I cant see nothing, nothing, around here.

Kom nyss in på en blogg. Jagefrisk.blogg.se. Det första jag läser är att bloggerskan, som led av cancer och skrev om både med och motgånger, nyligen gått bort. Och med ens blir allting så sorgset. Gåshuden kommer på studs. Bara några små rader, om en person jag inte känner, inte hört någonting om förrän jag alldels precis kom in på bloggen, tog mig ändå så mycket. Och sen när man läser tidigare inlägg av bloggerskan själv. Hon var så positiv. Det finns så mycket som bara är så himla otroligt sorgset. Varför ska någon som är så positiv få ett sådant slut? Nej, jag tror inte på Gud. Jag tror inte på all rättvisa i världen. Jag tror snarare livet älskar att jäklas med oss.

Försöker aktivera mitt csn-kort, vilket går som det går med fel på sidan och diverse saker. Istället kollar jag numera resor. Jag börjar bli som mor min. Och mer och mer går tankarna på vad man ska göra efter studenten. En sak är säker, jag vill till Hultsfred 09. Sen ska jag jobba/resa/studera utomlands/plugga på högskola. Den 25e oktober ska jag i alla fall göra högskoleprovet. Spännande.




she says "it's only in my head"
she says "shh i know, its only in my head"
but the girl to the man on the parking lot says
"man you should try and take a shot, cant you see my walls are crumbling?"

and she looks up at the buildning, says she's thinking of jumping
she says she's tired of life, she must be tired of something

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback