Look likes nothing gonna change, everything still remain the same. I can't do what ten people tell me to do, so I guess I remain the same.
För ett halvår sedan söp jag bort min egna jacka och gick hem med en jacka tillhörande en dörrvakt med nycklar i fickan som gick till ett av Aker Brygges största uteställen. Vaknade upp dagen efter och började morgonen med att ringa runt för att ta reda på vart vi varit kvällen innan.
Idag sitter jag och mentalt förbereder mig för att vara med i Norska Mästerskapen i Kickboxing.
Hur fan hände detta?
So what can i say? I'm caught in a life, i'm running in circles, save me, it's holding me down. What about you?
Då har jag gått och blivit med tre jobb! Eller ja, på ett ungefär. Inte alla samtidigt som tur är.
Gjorde idag en väldigt random provjobbning som bartender/servitris efter ett konstigt samtal i förra veckan. Stället är hur musik som helst, är inriktat på musik och öl och ligger precis vid vattnet. Det bara var så fint och allting kändes så bra så jag inte kunde tacka nej till lite extrajobb där! Även om jag kände det inte är ens bästa provjobbning när både glas och brinnande tändstickor åker i golvet. Som tur var såg inte min arbetsledare mig hoppa på den fortfarande brinnande tändstickan på trägolvet. Det blir bra!
Om två månader går jag vidare efter 2,5 år inom SiO till en sommar på Posten. Har ju gjort det förr på lördagar men ska bli sjukt skönt att slippa skjuta postvagnen framför sig genom meters snödrivor och att kunna behålla känslan i fingertopparna. Det blir bra!
Det känns helt jävla sjukt att tänka på att nedräkningen har börjat. Snart slutar jag på SiO, sen är det sommar som kommer flyga förbi, och sen drar jag från Oslo för denna gång. Hujedamig så tokigt det känns. Men jag och Ida har i alla fall kommit längre med framtidsplanerna. Det blir en backpackingstur till i första hand, Sydamerika. Vi ska se Machu Picchu och Maya templen. DET blir bra!
So much has come before those battles lost and won, this life is shining more forever in the sun. Now let us check our heads.
I oktober 2010 skulle vi fira påsk. Dessvärre blev jag aldrig med på det. Jag och Klara delade skolådan på Jens Bjelkes en fredag när jag var på after work. Hon var hos Ida & Fanny. Jag fick ont i magen och drog hem ganska tidigt när jag får ett meddelande av Klara att hon också skulle vara hemma snart, de tog det lugnt ikväll.
Klockan 2 vaknar jag av en mardröm, Klara kom inte hem men dörren stod öppen. I samma sekund jag ska gå fram och stänga den trycks den öppen från andra sidan och en stor man tar stryptag på mig samtidigt som jag kvider fram Klara. Och det är mina egna ord jag vaknar av. "KLARAA!" Hon hade inte kommit hem på riktigt heller. Panikslagen ringer jag hennes mobil utan att få svar. Ringer upp Ida, som svarar väldigt snabbt och är väldigt väldigt glad. "Heeeeeeej Saraaah!"
Ryter åt henne och undrar om Klara är där, och jaaaa, det är hon... Varför undrar jag? Sarah, är allt okej? Oron har bytts till ilska, jag närmast skriker BRA och slänger på luren. Mitt i ilskan råkar jag dessutom slå av mobilen. Vilket gör att jag missar när Klara försöker ringa mig men får ett sms som säger att allt är bra, hon skulle sova borta och vi hörs imorgon.
Då firade dem påsk och hade delat ett antal flaskor vin. Behöver jag berätta att detta var samma helg som Halloween? Nej, egentligen inte för påsk är påsk och kan firas hur som helst och när som helst!
För ca ett år sen vaknade jag upp en söndag, aningen sliten, efter Sensation White i Oslo. När jag kom ut i köket stod Klara och försökte blåsa ägg för glatta livet. Dagen efter skulle jag ta bussen hem till LA för mitt påsklov men söndagen vigdes åt påsk i Oslo. Utan att gårdagens fylla riktigt gått ur kroppen, satt vi och målade ägg med påskmusik av Emma Pask. Inte så mycket påsk-musik, då jag vet få låtar som faller in under den kategorin, men vad spotify hittade när vi sökte på påsk.
Dagen till ära bjöd på sol och fint påskväder så hela det dåvarande kollektivet tog oss ut i parken för grillning, äggrullning, lite badminton, stafett och äggknockning. På söndagskvällen när alla gått och lagt sig för att orka jobba på måndagen smög jag mig runt i köket och gömde påskägg.
I år blev det inget bakfylleångest-busstur tillbaka upp till Oslo på annandagpåsk efter att firat påsk med både familj, vänner och lite för mycket alkohol. Istället spenderades påskveckan i Turkiet, like said earlier. Kom mig tillbaka till Oslo för en kall långfredag, och inte mycket varmare påskafton, i alla fall temperaturmässigt. Men trevlighetsfaktorn var hög. Under dagen var det Elin som stod för blåsningen av ägg för att vi sedan skulle kunna slå oss ner vid bordet, måla ägg och en och annan påskteckning. Vi styrde ihop en mycket härlig påskafton med god trerätters, spel och massa lösgodis för att avsluta kvällen med lite skitsnack. Och dagen efter var det ingen som helst vare sig bakfylla eller ångest.
Hey, I put some new shoes on and suddenly everything is alright.
Något som många av oss kvinnor känner igen sig i. Jag är en stor konsument av skor, min syster är extrem och har flera vänner som ansluter sig ständigt till skoindustrin. Det är miljardindustri.
Men tycker det är lite ironiskt att de tar upp höjden på klackarna. För er som inte orkar läsa texten (vill ändå rekommendera er att se videon och få ett fniss) eller skyller på att ni inte förstår norska, jag kan berätta vad som står. Texten informerar bland annat att medelhöjden på klackarna ligger på 7,6 cm trots att läkare rekommenderar en maxhöjd på 5,1 cm. Och som skoälskare så kan jag inte låta bli att fnysa åt denna informationen. Det är ju uppenbart att det är en man som skrivit texten, eller? För såvitt jag vet, om jag hittar ett par skor som jag blir ögonblickligen förälsklad i så stoppar jag inte upp och tänker "Men vänta nu här. Hade min läkare sagt att dessa skorna är bra för mig eller dåliga?"
När man köper fina skor, så tänker man inte så värst mycket på hälsan. Okej att de ska sitta på foten och om man kan gå i dem är ett plus (även om jag själv har skor som bara är till för att ägas), men att det ska vara en "hälsosam" höjd på klacken är inget som går genom huvudet. Ska du ha ett par fotriktiga skor som är dina fötters drömmar (kanske inte just utseendemässigt) är det bland frilufts/sport affärerna du ska söka dig till. Nu är det snack om finskor.
Hela artikeln är så onödig. Allting som sägs är uppebart. Klart du behöver träning för att gå i högklackat, ska du stå på ett par styltor är det inte något du lär dig i ett nafs heller. Och ja, undvik för små skor - något som säger sig självt! Och det handlar ju inte bara om klacka-skor. Jag hade ett par för små inomhus fotbollsskor en gång, fruktansvärt smärtsamt.
Men om jag tycker att artikeln är så onödig kan man ju fråga sig varför jag ens väljer att kommentera den. Det är ju ändå om skor. Och handlar om sånt som jag själv kan påpeka om man ser någon på stan som verkligen inte kan gå i högklackat. Fast vem är jag egentligen att döma någon? Jag lever fortfarande i troendet om att ju fullare man är - desto bättre går man i högklackat.
Och något annat jag snarare vill diskutera om vad som blivit inspelat här, är deras klädval. Denna videon måste ju ha blivit inspelad under sen mars, tidig april månad. Och vad har tjejerna på sig? Klänningar som knappt täcker rumpan och INGEN JACKA! Förkylningen kommer som ett brev på posten.
And everything could change like that, and all these years go by so fast, but nothing lasts forever.
Så jag reste till Turkiet med min norska kickboxingklubb, där jag och Klara var de enda svenskarna och när de kom till en "multinationell" turnering fick jag stå med Danmarks flagga och hon med Finlands. Allt för att behaga media!
Det var en vecka med maxpulstest, coreövningar, sparkteknik, stretching ifrån helvetet, sparring, backgammon fighter vid den iskalla poolen, de sköna 30 graderna som värmde kropp och själ och inte minst himmelska nötter. Upp i det hela fick jag mig dessutom en tredjeplats i min första internationella turnering. Och spendera sjuka mängder kvalitetstid med Klara. Med andra ord en top-notch vecka i landet där vi jagar turkar på burkar.