Rocken spelar ingen roll längre, vad ska jag ta mig till babe?
Jag mår lite granna kasst. Jag känner lite smått för att spy. Jag känner mig lite sådär grön-aktig. Och jag gillar det inte. För vem vill vara grön?
Det känns redan som om jag inte alls varit i skolan idag. Det känns inte att jag i desto fakto har räknat matte i två timmar för att sen åka till Nathalie och planera projektarbetet. Det känns inte alls som om jag har lämnat huset idag. Men det har jag.
Det känns redan som det var år sen vi var i Grekland och spelade kort. Det känns som månader sen vi var i Rom och vandrade satan runt överallt. Allting känns bara så längesen. Det är för länge sen. Och minnet lurar ju en. Man minns allting så tydligt men ändå känns det som så länge sen. Det känns som ljusår sedan jag körde en åkgräsklippare genom Laholm. Räfsade efter Anna som klippte häckar. En hel evighet. En hel evighet har bara gått mig förbi. Och jag minns, men det är så länge sen. Jag minns knappt när vi var i Egypten. Det var i mars detta året, och jag minns det knappt. Två evigheter sen. Är det för tiden går så snabbt eller för tiden känns så långsam?
Jag gör allt för att inte hamna där jag var innan men ändå vill jag resa bort igen. Till värmen, jag är trött på att frysa. Till solen, så åtminstonde jag har något som lyser upp min dag. Till språket, jag behöver inte låtsas förstå. Låtsas att vara. Jag vet nog varför jag så gärna hade velat resa bort också. Inte bara för jag älskar att resa utan det finns mer underliggande anledningar som jag inte vill se. Men som jag skrev igår så jobbar jag på det. På att rota upp och ta tag i det. Och jag förbjuder mig själv att vara ledsen för det eller gråta. Eller må dåligt. Antagligen är det inte rätt gjort heller men just nu så är det så jag måste göra. Som sagt, man känner det. Och jag känner det. Jag förbjuder mig själv.
Jag vet jag bara skriver blogg när jag är aningen eller super depp. Jag vet att jag skriver i koder men varför ska jag skriva det rakt ut när jag inte ens kan prata om det? Jag kan inte sätta orden på det. Därför blir det i koder. Orden fattas. Ifrågasätt det inte och undra inte för det går över. Allting går över eftersom det bara är en fas. En period. En situation som kommer att bytas ut så fort någonting annat dyker upp eller händer. Jag är inte alltid lite eller mycket depp. Jag är ganska mycket glad. Men jag gillar fanimej inte att det ska bli vinter. Hur fin och mysig snön än kan vara.
Det känns redan som om jag inte alls varit i skolan idag. Det känns inte att jag i desto fakto har räknat matte i två timmar för att sen åka till Nathalie och planera projektarbetet. Det känns inte alls som om jag har lämnat huset idag. Men det har jag.
Det känns redan som det var år sen vi var i Grekland och spelade kort. Det känns som månader sen vi var i Rom och vandrade satan runt överallt. Allting känns bara så längesen. Det är för länge sen. Och minnet lurar ju en. Man minns allting så tydligt men ändå känns det som så länge sen. Det känns som ljusår sedan jag körde en åkgräsklippare genom Laholm. Räfsade efter Anna som klippte häckar. En hel evighet. En hel evighet har bara gått mig förbi. Och jag minns, men det är så länge sen. Jag minns knappt när vi var i Egypten. Det var i mars detta året, och jag minns det knappt. Två evigheter sen. Är det för tiden går så snabbt eller för tiden känns så långsam?
Jag gör allt för att inte hamna där jag var innan men ändå vill jag resa bort igen. Till värmen, jag är trött på att frysa. Till solen, så åtminstonde jag har något som lyser upp min dag. Till språket, jag behöver inte låtsas förstå. Låtsas att vara. Jag vet nog varför jag så gärna hade velat resa bort också. Inte bara för jag älskar att resa utan det finns mer underliggande anledningar som jag inte vill se. Men som jag skrev igår så jobbar jag på det. På att rota upp och ta tag i det. Och jag förbjuder mig själv att vara ledsen för det eller gråta. Eller må dåligt. Antagligen är det inte rätt gjort heller men just nu så är det så jag måste göra. Som sagt, man känner det. Och jag känner det. Jag förbjuder mig själv.
Jag vet jag bara skriver blogg när jag är aningen eller super depp. Jag vet att jag skriver i koder men varför ska jag skriva det rakt ut när jag inte ens kan prata om det? Jag kan inte sätta orden på det. Därför blir det i koder. Orden fattas. Ifrågasätt det inte och undra inte för det går över. Allting går över eftersom det bara är en fas. En period. En situation som kommer att bytas ut så fort någonting annat dyker upp eller händer. Jag är inte alltid lite eller mycket depp. Jag är ganska mycket glad. Men jag gillar fanimej inte att det ska bli vinter. Hur fin och mysig snön än kan vara.
Kommentarer
Trackback