Sarah

Ett stort inslag under 2010 har varit musik. Jag minns när jag och Erika, som egentligen inte kände varandra så bra, stod och hoppade till Kent i Oslo Spektrum. Jag hoppade i otakt, något helt otroligt utan att få det rätt. När vi kom till Rockefeller för att se Veronica Maggio och jag blev hyper när det visade sig att förbandet var Markus Krunegård. Återvände nyligen till just Rockefeller för att se den bästa konserten någonsin med Håkan Hellström. Jag, Ida, Fanny och Cathrine tog oss för att se Johnossi en onsdag i maj, i en liten lokal men tillräckligt stor för att skrikande fjortisar skulle finnas.

Jag har även fått vänner som sysslar med just musik, som faktiskt uppträder och blir större var dag som går. Idsassa har börjat bli allvar och en sommardag i 2011 kommer vi stå där på Karl Johan, allt vi behöver är en hatt.

Sen var även Peace and Love ett stort inslag under just musikens flagga. Med artister som Jay – Z, Robyn, Melissa Horn, The Kooks, The Hives, The Ark, Lily Allen.. Ja, listan kan göras lång. Musiken har tagit mig genom ensamma nätter och tunga träningspass. Den har lyft mig upp och gjort mig sjunga högre än någonsin förut. Likaså falskare än någonsin förut.

 

Under andra halvan av året har just träning också tagit en otroligt stor plats. Med en topp på sex träningspass i veckan och en dagspromenad på cirka en mil var dag. Toppen varade såklart inte alltför länge när man insåg att kroppen behövde sin vila. Jag tillsammans med min allierade Klara skakade hand och började tillsammans på kickboxning. Där har vi någonting som har gett ljus och glädje åt mina absolut jävligaste dagar. Det har också slått mig med häpnad när jag, trots otrolig bakfylla, drog på mig handskarna för att slåss mot Klara i köket. Som tur var slutade vi innan jag insåg hur jag mådde och någonting gick sönder. Så vi tog våra allra första bälten i sporten.

Mycket tid har också spenderats på gym. Både ihop med kära kollegan Carmine och Roberto och själv. Jag har lärt mig hemskt mycket om just styrketräning, och min kropp har också visat att de nya kunskaperna och övningarna ger reslutat. Jag har kommit till att trivas tusen gånger mer med mig själv. Det bidrog en hel del med då man blev uppraggad i just gymmet.

 

Hela året har haft extremt stor skillnad när det kommer till just nyhetshändelser. Nog att det var val där det gick åt fanders men även händelser som är stora då jag har varit med om dem. Jag har fått agera vittne till ett knivdåd (jag vet inte om kvinnan ifråga dog och ska till rätten om en vecka för att vittna i norsk domstol), en man beslöt sig att hoppa från tionde våningen på Universitetet där jag jobbar och en bekants syster har tagit självmord. Inget av värde i tidningar och internet, då jag sökt överallt för information om just mannen som hoppat, men absolut av värde för mig.

 

Kärleken har haft betydelse, men inte direkt hela tiden. En stor tog slut och en gammal började få liv igen. Dock när det var the worst possible timing. Sen har jag levt ett Sex and the City-liv som Frida så vackert uttryckte det. Med andra ord har jag inte flyttat ihop med någon andra halva av mig själv och spenderar minst en kväll i veckan med en flaska vin. Så glamoröst vet jag inte om jag vill kalla det, men kul har vi haft.

Och mycket ångest har det kommit. Dagen efter illamåendet och huvudvärken har numera bytts ut till mer psykisk fyllesjuka. Ångesten. Å den ångesten. Den jävla ångesten. Över fyllesms, saker som jag inte skulle sagt, saker som jag inte skulle gjort, minnesluckor som lämnar frågetecken. Allt som gått ur min hand. Allt som blivit misstolkat, eller bara rädd för att det skulle blivit det. Tankar. Alla tankar om kärlek och känslor.

 

Och där kommer vi till den del som absolut har tagit upp största delen av mitt år. Vänskap. Få band har brutits men ännu fler har knutits. Genom jobbet har jag äntligen funnit min italienska bror, konsert-vänner med samma sak och lust, kollegor som låter sig bli övertygande om att glögg är awesome och dricker glatt även om de inte gillar det, baristor som ger både kaffe ihop med boktips och lånar gärna ut böcker, en vän som börjar kännas lite som om han vore min kurator efter våra fyllesamtal, härliga partysvenskar ifrån skåne som omvandlar norska till danska i ett nafs och krösamaja själv som skvallrar om allt och alla till just allt och alla.

Band som knöts under festival och fester. Vänner som kom ner till västkusten och hoppade i vågorna och sen åkte till Oslo och gick med glädje på maskerad och kräftskivor, sociala tokiga och snälla människor som man lärt känna bara för man satt vid samma bord en gång eller två och även respektive till redan varma vänner som känner sig välkomnade och bara är allmänt glada.

Men vi har såklart de band som, enligt mig, bara blir starkare och starkare. En mcdonaldsvän som alltid lyssnar, de som först bara var x’s kompis men nu är min också, en tokig vän som man kan ha awesomea super-onsdagar med en hel sommar, radioprataren som är lika mysig i person som på radion när han sa att alla skulle kramas i trafiken och så har vi ju killen som flyttade från killhult till karlstad och blev ungkarl.

Och Klara, med ett nobelpris i fysik och enligt mig även rumskamrat! Utan att egentligen känna varandra alltför nära skrev vi ett kontrakt på en lägenhet i 6 månader samtidigt som vi skakade hand på just Projekt 66. Och vilken succé, här ångrar jag verkligen ingenting.

Och min familj är alltid outstanding, varje år, så vet inte hur jag utveckla det bättre än så.

 

 

Förresten blev nyårsfirandet så fruktansvärt jävla skit bra rent ut sagt.