jag totalt!

Hur mycket man än vill så kan man inte gå tillbaka i tiden och göra saker ogjort. Hur mycket jag än försöker så går det inte att övertyga. Det går bara inte. Gjort är gjort och jag kan inte förklara varför jag gjort som jag gjort. Jag försöker men det går inte. Och hur mycket jag än vill går det inte göra ogjort. Ingenting kan förändra det som har hänt. Jag är ledsen, men tyvärr. Det går inte.

Och det kvittar fullständigt hur gärna som jag vill.

Jävla mög. Skit också. Nu missar jag sista matchen för säsongen bara för det här satans ledbandet. Har känt en stickande känsla och igår fick jag gå av. Det gick i och för sig inte att spela men ont gjorde det också. Kunde inte ta fart, stoppa mig. Det fungerade bara inte. Förbannad och med smärta gick jag istället av. Till naprapaten idag, där de klämde och vred knät i alla möjliga håll. Ont som tusan gjorde det. Nu är det ännu mera svullet, så det ska vara ju.

Fick övningar jag ska göra och ska återkomma nästa vecka och se hur det är då. Inte springa och undvika förflyttningar i sidled lät domen. Hmpf. En träning och en match kvar. And I will miss it.

Jag bara väntar på att du ska säga något. Vad som helst. Men ingenting kommer.
Min helg har varit mys och slutsatsen som kan dras är att Pocahontas äger även vid 18års ålder och att Pocahontas 2 är en äkta b-film, trots den är tecknad.


And i never ment to cause you trouble
i never ment to do you wrong
and oh if i ever caused you trouble
i never ment to do you harm

Kom nyss in på en blogg. Jagefrisk.blogg.se. Det första jag läser är att bloggerskan, som led av cancer och skrev om både med och motgånger, nyligen gått bort. Och med ens blir allting så sorgset. Gåshuden kommer på studs. Bara några små rader, om en person jag inte känner, inte hört någonting om förrän jag alldels precis kom in på bloggen, tog mig ändå så mycket. Och sen när man läser tidigare inlägg av bloggerskan själv. Hon var så positiv. Det finns så mycket som bara är så himla otroligt sorgset. Varför ska någon som är så positiv få ett sådant slut? Nej, jag tror inte på Gud. Jag tror inte på all rättvisa i världen. Jag tror snarare livet älskar att jäklas med oss.

Försöker aktivera mitt csn-kort, vilket går som det går med fel på sidan och diverse saker. Istället kollar jag numera resor. Jag börjar bli som mor min. Och mer och mer går tankarna på vad man ska göra efter studenten. En sak är säker, jag vill till Hultsfred 09. Sen ska jag jobba/resa/studera utomlands/plugga på högskola. Den 25e oktober ska jag i alla fall göra högskoleprovet. Spännande.

Jag mår lite granna kasst. Jag känner lite smått för att spy. Jag känner mig lite sådär grön-aktig. Och jag gillar det inte. För vem vill vara grön?

Det känns redan som om jag inte alls varit i skolan idag. Det känns inte att jag i desto fakto har räknat matte i två timmar för att sen åka till Nathalie och planera projektarbetet. Det känns inte alls som om jag har lämnat huset idag. Men det har jag.
Det känns redan som det var år sen vi var i Grekland och spelade kort. Det känns som månader sen vi var i Rom och vandrade satan runt överallt. Allting känns bara så längesen. Det är för länge sen. Och minnet lurar ju en. Man minns allting så tydligt men ändå känns det som så länge sen. Det känns som ljusår sedan jag körde en åkgräsklippare genom Laholm. Räfsade efter Anna som klippte häckar. En hel evighet. En hel evighet har bara gått mig förbi. Och jag minns, men det är så länge sen. Jag minns knappt när vi var i Egypten. Det var i mars detta året, och jag minns det knappt. Två evigheter sen. Är det för tiden går så snabbt eller för tiden känns så långsam?

Jag gör allt för att inte hamna där jag var innan men ändå vill jag resa bort igen. Till värmen, jag är trött på att frysa. Till solen, så åtminstonde jag har något som lyser upp min dag. Till språket, jag behöver inte låtsas förstå. Låtsas att vara. Jag vet nog varför jag så gärna hade velat resa bort också. Inte bara för jag älskar att resa utan det finns mer underliggande anledningar som jag inte vill se. Men som jag skrev igår så jobbar jag på det. På att rota upp och ta tag i  det. Och jag förbjuder mig själv att vara ledsen för det eller gråta. Eller må dåligt. Antagligen är det inte rätt gjort heller men just nu så är det så jag måste göra. Som sagt, man känner det. Och jag känner det. Jag förbjuder mig själv.

Jag vet jag bara skriver blogg när jag är aningen eller super depp. Jag vet att jag skriver i koder men varför ska jag skriva det rakt ut när jag inte ens kan prata om det? Jag kan inte sätta orden på det. Därför blir det i koder. Orden fattas. Ifrågasätt det inte och undra inte för det går över. Allting går över eftersom det bara är en fas. En period. En situation som kommer att bytas ut så fort någonting annat dyker upp eller händer. Jag är inte alltid lite eller mycket depp. Jag är ganska mycket glad. Men jag gillar fanimej inte att det ska bli vinter. Hur fin och mysig snön än kan vara.

Jag har så himla mycket just nu. Det är det ena och det andra och tusen saker till! Körlektioner, jobb på concilia, fester, middagar, bilbingo, skola, läxor. Det är som det aldrig riktigt tar slut! Har dessutom anmält mig till högskoleprovet nu i höst så ännu en sak. Ska till Kristiansstad. Avslutning med fotbollen och massa födelsedagar. Jag har mycket just nu. Det är en sån tid. Men jag klagar inte. För jag gillar det. En mycket god vän sa till mig att jag borde stanna upp. Bara vara för en stund och låta tankarna vandra precis dit de ville. Jag vet det är ett mycket gott råd. Men ändå kan jag inte. Jag kan inte bara låta tankarna vandra för jag gillar inte att vara själv med mina tankar. När mina tankar vandrar leder inte det till några filosofiska stordåd hur gärna jag än velat. Snarare leder de till minnen. Glada, sorgsna. De leder till dilemman och situationer där jag kanske en gång önskat att jag handlat annorlunda. De tar mig till tider jag ville stanna i, tider jag hoppas aldrig mer kommer igen. När mina tankar vandrar så backar de bara. Och jag tänker på saker jag inte vill tänka på. Kanske är det att jag bara skjuter upp det. Att jag skjuter allting framför mig, som jag tenderar att göra mer och mer på senaste. Kanske. Kanske inte. Jag försöker i alla fall med små steg mer och mer ta tag i mig själv. Så trots att jag har mycket att göra. Trots att jag inte stannar upp och tänker, inte tappar bort mig själv. Med små steg så ska jag komma till en tid då jag kan stanna upp. Då jag känner det är skönt att vara själv en kväll och bara vara. Bara vara jag. Sarah Pontén. Och må bra för att vara det. Inte att jag mår direkt dåligt nu för det gör jag inte. Jag mår bra. Men jag gillar bara inte att stanna upp och tänka. Och så är jag inte superförtjust i att vara ensam. Men jag överlever ju det såklart. Det gör man ju alltid. What doesn't kill you makes you stronger. Och jag tror det kommer hålla sig på det hållet. Ett tag till.

Nu är jag hemma från alla mina resor och kommer nu stanna i Sverige ett tag. Åtminstonde året ut. Jag ska fokusera på jobb så jag får pengar och körning så jag får mitt körkort. Sen är det vår och den kommer gå så snabbt fram till studenten.

Jag har haft helt sjukt härligt veckor, först i Grekland och sen i Italien. Har levt livet med mina vänner, ätit gott, druckit massa massa vatten och dansat. I Grekland lapade vi sol om dagarna för att dansa och träffa folk om nätterna, efter våra tjejsnack med kortleken då. I Italien gick vi runt som fan om dagarna, jag lovar vi har gått MINST fem mil under den veckan, och åt smaskigt och liten pubrunda någon kväll. Julia och Lina ska ha ett tack som FAN för grekland för den veckan var obetalbar. Nathalie ska ha världens tack för en grym vecka med otroliga  upplevelser!

Jag känner inte riktigt för att skriva mer nu men tänkte lägga upp de båda theme-sångerna som kom till våra resor.