Marsglassgråt
Jag önskar bara att det var lättare att stänga av.
Vill att det ska vara enkelt. Jag vill ha mig ett enkelt liv, det är därför jag alltid har valt den lätta vägen ut ur allting också. Idag tog jag på mig mina nya skor för att jag skulle känna mig snygg. Istället kom jag att känna mig oproportionelig, småknubbig, dum och ful. Tänk så fel saker och ting kan gå. Men jag hade i alla fall snygga skor.
Proven idag vågar jag dessutom inte säga någonting om, blev sur som ättika på båda. Varför kan det inte någongång bara gå bra här i livet? Nej, känns en sak kass då ska ju alla saker kännas kassa! Och fotbollen nu ikväll, pff, vad är det för fel Sarah? Jag kan inte sätta fokus på någonting för tankarna bara flyger iväg till ställen dit jag inte vill ha dem. Tankarna stannar bland minnen jag inte vill komma ihåg. Inte just nu. Inte idag. Jag vill senare, men inte idag. För just nu brister jag i gråt bara jag tittar på marsglass-förpackningarna.
Det är allt bra underligt hur vi människor fungerar. När jag hade dig och vi inte hördes av där på ett tag så var det liksom ändå lungt. Jag visste alltid att du liksom fanns där. Men nu har det väl bara gått två dagar i och för sig, men jag vet att du inte finns där längre. Och klart som fan är det ju också, det var ju jag som gjorde det här beslutet. Kan inte heller säga att jag ångrar mig, för det har gått alltför lite tid. Det är jobbigt nu. Jag klarar inte riktigt av att titta på dig. Tror inte jag är ensam om att känna såhär heller, men på något sätt är jag rädd för det. Och då blir jag bara irriterad på mig själv, varför är jag rädd för att du redan har gått vidare? Det är precis vad jag sa till dig att göra! Förstår inte varför jag är så hiskeligt idiotiskt korkad dum hela tiden. För jag vet allting så mycket väl. Det är bara tungt just nu. Tomheten, saknaden.
Vill att det ska vara enkelt. Jag vill ha mig ett enkelt liv, det är därför jag alltid har valt den lätta vägen ut ur allting också. Idag tog jag på mig mina nya skor för att jag skulle känna mig snygg. Istället kom jag att känna mig oproportionelig, småknubbig, dum och ful. Tänk så fel saker och ting kan gå. Men jag hade i alla fall snygga skor.
Proven idag vågar jag dessutom inte säga någonting om, blev sur som ättika på båda. Varför kan det inte någongång bara gå bra här i livet? Nej, känns en sak kass då ska ju alla saker kännas kassa! Och fotbollen nu ikväll, pff, vad är det för fel Sarah? Jag kan inte sätta fokus på någonting för tankarna bara flyger iväg till ställen dit jag inte vill ha dem. Tankarna stannar bland minnen jag inte vill komma ihåg. Inte just nu. Inte idag. Jag vill senare, men inte idag. För just nu brister jag i gråt bara jag tittar på marsglass-förpackningarna.
Det är allt bra underligt hur vi människor fungerar. När jag hade dig och vi inte hördes av där på ett tag så var det liksom ändå lungt. Jag visste alltid att du liksom fanns där. Men nu har det väl bara gått två dagar i och för sig, men jag vet att du inte finns där längre. Och klart som fan är det ju också, det var ju jag som gjorde det här beslutet. Kan inte heller säga att jag ångrar mig, för det har gått alltför lite tid. Det är jobbigt nu. Jag klarar inte riktigt av att titta på dig. Tror inte jag är ensam om att känna såhär heller, men på något sätt är jag rädd för det. Och då blir jag bara irriterad på mig själv, varför är jag rädd för att du redan har gått vidare? Det är precis vad jag sa till dig att göra! Förstår inte varför jag är så hiskeligt idiotiskt korkad dum hela tiden. För jag vet allting så mycket väl. Det är bara tungt just nu. Tomheten, saknaden.
Kommentarer
Trackback