saknaden är ofattbar
fy i helvete vad man kan sakna en människa
fastän du är där och jag ser dig varje dag så saknar jag dig något helt otroligt. och igår grät jag inte på hela dagen men nu kan jag inte hålla tillbaka. jag saknar dig så det gör ont. och du kan inte ens titta på mig. jag vet att det antagligen är lika jobbigt för dig som för mig bara att vi tar hand om situationen på olika sätt. jag saknar dig och jag tror det märks. jag vill få veta hur ditt liv är, hur du mår och vad du gör. men jag kan inte ställa sådana frågor längre. jag vågar inte, för det första verkar du knappt ens bry dig. det är som om jag inte finns för dig. och sen är jag rädd att om jag skulle t.ex fråga vad du skulle göra i helgen att du skulle tro det var som jag frågor för jag liksom vill bevaka dig. eller något sånt. hur fan man ska säga. jag vet inte. jag vill inte bevaka dig. jag vill bara vara en del av ditt liv. jag saknar dig så jävla mycket jag vet inte var jag ska bli av ibland.
det är inte det jag inte tycker om att vara ensam eller är rädd för det. visst, jag är ovan vid att alltid åka hem direkt efter skolan och att typ inte vara kvar i stan och att åka hem själv. det är jätteovant men det går ju att vänja sig. men jag vill inte. det var så bra emellanåt. och nu kan jag inte ens se de dåliga sakerna liksom. man blir så förblindad när man saknar någon så man ser bara då det var bra. typ alla gånger vi spelade supermario tillsammans, eller när vi spelade fotboll vid lagan och gullbrandtorpsskolan och sköt in bollen på gården. eller när vi bestämde en helt vanlig onsdag att ta en mys kväll med film och godis och bara bara mysa. eller när vi var på bio hela tiden och konstant, när vi höll handen på stan. jag kan bara tänka på alla de gånger vi varit tillsammans och gjort saker, bara suttit hemma och snackat. just nu tänker jag till och med på alla de gånger vi har bråkat. och visst fan, det har varit jävligt jobbigt med allt jävla bråkande. men du har ändå i slutändan fortfarande varit min och jag din. och fastän jag vet att det är bäst såhär och att ingen mådde bra tror jag faktiskt att det skulle ha hjälpt om vi bara träffades lite mindre. jag bara tänker mig hela tiden att jag ska komma hem till dig ikväll, imorn eller söndag och prata och reda ut allt och bara mysa sen. vara lycklig för att du är min. för att jag får vara en del av ditt liv. jag kan inte sluta tänka tanken att jag aldrig mer kommer få komma hem till dig, inte heller ha dig hemma hos mig. jag kommer aldrig mer få träffa gamla nisse eller få se dig kyssa din dataskärm eller spela Halo 3. det känns så jävla jobbigt.
sen när du inte ens kan titta på mig, vänder ryggen till mig och låtsas att jag inte finns gör bara allting så jävla mycket jobbigare. visst, det är väl ditt sätt att ta hand om sorgen. att bara frysa ute mig, totalignorera mig och allt. jag vet det är så du handskas med saker och ting. men det känns ändå som att du redan har kommit över en. det känns inte det minsta som om du faktiskt saknar mig eller som att du faktiskt älskade mig. det är det som är så jobbigt. för samtidigt vet jag att om du nu tycker allting är jobbigt och du saknar mig och allt så skulle du ju aldrig visa att du mådde dåligt i skolan liksom, varför i hela världen skulle du om du kan låta bli? jag bara önskar att jag kunde prata med dig. men det går inte som det är nu. det bara går inte eller hur?
jag är mycket medveten om att jag har människor som bryr sig om mig och tycker om mig och vill träffa mig. jag vet det mycket väl. men det är inte det. jag känner mig som sagt inte ensam. jag bara saknar. saknar något galet. och det känns så jävla jobbigt att känna att jag sitter och saknar en person som inte saknar mig tillbaka. jag kan inte låta bli att tänka tanken att jag skulle se dig med någon annan. hade jag sett dig med någon annan nu, jag vet inte vad jag hade blivit av. allting hade bara känts som en lögn. 11 månader av lögn. jag tänkte på det häromdan. vi sa att vi blev tillsammans den 11/11. sen satt jag och tänkte. vi var tillsammans i 11månader och 4dagar. men sen avr de ju de där tre dagarna då vi egentligen hade gjort slut. alltså var vi tillsammans i 11 månader och 11 dagar. hm. undrar om 11 betyder tur eller otur då liksom? galen är jag.
men man blir nog galen. jag trodde aldrig någonsin att jag skulle falla för någon så stenhårt som jag har fallit för dig. jag brukar aldrig bli direkt beroende av någon utan klarar mig för det mesta själv och med kompisar. men nu är det som det är. jag älskar dig fortfarande, och förlåt om jag kanske stirrar på dig i skolan men jag vill att du ska se mig, märka mig. jag vet inte när jag kommer sluta. jag vet inte hur lång tid det kommer ta. det enda jag vet är att vissa dagar kommer vara helt sjukt mycket lättare än andra.
jag ska försöka att sluta skriva också. men man kan inte prata med alla om det. de kommer vilja strypa mig tillslut av allt pontus-tjat. jag får hitta ett annat sätt att reagera av mig på. hur vet jag dock inte nu. jag bara saknar dig något otroligt och önskar så innerligt att du i alla fall kunde ha tittat på mig. sett mig. sett att jag fortfarande finns. jag existerar fortfarande. jag har inte försvunnit, jag vet inte om det hade varit lättare eller svårare om jag gjort det i och för sig. nu har jag börjat att svamla. men det är så skönt att bara sätta sig ner och skriva. så kommer det ut. men om det behövs många bloggar för att jag ska sluta tänka på det överhuvudtaget, det är ju omöjligt.
jag kan inte förvänta mig saker av dig längre. att du ska se mig, att du ska prata med mig, att du ska ge mig uppmärksamhet. jag kan inte förvänta mig att träffa dig varje helg, varje dag. jag kan inte förvänta mig att du ens ska skriva till mig på msn, kommentera bilddagbok eller blogg. jag kan inte förvänta mig att du ska finnas där för mig när jag som mest behöver dig. även om allt det där är vad jag önskar mig mest vet jag att jag inte kan vara sån
it's okey in the day, i'm staying busy. tied up enough so i don't have to wonder where is he?
got so sick of crying, so just lately. when i catch myself i do a 180. i stay up clean the house,
at least i'm not drinking, run asround so i dont have to think about anything. that silent sens of contens,
that everyone gets. just disappears soon as the sun sets.
his face in my dreams, seizes my guts, he floods me with dread,
soaked in soul, he swims in my eyes by the bed, pour myself over hem, moon spilling in
and i wake up alone
if i was my heart, i'd rather be restless. the second i stop the sleep catcher up and i'm breathless
this ache in my chest as my day is done now, the dark covers me and i can not run now.
my blood is running cold, i stand before him. it's all i can do to assure him, when he comes to me,
i drip for him tonight, drowning me, we bathe under blue light
his face in my dreams, seizes my guts, he floods me with dread,
soaked in soul, he swims in my eyes by the bed, pour myself over hem, moon spilling in
and i wake up alone
and i wake up alone
fastän du är där och jag ser dig varje dag så saknar jag dig något helt otroligt. och igår grät jag inte på hela dagen men nu kan jag inte hålla tillbaka. jag saknar dig så det gör ont. och du kan inte ens titta på mig. jag vet att det antagligen är lika jobbigt för dig som för mig bara att vi tar hand om situationen på olika sätt. jag saknar dig och jag tror det märks. jag vill få veta hur ditt liv är, hur du mår och vad du gör. men jag kan inte ställa sådana frågor längre. jag vågar inte, för det första verkar du knappt ens bry dig. det är som om jag inte finns för dig. och sen är jag rädd att om jag skulle t.ex fråga vad du skulle göra i helgen att du skulle tro det var som jag frågor för jag liksom vill bevaka dig. eller något sånt. hur fan man ska säga. jag vet inte. jag vill inte bevaka dig. jag vill bara vara en del av ditt liv. jag saknar dig så jävla mycket jag vet inte var jag ska bli av ibland.
det är inte det jag inte tycker om att vara ensam eller är rädd för det. visst, jag är ovan vid att alltid åka hem direkt efter skolan och att typ inte vara kvar i stan och att åka hem själv. det är jätteovant men det går ju att vänja sig. men jag vill inte. det var så bra emellanåt. och nu kan jag inte ens se de dåliga sakerna liksom. man blir så förblindad när man saknar någon så man ser bara då det var bra. typ alla gånger vi spelade supermario tillsammans, eller när vi spelade fotboll vid lagan och gullbrandtorpsskolan och sköt in bollen på gården. eller när vi bestämde en helt vanlig onsdag att ta en mys kväll med film och godis och bara bara mysa. eller när vi var på bio hela tiden och konstant, när vi höll handen på stan. jag kan bara tänka på alla de gånger vi varit tillsammans och gjort saker, bara suttit hemma och snackat. just nu tänker jag till och med på alla de gånger vi har bråkat. och visst fan, det har varit jävligt jobbigt med allt jävla bråkande. men du har ändå i slutändan fortfarande varit min och jag din. och fastän jag vet att det är bäst såhär och att ingen mådde bra tror jag faktiskt att det skulle ha hjälpt om vi bara träffades lite mindre. jag bara tänker mig hela tiden att jag ska komma hem till dig ikväll, imorn eller söndag och prata och reda ut allt och bara mysa sen. vara lycklig för att du är min. för att jag får vara en del av ditt liv. jag kan inte sluta tänka tanken att jag aldrig mer kommer få komma hem till dig, inte heller ha dig hemma hos mig. jag kommer aldrig mer få träffa gamla nisse eller få se dig kyssa din dataskärm eller spela Halo 3. det känns så jävla jobbigt.
sen när du inte ens kan titta på mig, vänder ryggen till mig och låtsas att jag inte finns gör bara allting så jävla mycket jobbigare. visst, det är väl ditt sätt att ta hand om sorgen. att bara frysa ute mig, totalignorera mig och allt. jag vet det är så du handskas med saker och ting. men det känns ändå som att du redan har kommit över en. det känns inte det minsta som om du faktiskt saknar mig eller som att du faktiskt älskade mig. det är det som är så jobbigt. för samtidigt vet jag att om du nu tycker allting är jobbigt och du saknar mig och allt så skulle du ju aldrig visa att du mådde dåligt i skolan liksom, varför i hela världen skulle du om du kan låta bli? jag bara önskar att jag kunde prata med dig. men det går inte som det är nu. det bara går inte eller hur?
jag är mycket medveten om att jag har människor som bryr sig om mig och tycker om mig och vill träffa mig. jag vet det mycket väl. men det är inte det. jag känner mig som sagt inte ensam. jag bara saknar. saknar något galet. och det känns så jävla jobbigt att känna att jag sitter och saknar en person som inte saknar mig tillbaka. jag kan inte låta bli att tänka tanken att jag skulle se dig med någon annan. hade jag sett dig med någon annan nu, jag vet inte vad jag hade blivit av. allting hade bara känts som en lögn. 11 månader av lögn. jag tänkte på det häromdan. vi sa att vi blev tillsammans den 11/11. sen satt jag och tänkte. vi var tillsammans i 11månader och 4dagar. men sen avr de ju de där tre dagarna då vi egentligen hade gjort slut. alltså var vi tillsammans i 11 månader och 11 dagar. hm. undrar om 11 betyder tur eller otur då liksom? galen är jag.
men man blir nog galen. jag trodde aldrig någonsin att jag skulle falla för någon så stenhårt som jag har fallit för dig. jag brukar aldrig bli direkt beroende av någon utan klarar mig för det mesta själv och med kompisar. men nu är det som det är. jag älskar dig fortfarande, och förlåt om jag kanske stirrar på dig i skolan men jag vill att du ska se mig, märka mig. jag vet inte när jag kommer sluta. jag vet inte hur lång tid det kommer ta. det enda jag vet är att vissa dagar kommer vara helt sjukt mycket lättare än andra.
jag ska försöka att sluta skriva också. men man kan inte prata med alla om det. de kommer vilja strypa mig tillslut av allt pontus-tjat. jag får hitta ett annat sätt att reagera av mig på. hur vet jag dock inte nu. jag bara saknar dig något otroligt och önskar så innerligt att du i alla fall kunde ha tittat på mig. sett mig. sett att jag fortfarande finns. jag existerar fortfarande. jag har inte försvunnit, jag vet inte om det hade varit lättare eller svårare om jag gjort det i och för sig. nu har jag börjat att svamla. men det är så skönt att bara sätta sig ner och skriva. så kommer det ut. men om det behövs många bloggar för att jag ska sluta tänka på det överhuvudtaget, det är ju omöjligt.
jag kan inte förvänta mig saker av dig längre. att du ska se mig, att du ska prata med mig, att du ska ge mig uppmärksamhet. jag kan inte förvänta mig att träffa dig varje helg, varje dag. jag kan inte förvänta mig att du ens ska skriva till mig på msn, kommentera bilddagbok eller blogg. jag kan inte förvänta mig att du ska finnas där för mig när jag som mest behöver dig. även om allt det där är vad jag önskar mig mest vet jag att jag inte kan vara sån
it's okey in the day, i'm staying busy. tied up enough so i don't have to wonder where is he?
got so sick of crying, so just lately. when i catch myself i do a 180. i stay up clean the house,
at least i'm not drinking, run asround so i dont have to think about anything. that silent sens of contens,
that everyone gets. just disappears soon as the sun sets.
his face in my dreams, seizes my guts, he floods me with dread,
soaked in soul, he swims in my eyes by the bed, pour myself over hem, moon spilling in
and i wake up alone
if i was my heart, i'd rather be restless. the second i stop the sleep catcher up and i'm breathless
this ache in my chest as my day is done now, the dark covers me and i can not run now.
my blood is running cold, i stand before him. it's all i can do to assure him, when he comes to me,
i drip for him tonight, drowning me, we bathe under blue light
his face in my dreams, seizes my guts, he floods me with dread,
soaked in soul, he swims in my eyes by the bed, pour myself over hem, moon spilling in
and i wake up alone
and i wake up alone
Kommentarer
Trackback