Sarah

Jag hade tänkt att skriva ett litet inlägg om hur allting ligger till just nu.

Först och främst är jag skitseg i benen sen vårruset. Och det var väldigt trevligt. Sen fick ju kvällen ett litet annorlunda slut så att säga. Jag orkar inte prata i gåtor så jag kommer bara säga allting rakt ut. När jag kom hem så bestämde jag och Pontus oss för att prata. Igår när jag somnade tillslut så hade jag ingen pojkvän längre, så kan vi säga. Tycker det låter dumt med ordet slut, även om det är så det är. Jag kan inte till 100% säga att, ja, detta är vad jag ville och ja jag har gjort rätt! Jag vet inte det än. Men jag vet att jag inte orkade mera. Jag orkade inte gå runt och hoppas på saker som inte skulle ändras, och jag orkade inte längre försöka vara sådär underbar. Jag orkade inte längre vara den som alltid åkte. Jag orkade inte längre med att mitt dåliga samvete, som jag mår så himla dåligt utav, blev utnyttjat, för de minsta sakerna. Jag orkade inte det längre. Nu är det inte Pontus och jag längre och jag säger det här så jag slipper prata om det med en massa folk. Jag håller bara på att gråta när jag tänker på det. Fan, nu börjar jag snart nu också. Ingenting är Pontus fel, nu låter det kanske som det. Vi var två i förhållandet så det är bådas helt enkelt, om man nu ska säga att något är någons fel.

Kan ju avslöja ännu en hemlighet, idag hade jag inte solglasögon p.g.a att det var sol, utan på grund av att jag gråtit så mycket under gårkvällen/natten så att ögonen var uppsvullna. Men jag kunde inte säga sanningen. Det gick inte för sig, vill inte gråta i skolan.

På multimedian frågade Fredrik mig så småningom vad det var med Pontus. Jag var bara ärlig och sa att ja, det var slut, så det skulle nog bli lite annorlunda under lektionerna. Han bad om ursäkt för att han var personlig och sa att jag verkade ta det mycket bättre. Vad ska jag säga. Jag tar det inte bra. Jag försöker inte tänka på det bara. Jag vet att när jag tänker på det blir jag ledsen och på vippen till gråt, om inte över vippen också. Jag tror inte jag inser det riktigt än, för jag skjuter det ifrån mig hela tiden, ignorerar faktan. Men det är så jag gör nu på senare tider.

Nu är det dags att hitta mig själv igen, den som jag var ifrån början. Och vi vet aldrig vad som kommer för oss i framtiden, kanske är det bäst såhär, kanske blir det vi igen, kanske vi aldrig mer pratar eller kanske vi blir vänner. Det enda jag vet är att nu har vi båda tid att fundera och mogna. Växa ifrån eller växa ihop. En sak är säker, och det är något som jag vet ändå längst ner i botten av hjärtat, hjärnan och kroppen. Jag kommer aldrig att glömma dig Pontus.