så fel man kan ha.

försök till räddning genom tankeflykt och överglidningar från dröm till dröm
blev ofta vår metod.
med ena benet dränkt i känslosvall, det andra med sitt stöd i känslodöd
vi ofta stod.
jag frågade mig själv men glömde att svara,
jag drömde mig ett liv men glömde att vara,
jag reste alltet runt men glömde att fara,
ty jag satt fånge här i aniara


har resnat järnet på senaste och jag har faktiskt kommit någon vart. nu har jag inte många kassar kvar, en halv tror jag. men så ska jag lägga saker på sina nya platser med mera. ska prata med pappa om lite hjälp med att få upp hyllor och stång i garderoben så kläderna kan flytta in. fast det känns lite mode känsla att ha dem hängandes sådär, öppet.
igår var det madison då. det var väl inte sådär jättekul direkt kände jag. blev bara sur och muttrig på alla som hoppade på en. någon sparkade mig rakt på vänster skinka också. kände fotsulan och allt. grr. sen knuffades alla, både de jag kände och inte kände så jag ramlade ju ner på ett podie hela jävla tiden. ramlade fasiken mer igår än när jag är full. hade solglasögonen på huvudet, så slog någon rakt på dem så de där nässakerna åkte rakt in i skallen. uh. jag kände att jag pallade inte och var ute en hel del. men det var trevligt att träffa folket i alla fall. alla är så jädrans snälla hela tiden. det är galet. men underbart.
idag blir det nog en hemmakväll känner jag. jag minns inte när jag bara satt hemma en lördagskväll sist faktiskt. utan kompisar och pontus utan bara varit hemma med familjen, datorn och tvn. kommer väl bli en sån ikväll. såvida inte någon hör av sig, jag orkar inte höra av mig nämligen. jag har hört av mig lite men inte så ambitiöst. nåja. jag vet inte vad jag babblar om. är så himla trött. upp 9 idag ju och träning! härligt som fan var det. det gick ju som det gick men det var ju längesen det var träning. underbart att svettas lite när man försöker trixa med bollen. svettet var där, trixen gick dock aldrig, som vanligt.

time and time again i've said that i don't care, that i'm immune to gloom, that i'm hard through and through. but everytime it matters all my words desert me, so anyone can hurt me, and they do


jag fattar inte varför jag tar det så hårt. för jag såg dig som en mycket nära vän antagligen. du fanns där när jag behövde dig och jag hade funnits här för dig när du behövt mig med. men nu vill du ju inte det. jag bara tar det mycket hårdare än vad det egentligen är. fast det kanske inte gör något. liksom du har en vän som du kan prata om nästan allt med, och helt plötsligt bestämmer sig den för att den inte längre har något att säga dig. att ni inte kan vara vänner längre för det finns inget att säga. något stämmer inte. då kan man ju inte ha varit en bra vän för dig. nej, du såg mig nog aldrig som en bra vän. du pratade ju aldrig med mig när du hade problem eller något, du teg istället. och om det är så att jag har gjort något kommer du aldrig att berätta det. jag ska sluta tänka på det. men jag trodde verkligen vi var vänner. så himla fel hade jag.

image15

she looks up at the buildning, says she's thinking of jumping. she says she's tired of life, she must be tired of something

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback