Sarah

En dag ska jag sluta vara kryptisk. Jag ska inte använda ord som du eller den. Jag ska använda namn så det inte kan misstolkas. För det gör det så lätt.

I en suck så gick all energi ur mig. I ett svep känns allting sådär tungt och omöjligt att bära. Varför? Jag vet inte. Jag ska vara ärlig, jag känner bara för att gråta just nu. Gråta ur all sorg och ilska ur denna världen. Gråta bort min fläck som gör att jag ser suddigt. Med ens kanske jag hade sett klart? Med ens kanske jag hade sett? Med ens hade jag kanske kunnat gottgöra de som jag trampat på? Ljugit för? Undvikit? Sett ner på? Förträngt och glömt bort? Med ens kanske jag kan bli en del av den som jag verkligen vill vara, inte den jag är. De säger att man måste vara god i sig själv, men det har jag nog inte varit på länge.

And to do what i want and to do what i please is the first of my to-do list
Och med tiden kommer det också att vara sanningen. Jag har tagit mig i kragen nu. Jag har möte nummer två imorgon kl 13. Och jag vet inte om det är om mig, jag vet inte om det var till mig. Kanske, kanske inte. Sen är ju jag en såndär "tagåterska" så jag tar åt mig vare sig det var till mig eller inte. Så det är skitsamma.. Jag säger inte detta för att det kanske är till mig utan för att det är det som anses vara hälsosammast. Skrik då. Skäll då. Även om det leder till gråt och bråk mellan dig och diverse personer kanske man för en gångs skull skulle rensa luften?

Och vi som trodde det var lättare att vara män då det alltid skulle vara raka rör!