Is it a shame that someone else's song was totally and completely depended on?
Jag som tänkte vara duktig och blogga men nu har det gått lite längre tid än vad jag hade planerat. Sanningen ska fram att det har varit lite av en svacka de senaste 7 dagarna. Och veckan innan det också.
Projekt 66 som jag hade going strong and on framför mig har nu fått tagit något av en u-sväng då jag börjat få ont i armarna. Troligtvis en överansträgning eller i alla fall på väg till att bli. Vilket lett till att jag inte kan träna dem alls. Eller snarare bör inte träna dem alls. De används nog på jobbet. Och jag har fått byta ut min morgonpromenad till jobbet på 5 km till 20min spårvagnsåkande, då jag nästan alltid somnar. Detta i följd av att jag börjat få ont i mitt knä, liknande smärtor som jag hade för två år sen när jag fick en inflammation på ledbandet. Så tekniskt sett kan jag alltså inte träna någonting alls utan att få ont. Men istället för helvila (som man kanske borde men hur tråkigt är det inte att göra det man borde?) har jag skärt ner från 6träningspass i veckan till tre denna. Och inga halvmils-promenader what so ever. Ganska tråkigt ska tilläggas.
Sen vet jag inte om jag nämnt allting jag tappat här på senaste. Fisken på jobbet slingrar sig och har hamnat på ett smutsigt, oljigt golv. Köttet följde fiskens exemplar. Burkar som jag höll i handen var ett, tu, tre någon helt annanstans, inte helt främmande golvet där heller. Lock till pappersbägare flög åt alla världens håll när jag öppnade dem. Minst sagt har det inte riktigt varit min tid. Och jag har blivit galen. Jag har intalat mig själv att inte bli arg utan vara behärskad och ta det. Istället har jag vid nästa tapptillfälle stått med rött ansikte och svurit (eller svärt) resten av kroppen gul och blå högt på alla möjliga språk. Inte minst italienska.
Dessutom har jag drömt så sjukt mycket, och haft sådana riktigt riktigt bra drömmar. Så när jag vaknat upp har jag velat om och se hur dem fortsatte. Samtidigt som de varit så verkliga så jag har vaknat upp och varit tvungen att kolla så att de inte var sanna. Inte minst när jag var fotbollsstjärna.
Men det är dags för en vändning nu och jag tar nya tag, starka tag som ingenting kan glida ur mina händer ifrån. Jag ska inte ge upp Projekt 66 trots lite motgång, och självklart inte jobbet. Jag ska vara tacksam över att jag ändå sover så bra, även om jag har fått berättat för mig att goda drömmar innebär att något dåligt kommer hända. Så det är väl egentligen bara njuta nu och vänta på domedagen. But until then ska jag göra mitt bästa för lite bättre uppdatering och intressantare inlägg.
Projekt 66 som jag hade going strong and on framför mig har nu fått tagit något av en u-sväng då jag börjat få ont i armarna. Troligtvis en överansträgning eller i alla fall på väg till att bli. Vilket lett till att jag inte kan träna dem alls. Eller snarare bör inte träna dem alls. De används nog på jobbet. Och jag har fått byta ut min morgonpromenad till jobbet på 5 km till 20min spårvagnsåkande, då jag nästan alltid somnar. Detta i följd av att jag börjat få ont i mitt knä, liknande smärtor som jag hade för två år sen när jag fick en inflammation på ledbandet. Så tekniskt sett kan jag alltså inte träna någonting alls utan att få ont. Men istället för helvila (som man kanske borde men hur tråkigt är det inte att göra det man borde?) har jag skärt ner från 6träningspass i veckan till tre denna. Och inga halvmils-promenader what so ever. Ganska tråkigt ska tilläggas.
Sen vet jag inte om jag nämnt allting jag tappat här på senaste. Fisken på jobbet slingrar sig och har hamnat på ett smutsigt, oljigt golv. Köttet följde fiskens exemplar. Burkar som jag höll i handen var ett, tu, tre någon helt annanstans, inte helt främmande golvet där heller. Lock till pappersbägare flög åt alla världens håll när jag öppnade dem. Minst sagt har det inte riktigt varit min tid. Och jag har blivit galen. Jag har intalat mig själv att inte bli arg utan vara behärskad och ta det. Istället har jag vid nästa tapptillfälle stått med rött ansikte och svurit (eller svärt) resten av kroppen gul och blå högt på alla möjliga språk. Inte minst italienska.
Dessutom har jag drömt så sjukt mycket, och haft sådana riktigt riktigt bra drömmar. Så när jag vaknat upp har jag velat om och se hur dem fortsatte. Samtidigt som de varit så verkliga så jag har vaknat upp och varit tvungen att kolla så att de inte var sanna. Inte minst när jag var fotbollsstjärna.
Men det är dags för en vändning nu och jag tar nya tag, starka tag som ingenting kan glida ur mina händer ifrån. Jag ska inte ge upp Projekt 66 trots lite motgång, och självklart inte jobbet. Jag ska vara tacksam över att jag ändå sover så bra, även om jag har fått berättat för mig att goda drömmar innebär att något dåligt kommer hända. Så det är väl egentligen bara njuta nu och vänta på domedagen. But until then ska jag göra mitt bästa för lite bättre uppdatering och intressantare inlägg.
Kommentarer
Postat av: mamma
tappandet hänger kanske ihop med överansträngningen. var lite snäll mot dej själv. puss
Postat av: Hannah
jag har dagar då jag inte kan pratar rätt, knappa rätt eller höra rätt. det är rätt jävla irriterande på jobbet. men det verkar vara som att alla har såna dagar. och knän är ett jävla aber, var rädd om dom! puss lillfis!
Trackback