out of reach
wasnt born to hate, i was made to love
but i never knew it was so hard
jag blir helt knäpp. dagen börjar bra. sarah bra humör, alla bra humör. dagen fortsätter så i ca 40 min till. sen var ju det åt helvete. jag vet inte vad jag gjorde. men kämpe och skulle pina på utan att vara sån. och bra gick det, väldigt bra gick det, fram till maten typ. då fick man ju kalla handen. vilket bara gör mig mer irriterad egentligen, för det är ju alltid alltid såhär, eller hur?
sen var det engelska och tråkigare lektion får man leta efter. jag och elina satt och läste och fnissa rätt mycket i och för sig. så jag ska inte klaga. men hur mycket man än vill kan man inte släppa tankarna, det går inte. även om jag så gärna vill. och sen när jag råkade kalla david älskling knäckte sig ju alla. fan va nedlåtande det lät. och det var ju verkligen inte meningen heller. bara det kallar man en person det väldigt mycket blir det svårt att säga rätt till andra sen. fast nu är det kanske skit samma. för personen jag alltid säger det till verkar ändå inte uppskatta det
det är inte förrän nu jag blir ledsen och irriterad på riktigt. för jag försöker verkligen ta reda på vad det är jag gjort. jag fjäskar röven av mig för att veta varför någon är sur. jag är sån, sorry, men kan inte hjälpa det. fjolla är vad jag är. men sån är jag och blabla. så nu har jag försökt. jag frågade. du svarar inte ens nej. du kan inte ens skriva ett jävla nej till mig. så mycket är man värd. och då blir jag bara ledsnare och mer och mer irriterad
för mig är det så att det är de små sakerna som räknas liksom. de stora uppenbara ska ju vara liksom, så jag räknar de små. och nu när jag tänker efter (nu är jag ju jävligt partisk eftersom enligt mig är någon sur och förbannad och besviken utan någon helt anledning, så säkert en massa jag inte tänker på) så ger jag mycket. och visst, du ger med. indeed you do. men de små sakerna var det. jag tycker att de småsakerna är de jag gör hela tiden. jag är mer kass på de dära stora uppenbara sakerna medans de små är jag rätt grym på, om du frågar mig.
men du gör mig ledsen, varför ska du alltid förolämpa mig inför alla? och då blir jag bara med besviken på mig själv. varför försöker jag få kontakt med dig? jag har inte gjort något. det är du som ger mig en kall hand
DU KAN INTE ENS TITTA PÅ MIG! hur mycket kan man betyda för någon då?
det är egentligen bara det jag undrar, det där med att du förolämpar mig är väl bara bullshit som jag snackar för jag är besviken, och de där med småsakerna med. Men allt jag undrar, det jag verkligen vill veta, i grund och botten. och jag vill ha ett svar. jag måste ha ett svar,
betyder jag något för dig? vill du vara i bråk med mig, eller bara vet du inte hur du ska ta dig ut ur dem?
sen börjar jag bara undra, hur mycket av allt var bara lögn? ÄR lögn? och sanningen?
but i never knew it was so hard
jag blir helt knäpp. dagen börjar bra. sarah bra humör, alla bra humör. dagen fortsätter så i ca 40 min till. sen var ju det åt helvete. jag vet inte vad jag gjorde. men kämpe och skulle pina på utan att vara sån. och bra gick det, väldigt bra gick det, fram till maten typ. då fick man ju kalla handen. vilket bara gör mig mer irriterad egentligen, för det är ju alltid alltid såhär, eller hur?
sen var det engelska och tråkigare lektion får man leta efter. jag och elina satt och läste och fnissa rätt mycket i och för sig. så jag ska inte klaga. men hur mycket man än vill kan man inte släppa tankarna, det går inte. även om jag så gärna vill. och sen när jag råkade kalla david älskling knäckte sig ju alla. fan va nedlåtande det lät. och det var ju verkligen inte meningen heller. bara det kallar man en person det väldigt mycket blir det svårt att säga rätt till andra sen. fast nu är det kanske skit samma. för personen jag alltid säger det till verkar ändå inte uppskatta det
det är inte förrän nu jag blir ledsen och irriterad på riktigt. för jag försöker verkligen ta reda på vad det är jag gjort. jag fjäskar röven av mig för att veta varför någon är sur. jag är sån, sorry, men kan inte hjälpa det. fjolla är vad jag är. men sån är jag och blabla. så nu har jag försökt. jag frågade. du svarar inte ens nej. du kan inte ens skriva ett jävla nej till mig. så mycket är man värd. och då blir jag bara ledsnare och mer och mer irriterad
för mig är det så att det är de små sakerna som räknas liksom. de stora uppenbara ska ju vara liksom, så jag räknar de små. och nu när jag tänker efter (nu är jag ju jävligt partisk eftersom enligt mig är någon sur och förbannad och besviken utan någon helt anledning, så säkert en massa jag inte tänker på) så ger jag mycket. och visst, du ger med. indeed you do. men de små sakerna var det. jag tycker att de småsakerna är de jag gör hela tiden. jag är mer kass på de dära stora uppenbara sakerna medans de små är jag rätt grym på, om du frågar mig.
men du gör mig ledsen, varför ska du alltid förolämpa mig inför alla? och då blir jag bara med besviken på mig själv. varför försöker jag få kontakt med dig? jag har inte gjort något. det är du som ger mig en kall hand
DU KAN INTE ENS TITTA PÅ MIG! hur mycket kan man betyda för någon då?
det är egentligen bara det jag undrar, det där med att du förolämpar mig är väl bara bullshit som jag snackar för jag är besviken, och de där med småsakerna med. Men allt jag undrar, det jag verkligen vill veta, i grund och botten. och jag vill ha ett svar. jag måste ha ett svar,
betyder jag något för dig? vill du vara i bråk med mig, eller bara vet du inte hur du ska ta dig ut ur dem?
sen börjar jag bara undra, hur mycket av allt var bara lögn? ÄR lögn? och sanningen?
Kommentarer
Trackback