Sarah

Efter insjuknandet på tisdag natt gick det mesta snabbt. Hem från jobbet under onsdagen, då jag bröt samman och grinade som en femåring, och skaffade mig en bussbiljett hem på torsdagen. Både det bästa och sämsta jag gjort på länge. Åka en full buss sjuk med sol och trettio grader utanför var ingen höjdare.

Men febern försvann ganska snabbt och även om inte orken infann sig, eller friskheten för den delen heller, fanns det möjligheter för kaffe på torget, lugna filmkvällar och fina shoppingturer som gjordes i intervaller. På lördagkväll samlades tjejgänget för att heja in Loreen till vinst. Och said and done! Likt en viktig fotbollsmatch där ditt favoritlag gör mål på mål var det när hon fick 12a efter 12a. Och jag som inte ens bryr mig egentligen. Men på någotvis försvann rösten ihop med förståndet.

Så söndag och måndag har spenderats med ständiga upprepningar på vad jag sagt då inget hört. Har tillslut gett upp att prata och låtit andra sköta snacket. Vilket de har klarat av ganska bra.

Just nu sitter jag på bussresan ifrån helvetet med Askers tennisklubb i åldrarna 8 - 14 och vi stannar i bilkö efter bilkö. Har gett upp att vi någonsin ska komma fram och att underhålla mig med zombieskjutning. Inte ens Facebook är kul. Och att tjuvlyssna på 8 åringar om vilka chips som är bäst ger ingen spänning i vardagen.