Sarah

Helgen har varit awesome. Fruktansvärt bra. Men den historien kommer en annan gång. För i helgen fick jag en fråga "Alltså är verkligen ditt jobb så jävla kul?" Och jag måste säga att jag blev paff och lite stum. Jag började tänka efter. Ska man verkligen nöja sig med att stå i en liten, svettig servering på Universitetet och steka hamburgare? Självklart är inte detta mitt livs plan och inte något jag kommer fortsätta med för länge. Kanske borde jag finna mig något nytt, bättre, mer välbetalt? Jag hade ju chans på det..

Jag gick till jobbet idag och var tveksam. Men efter denna måndagen så blev jag påmind om precis allting som gör att jag faktiskt tycker om att gå till jobbet som cafemedarbetare på Tank Burgerbar på universitetet.

Väl framme på jobbet efter min morgonpromenad (som faktiskt tar närmre 45-50min) går jag in genom ingången i kaffebaren, så slipper jag ställa mig och rota efter nycklarna tidigare än nödvändigt. Där stod Jonas med sitt glada ansikte och serverade kaffe till koffein-beroende studenter och lärare och fnissade lite lätt när han såg mig komma. (Jag vet inte varför men av någon anledning fnissar han alltid en massa när jag kommer med min skateboard..) Pratade kort om helgen innan jag vände mot damgarderoben och inser att fan, jag har ju glömt ALLA mina jobbarkläder hemma. Möter dessutom Carmine talandes i telefonen och berättar snart att han glömt sina nycklar hemma. Carmine, som förövrigt är den jag jobbar tillsammans med på Tank. Då vi jobbar 8h om dagen, 5dagar i veckan hela tiden bara han och jag, har man fått något av en syskonrelation. Den italienska, galna storebrorn som jag aldrig haft.

Ett ombyte senare och jobbpasset drar igång. Jag och Carmine går egenom helgens händelser samtidigt som vi effektivt förbereder allt som skas innan öppning. Väl färdigt springer jag en kort sväng till admninistrationen för att leta en sak. Går på vägen därifrån den stora kantinan som ligger på andra våningen och hälsar på Dunitra, en superskön gammal indisk tant som blandar norska och engelska hejvilt. Har flera gånger pratat i garderoben när vi slutat samtidigt om diverse saker, bland annat att jag har sömn problem. Förra veckan sa hon att det i alla fall inte syntes, alltså att jag kanske sov utan att egentligen veta om det. Idag när jag mötte henne sa hon bara "i can see it now. på öyene dine."

Idag gick dessutom tiden väldigt snabbt! Jag och Carmine stod och fixa och trixa och snackade skit när Javier, den sjungande spanjoren tittar förbi. Han sjunger inte denna gången men berättar att han sett bilder från helgens maskerad fest på facebook och säger att jag var klädd i vitt. Mycket sant, jag var ju faktiskt romare med ett vitt lakan på mig. Fortsätter göra mina hamburgare när Carmine får besök av sina brödrer (två stycken, ska tilläggas att alla dessa är så jävla italienska man kan bli, inkl Carmine) som har med sig Carmines flickvän som är på besök från Polen. Alla hälsar jätteglatt, frågar hur det är med mig. Säger till Carmine att han kan vara med dem lite, hade inte för mycket att göra. Så han var där och jag jobbade och var på facebook.

Hugo, portugisen jag var i portugal med kommer förbi och snackar lite skit. Strax efter det kollade Jonas in och frågade vad jag skulle göra i helgen. Tydligen skulle alla baristas ha en kaffe-fest på fredag och jag var gärna välkommen, fast att jag faktiskt gör hamburgare. Frank, min chef som jämt är så otroligt stressad och som jag tycker så jävla synd om, kommer förbi med en Loggbok vi ska använda och fylla i. Han har nya idéer konstant den mannen. Men jag gillar det. Trevlig är han också.

När Carmines familj gått vidare och sagt hejdå både till mig och Carmine är det dags för mig att ta rast. Stöter på Robin som precis ska börja sitt skift i studentpuben och snackar lite skit. Han hade till och med haft en hårdare helg än mig, vilket var ganska imponerande. I pauserummet sen äter jag lax och kollar på videor som Hugo spelat in på sin mobil sen en Karnival han var på i London. Sjukt nice. När jag återvänder är det en massa folk som vill ha hamburgare, även vår kära kökschef Joakim som ber snällt. Lagar hamburgare, kycklingburgare och vegetarburgare i mängder tills klockan helt plötsligt är stängningsdags.

Strax innan all städning tar vid kommer Javier och sjunger med i musiken som vi spelas. Denna gången var det en Michael Jackson låt. Som dessutom den sjungande spanjoren INTE kunde texten till för fem öre. Slår ihop och efter allting färdiggjort går vi upp och lämnar nycklarna till serveringen på våningen ovanför som vi delar nycklar med. Och som vi alltid känns som att vi tävlar lite med när det kommer till försäljningen. Och som försörjer oss med smoothies och wraps. En väldigt trevlig servering.

Dagen är över, jag är en god kollega och svänger förbi med en hamburgare till baren, det såg ut som att han skulle behöva det. Jag går mot gymmet och får se alla stamkunder som vanligtvis pressar i sig hamburgare på bänkarna i serveringen, istället sitta och svättas i bänkpress.


Detta är dessutom inte allt. Det är en måndag, en dag på SiO. Och jag har inte ens nämnt allt. Alla förmåner som personalmat, billig träning, fasta tider m.m. Resten av folket jag inte träffade på idag som den knäppa norsken Mårten, italienska Robbe (with two b's sarah!), diskmännen från afghanistan, härliga Esteban och Sasha, Gabby som svänger förbi titt som tätt efter att ha besökt Hugo och vikarier m.fl. Alla kan man självklart inte tycka om. Både jag och Carmine tystnar automatiskt när sopsäcks-tjuvs-mannen kommer förbi vandrandes. Alltid med huvudet nerböjt och aldrig hälsar han. Han bara snor av våra sopsäckar.