Sarah

Jag förstår inte riktigt. Det är som om jag identifierar mig i dig.

Och jag antar att det är det som är felet. Jag kollar vem jag är utefter dig istället för mig själv. Jag känner emellanåt att fan, jag är ingen nu längre, för jag är inte din. "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din" Det låter konstigt hur man kan personifiera och identifiera sig själv utifrån en helt annan människa. Det är konstigt också. Det är ju mitt egna fel som har sett det så, och det är antagligen därför jag har börjat tappa mig själv längs med tiden också. Jag känner verkligen hur jag börjar få svar på alla frågor jag haft så många frågetecken efter. Jag undrar om det är likadant för dig.

Ibland så sitter jag och tänker, jaha, nu har han blockat mig på msn och blablabla. Men sen i stunder då det inte känns alltförjävligt, så tänker jag efter igen och känner att jaha, han har blockat mig. Men då får han göra det. För då är det hans sätt att gå vidare på. Det ska respekteras och det gör det med.

Det är lite småknäppt för det hjälper faktiskt att gråta, bara gråta ut all sorg i hela världen. Funderar på om jag bara ska ge mig själv all den tiden, om jag ska göra det eller hålla inne. I långa loppet fungerar väl aldrig någonting om man bara håller inne på det. Men samtidigt känner jag mig så liten och patetisk när jag gråter. Jag avskyr att gråta, vare sig jag är själv, med vänner, familj, klasskamrater. Avskyr det.


Men upp med humöret för idag fyller Lina 18! GRATTIS SNYGGING! Avundsjuk till tusen är jag också. Dessutom fyllde ju Elina i torsdags. GRATTIS HETING! Helt galet avundsjuk där med. Sen var det match idag, och det har inte gjort min dag bättre på något vis. Gick käpprätt åt helvete och nu pratar vi inte mer om det. Jag känner mig allmänt trött och gråtsugen nu faktiskt så ska nog gå och lägga mig.