Sarah

Sarah går till rätten.

Jag blev kallad som vittne då jag och min dåvarande rumskamrat hörde någon skrika utanför vår dåvarande lägenhet i februari 2010. Vi gick ut och mötte en kille som frågade oss om vi sett Eirik. Vi gick in och då dök det upp tre pikébussar med poliser och killen sprang för glatta livet bort. Dagen efter stod det i tidningen att en kvinna blivit knivhuggen så vi ringde till polisen och fick spendera söndagen där och berätta. Någon vecka senare blev vi återigen inkallade för att kolla på bilder och peka ut. Och nu i december fick jag ett brev där dem kallade mig som vittne i rätten under huvudförhandlingen.

Har fått tid 11:15 i Oslo Tingrett.

Kommer till adressen i god tid och är ganska säker på vilken byggnad det är. Men på huset med den gigantiska porten står det ju faktiskt Oslo Tinghus. Inte rett. Hmm. Överväger om det kan vara samma eller inte tills hjärnan vaknar till. Lite till höger om dörren står ju faktiskt att Oslo Tingrett ligger på 7etasje. Men för säkerhetsskull kan det ju vara bra att fråga i receptionen.

Lägger fram brevet jag fick hem med kallelsen.
"Unnskyll men vilken etasje ska jag till, sjunde eller?"
- Ah, Trehundre tjue syv.

Say what? 327? Det finns ju för fan inte ens så många våningar.

"Va?"
- Tre, To, Syv.

Men va fan driver han med, vad snackar han om. Han ser inte ut att försöka driva med mig men jag förstår verkligen inte.. Det finns sju våningar och han säger 327. Seriöst?

"... Va?"
- Tredve. Gå till tredve.

Okej, men tredje etage, det var ju inte så jävla svårt..

Går fram till hissarna och väntar ihop med en man i rock på hissen. Det tar faktiskt lite tid. In i hissen och trycker på trean, tjoff så är man uppe. Kunde ju ha tagit trapporna slår det mig då jag fick vänta på hissen längre än tiden den tog att åka upp i. I alla fall. Går ut på tredje planet och ser mig omkring. Fan, vilket var rettssal numret?

Ner igen till den glada receptions mannen. Jahaaaja. Det var därför han satt och sa 327 flera gånger. Det var numret på salen. Men det kunde han ju ha sagt första gången. Men nu vet jag ju i alla fall hur man tar sig upp.

Det är bra skyltat och inte alls svårt att hitta fram till salen. Utanför sitter två killar som ser ut som om de är vänner till han som är åtalad. SLURK säger magen och nervositeten går inte längre att ignorera. Åh herregud, jag kan inte stå här, jag kan inte sitta här, de ser hur jag ser ut, tänk om jag gör något, tänk om det blir mitt fel, åh herregud tänk om de söker upp  mig. TÄNK OM JAG BLIR KNIVHUGGEN AV DEM NU!

Jag går och sätter mig på ett annat ställe, som är helt fel, och sitter där tills jag kommer på att jag faktiskt inte kan göra det. Sitter jag här så kommer de ju inte se att jag är här och så kommer jag få böter för att jag inte dykit upp. Hittar en bänk som faktiskt är utanför salen, och utanför killarnas synvinkel där jag sätter mig. Kan inte förstå hur jag inte kunde se den från första gången.

Sitter och väntar i 45min. Två killar har fått gå in och ut, som jag sen såg hade polisbrickor också. Jag kan tänka mig att acceptera att låta dem gå in före mig. Sen tillslut öppnar sig dörren och en man tittar ut.


- Er de du som er Sarah? Du kan gå hjem, vi trenger deg ikke. Men ha de bra.