Now the best explanation for this is someone has a party on another planet and we are not invited.
En jobb vecka kvar!
En vecka och två dagar kvar!
En jättefest och ett flyttlass kvar!
En bakisdag och en bussfärd kvar!
En toalett som ska skuras och ett kylskåp som ska tömmas kvar!
Ett besök på SiO kvar!
En eller två kickboxingträningar kvar!
Ett sista besök kvar!
En sista vecka i Oslo..
I try twice as hard and I'm half as liked, but here they come again to jack my style.
Vilket ord kan man bilda av bokstäverna M M R S T E D A A ?
Dermastam.
Smartdame.
Damesmart.
Rammasted.
Retasdamm.
Dammaster.
Astmaderm.
Amsterdam.
Jag och Klara ska till Amsterdam!
Låt mig vara, låt mig vara lite till. Jag är inte beredd att gå än.
Man lär sig mycket av att bo i kollektiv. Både om sig själv och om andra. Det är fantastiskt kul, samtidigt som det är oerhört slitsamt. Och jag har lärt mig att en del regler är oskrivna men än dock så viktiga.
- Går du in på någon annans rum och ser att där är ett par fötter för mycket, gå ut igen. Fortsätt inte längre in i rummet för något litet som att t ex låna en bok.
- Vill du sova ostört en fredag eller lördagsnatt så införskaffa öronproppar, så slipper du höra kiss-historier, att någon är odräglig eller att någon har pust och puls.
(Ska tilläggas att öronproppar dock inte hjälper om dina rumskompisar har tagit med sig en julgran hem eller om du har besök från Norrland.)
- Bara för att någon inte är hemma betyder inte det att det är fritt fram att låna kläder, skor, snowboard eller säng. Framförallt inte med sällskap.
- Lämnas en dator/iPad inloggad på Facebook i kök eller vardagsrum eller annan offentlig area får man ta konsekvenserna. Vare sig det är halv fem en lördagsnatt eller efter jobbet en tisdag.
- Ett dunk i väggen betyder att någon vrider och vänder sig i sömnen.
- Två dunk i väggen betyder "Dämpa er lite."
- Tre dunk i väggen betyder "Hallå! Jag soooooveeeer!"
- Fyra dunk i väggen betyder "HÅLL KÄFTEN FÖR FAN!"
- Fem dunk eller fler i väggen betyder "Jag är inte själv..."
(Kommer du sen ut med världens leende som världens nöjdaste person får du ta de följande kommentarerna.)
Oh if tomorrow comes, i want to waste my love on you.
We could walk forever walking on the moon.
Det är bra att ha en stor säng. Man slipper städa.
Maria came from Nashville with a suitcase in her hand, said she'd like to meet a boy who looks like Elvis.
Då bilder säger mer än ord är ju min plan, sedan länge, att göra ett ordentligt bildinlägg då det inte direkt är vad som prioriteras i min blogg. Men återigen slår latheten in och ni får helt enkelt hålla till godo. Lite till.
London baby! Var det mesta som sas i helgen, varvat med I hate your face och He was goooorgeous. Det var alltså en helg i Storbrittaniens huvudstad, årets OS-värd och i fullfärd med renovation och oppussing över allt! Insane. Och så stod ju min syster och fotograferade reklamen inför Paralymics, med tanken om att det var OS som hon skulle visa för pappa, som ska dit just under OS veckorna. Fin parantes.
Vi gjorde för att säga det sån, allt och ingenting. Vi shoppade, shoppade och shoppade. Hennes bästa köp? En Ironman-keps. Mitt bästa köp? Nya träningstightsen från Nike. Det är tur vi inte slåss om samma saker i alla fall. En mycket härlig helg och fantastisk tur och kvalitetstid med syster. Och ja, vi såg faktiskt en del sevärdheter med. Mer eller mindre frivilligt.
Nu är det bara en dag kvar för mig på SiO. I förra veckan fick jag mig en fin avskedspresent i form av ett alltför litet Jeg er Deiglig - linne och idag fick jag min franska hälsning lycka till vidare. Genom att bli nerdränkt i kycklingfett, scampivatten, milkshake, kaffesump, vinäger och sedan få lite tårta i hår, ansikte och mage. Enligt fransk tradition. Mycket snällt. Men de hade faktiskt med sig både handduk och shampoo. Så de är ju snälla egentligen antar jag.
Brist på saker att berätta eller skrivtorka, vet inte, men vi låter musiken tala och jag delar med mig av bästa låten just nu med svenska Niki & the Dove.
How do we own these grounds, but they are no longer mine, I have to find a way home.
Det är på riktigt! Det är sant! Det händer!
16000 kr fattigare och obeskrivligt lyckligare! Nu är det fjärilar i magen på riktigt! Okej, jag ska sansa mig, sluta använda uttropstecken och förklara.
Den 16 oktober är det jag och Ida som hoppar på ett plan till Lima, Peru. Strax innan midnatt landar vi på andra sidan jorden med inget mer än varsinn ryggsäck. Den ska vi bo i under 8 månaders rundfärd långtbortistan. Vi blir nog inte länge i Lima utan rör oss sakta mot Cuzco, där vi den 28 oktober har två platser på en Inka-färd med fyra dagars vandring och avslutning på Machu Picchu. (Det är nu ni sätter igång The Strokes - Machu Picchu och känner peppen.)
Efteråt rör vi oss vidare mot Bolivia där vi troligtvis kommer tala mestadels kroppsspråk då befolkningen knappt ens ska kunna spanska. Som vi dessutom kommer tala flytande under resans gång ska jag tillägga. Men trots eventuellt kommande språkproblemer ska vi ta oss till olika sevärdheter som Salar de uyuni och Camino de Muerte. Jag är lat, jag orkar inte googla, spara, lägga in bilder och ditt och datt. Vill ni se vad jag snackar om, google it, ni vet hur man gör.
Våran resa ska fortsätta söderut mot Chile och Santiago där vi inte har några planer mer än att uppleva och slappa av på stranden. När vi sedan ska resa mot Argentina där det ska ätas kött och drickas vin. Kanske blir det även här jul och nyår spenderas, vi får helt enkelt se. Det hade också varit fett om vi fått tag i biljetter till någon fotbollsmatch, bara för att.
Härefter kommer vi till att byta färdriktning och röra oss norrut, genom Uruguay, till Brasilien. Vi vill se amazonas och regnskog och inte minst avsluta sydamerika trippen med någon dag på karnivalen i Rio. Men resan är inte slut, utan vi lämnar Sydamerika för Mellan, där man ska kunna leva på 10000 i 1,5 månad enligt vissa.
Vi drar till Panama och Costa rica där vi äntligen ska lära oss surfa, och jag ska kunna stryka det från min lista över saker som måste göras innan jag fyller 50. Minst en bra bild ska kunnas tas.
Härifrån är planen lite mer oklar, men vi ska uppåt och ta en fin titt i Guatemala på Maya-templen och kultur. Jag vill gärna äta tacos och dricka tequila i Mexico innan vi passerar gränsen till det stora landet USA. Visum och inresetillstånd ska vi ha skaffat så vi kommer in utan problem. Det blir rundtur i LA och Las Vegas innan vi i april tar en sväng inom Coachella, en festival snäppet större än Peace and Love, där vi kommer ta igen för missad festival denna sommaren.
Den 2 maj ska vi tillslut återvända till verkligheten och ta tag i våra liv. Kanske vet jag då också vad jag ska bli när jag blir stor.
The long and winding road, that leads to your door, will never disappear. I've seen that road before, it always leads me here.
Här sitter jag nu vid Villa villerkullas köksbord. I vanlig ordning sitter samtliga i hemmet framför varsinn dator, men framför mig ligger något mer. Spanska böcker! Jag reser nästan tillbaks i maj för tre år sedan när jag låg på en handduk i gräset, studerade spanska och skrålade i takt med Adele. Vilka tider.
Min helg var bra. Sex pack öl, tre pack bacon och lite cava på det. Olidlig huvudvärk.
Men imorgon blir det första kickboxingen på en månad! ÄNTLIGEN!
Jag har varit kär men där jag är finns inget hjärta att ge bort.
Så jag har inte tagit årets första dopp och inte heller bränt mig oigenkännlig. Istället har jag sett på gamla godingar på familjens tv och tagit ett antal fikor.
Efter insjuknandet på tisdag natt gick det mesta snabbt. Hem från jobbet under onsdagen, då jag bröt samman och grinade som en femåring, och skaffade mig en bussbiljett hem på torsdagen. Både det bästa och sämsta jag gjort på länge. Åka en full buss sjuk med sol och trettio grader utanför var ingen höjdare.
Men febern försvann ganska snabbt och även om inte orken infann sig, eller friskheten för den delen heller, fanns det möjligheter för kaffe på torget, lugna filmkvällar och fina shoppingturer som gjordes i intervaller. På lördagkväll samlades tjejgänget för att heja in Loreen till vinst. Och said and done! Likt en viktig fotbollsmatch där ditt favoritlag gör mål på mål var det när hon fick 12a efter 12a. Och jag som inte ens bryr mig egentligen. Men på någotvis försvann rösten ihop med förståndet.
Så söndag och måndag har spenderats med ständiga upprepningar på vad jag sagt då inget hört. Har tillslut gett upp att prata och låtit andra sköta snacket. Vilket de har klarat av ganska bra.
Just nu sitter jag på bussresan ifrån helvetet med Askers tennisklubb i åldrarna 8 - 14 och vi stannar i bilkö efter bilkö. Har gett upp att vi någonsin ska komma fram och att underhålla mig med zombieskjutning. Inte ens Facebook är kul. Och att tjuvlyssna på 8 åringar om vilka chips som är bäst ger ingen spänning i vardagen.
I must admit, I cant explain any of these thoughts, racing through my brain.
Kommer ni ihåg det året 17 maj var på fredagen den 13?
Så var årets höjdpunkt i Norge förbi. Och året i år var så mycket bättre än förra. Det började egentligen redan på valborg när Martin under ett fylle-skype-samtal beslöt att han borde åka och hälsa på i Oslo. Så på onsdagen var det jag som, lite försenad, rusade in på bussterminalen för att hämna upp den ärade gästen. Bara för att varken finna Martin eller buss och ett samtal senare få veta att jaha, det var ju med tåg han kom.
Så var årets höjdpunkt i Norge förbi. Och året i år var så mycket bättre än förra. Det började egentligen redan på valborg när Martin under ett fylle-skype-samtal beslöt att han borde åka och hälsa på i Oslo. Så på onsdagen var det jag som, lite försenad, rusade in på bussterminalen för att hämna upp den ärade gästen. Bara för att varken finna Martin eller buss och ett samtal senare få veta att jaha, det var ju med tåg han kom.
Vem kan sega förutan vind? Vem kan ro utan åror? Int nån.
På plats i villa villerkulla fick Martin upp ögonen för allas vår älskade Mulle Meck bygger båtar. Så onsdag eftermiddag inledde ett frenetiskt båt byggande och körande för att lämna Pias badring eller pastorns bibel. ja, han är inte lite glömsk den där. Men mot kvällen blev det mindre sjösjuka och istället rundhet under fötterna. Folk trillade in och ut och lite mintuu, vin och en glöggflaska senare trillade vi samtliga ut till fantastiska Underwater Pub. Och ja, det spårade ur.
Wakie wakie, hands off snakie!
Halv tio på morgonen på 17 maj var samtliga i kollektivet vakna. Mer eller mindre frivilligt. En del uppväckanden var finare än andra när jag vinglade runt från rum till rum med en öl i handen. Vi tog oss vidare på champange-frukost där frukostbuffèn à la monsterlik väntade oss. En fortsatt full och glad Sarah tryckte in macka efter chokladfondant efter nudlar efter vin in i munnen. Och pratade. Konstant. Efter bubbel hit och dit drog vi oss till Karl Johan och upplevde 17 maj i sitt esse. För att sedan återvända till champangefrukosten och avsluta dagen med kubb, grillning och en helvetisk bakfylla.
Du, ställ ut båt'n.
Fredagen var lite tung på väg till jobbet. Men det var en lugn dag. Perfekt för samtliga arbetare på Deiglig. Martin gick sig vilse på vägen men hittade fram i lunchtid så vi avnjöt den ute i solen innan han återvände hem till Mulle. Alkohol var inte något intressant alternativ på fredagskvällen utan istället drog vi på bio i Oslos mäktigaste biosal och såg Avengers. Och ja, den var bra. Till och med mycket bra. Strax innan vi somnade diskuterade vi vilka superkrafter man helst skulle besitta. Martin vill kunna flyga, supermanstyle, inte ironmanstyle.
Lördagen kom och efter frukostens avslutning med Mulle Meck följde jag min vän till ett litet värmlandståg som han hoppade på för att komma sig hem till den kvällens födelsedagsfirning. Själv drog jag en repa på gymmet och försökte tagga till inför vår stundande lördagskväll då vi var hembjudna till Magnus och Caroline. En lugn kväll blev inte så lugn efter ett antal shots och klockan blev fyra innan jag och Dina somnade in så sött till Loke, någon svensk artist jag aldrig hört talas om förut.
Söndagen bjöd på fantastiskt väder, sol, parkhäng och en sjuhelsikes bakfylla.
Whereever you are, whoever is there, you know that i'll be here i'll be here, wishing i could be there.
Det går bra här uppe i Oslo! Jag pinnar på med skydd om foten och känner inte någon större smärta men svullnaden är där fortfarande. Så kan det vara.
Fick igår känna på vad det verkligen innebär att vara servitris! Inte att leka med. Stress och spring, men med min högsta dricks hittills i karriären på strax över 700 nok! Heja mig. Var nog en hel del sympati-dricks. Tjänar nog lite extra på att ha min benskena vill jag tro.
I övrigt har det inte hänt mycket i det sista. Vi samlar oss inför 17 mai och 16 mai. Då lyfter taken i villa villerkulla ska jag berätta! Nästan som Ida hade det igår ska vi ha det. Och kanske må lite bättre än vad hon gjort idag. Tog oss en tur på bio men Ida tyckte att volymen var ju oooovanligt hög...
I wanted love, I needed love, most of all, most of all. Someone said true love was dead.
Så det kom tillslut en liten svacka. Jag har haft det lite för bra och varit lite för nöjd med livet helt enkelt.
Först började armarna att skaka. Fick nästan en dos av Idas hypokondri och trodde jag hade Parkinsons. Nejdå, ett besök hos
farbror doktor senare visade bara att jag var lite övertränad plus en början på inflammation i armarna. Vilket suger att åka
på när man är 21. Så piller blev utskrivna. (Vilken tur att jag skrev det här inlägget nu för annars hade jag tamigfan glömt
att ta mitt kvällspiller, ooppps) Och jag knaprar.
Sen hade jag en av de intensivare helgerna någonsin. Beslöt att jag skulle ta det lugnare på träningsfronten och istället fira
med lite alkohol. Ta igen lite av de senaste 6 månaderna. Då jag hade jobbpass på både lördag och söndag på musikcafeen
gav jag mig själv reglen att sluta dricka innan klockan tolv. Därefter vatten.
På fredagen bjöds vi på inflyttningsfest hos Caroline och Magnus, där det fanns en bål som inte var av denna värld. Den var
sinnessjukt god och full (verkligen FULL) av frukt! Störtgott men också störtfarligt visade det sig. Efter att ha suttit i
soffan och bara druckit två glas är jag hur glad som helst och berättar glatt hur god denna är och hur man inte känner av
nåååååågonting. Ska banne mig ta mig ett tredje glas. Reser mig upp, går ut i köket och tar mig dricka och sätter mig i soffan.
Ida tittar konstigt på mig och mitt glas med vatten. "Jo, jag kom att känna av det"
Det gick hur bra som helst att jobba på lördagen. Gillar stället sjukt mycket, ska ta lite bilder och visa en dag. Det är ett
sånt ställe där de som jobbar går och hänger även när de är lediga, eller stannar kvar även om de är klara för dagen. Fint.
Lördagen fortsatte hemma hos oss med spel och öl och vin. Vin! Detta ljuva fina vita söta lättdruckna dryck (oftast) som jag
levde på under hösten! Nu blev det minsann ett glas, och ett till.. Och ett till. Mungiporna hölls uppe i sann vin och Oslo
anda! (Eller hur Frida?) Vi drog på Nomaden för konsert och födelsedagsfirande av Hugo. Där bjöds på tilltugg av alla slag
som jag mottog och blev ännu gladare. När det närmade sig midnatt byttes vinet ut mot vatten och vi skulle röra oss mot nästa
bar. På vägen ut ser jag en jobbkollega som står med ryggen till. Får den fantastiska idèen om att han ska jag tackla! Börjar
springa. Inser halvvägs jag behöver mer fart och kutar på så snabbt jag absolut kan.
En halvmeter undan inser jag vad jag är i fart med att göra. Jag kan ju inte tackla honom ner i asfalten, det kommer ju göra
sjukt ont.
En halvmeter undan är inte nog för att stanna upp när man löper med allt man har och en fin dos vin i kroppen.
Jag smeker förbi honom och kraschar själv rätt ner i gatan.
Foten blir lidandes. En taxitur hem med världens pratgladaste taxichauförr som berättade om alla hans skador under sin Judo
karriär innan jag la mig i sängen med foten högt. Efter avrådningar från fransmän och här och där drog jag på jobb smått
haltandes. Det gick bra, det var väldigt lugnt och jag fick läst igenom hela norska alkohollagen. Och 10 kr i dricks. Wopido.
Idag är det tisdag och det blev ingen kickboxing, istället har jag spenderat kvällen på legevakten (norges akut) och fått foten
tryckt på här och där och röntgad. Har nu fått mig en mycket fin vit skena som jag måste gå med i fyra veckor. Fyra veckor.
Så går det när man får dumma jävla idèer för sig.
Så här sitter jag nu, problem med armar och fötter och åt något dåligt till lunchen så magen är inte att leka med.
Men.. Men! Jag ska fan inte vara bitter! En helg i London är bokad och resan i höst kommer bara närmre och närmre bokad och
klar! Det rör på sig! Och det är fantastiskt!
Så det kom tillslut en liten svacka. Jag har haft det lite för bra och varit lite för nöjd med livet helt enkelt.
Först började armarna att skaka. Fick nästan en dos av Idas hypokondri och trodde jag hade Parkinsons. Nejdå, ett besök hos farbror doktor senare visade bara att jag var lite övertränad plus en början på inflammation i armarna. Vilket suger att åka på när man är 21. Så piller blev utskrivna. (Vilken tur att jag skrev det här inlägget nu för annars hade jag tamigfan glömt att ta mitt kvällspiller, ooppps) Och jag knaprar.
Sen hade jag en av de intensivare helgerna någonsin. Beslöt att jag skulle ta det lugnare på träningsfronten och istället fira med lite alkohol. Ta igen lite av de senaste 6 månaderna. Då jag hade jobbpass på både lördag och söndag på musikcafeen gav jag mig själv reglen att sluta dricka innan klockan tolv. Därefter vatten.
På fredagen bjöds vi på inflyttningsfest hos Caroline och Magnus, där det fanns en bål som inte var av denna värld. Den var sinnessjukt god och full (verkligen FULL) av frukt! Störtgott men också störtfarligt visade det sig. Efter att ha suttit i soffan och bara druckit två glas är jag hur glad som helst och berättar glatt hur god denna är och hur man inte känner av nåååååågonting. Ska banne mig ta mig ett tredje glas. Reser mig upp, går ut i köket och tar mig dricka och sätter mig i soffan. Ida tittar konstigt på mig och mitt glas med vatten. "Jo, jag kom att känna av det"
Det gick hur bra som helst att jobba på lördagen. Gillar stället sjukt mycket, ska ta lite bilder och visa en dag. Det är ett sånt ställe där de som jobbar går och hänger även när de är lediga, eller stannar kvar även om de är klara för dagen. Fint.
Lördagen fortsatte hemma hos oss med spel och öl och vin. Vin! Detta ljuva fina vita söta lättdruckna dryck (oftast) som jag levde på under hösten! Nu blev det minsann ett glas, och ett till.. Och ett till. Mungiporna hölls uppe i sann vin och Oslo anda! (Eller hur Frida?) Vi drog på Nomaden för konsert och födelsedagsfirande av Hugo. Där bjöds på tilltugg av alla slag som jag mottog och blev ännu gladare. När det närmade sig midnatt byttes vinet ut mot vatten och vi skulle röra oss mot nästa bar. På vägen ut ser jag en jobbkollega som står med ryggen till. Får den fantastiska idèen om att han ska jag tackla!
Börjar springa.
Inser halvvägs jag behöver mer fart och kutar på så snabbt jag absolut kan.
En halvmeter undan inser jag vad jag är i fart med att göra. Jag kan ju inte tackla honom ner i asfalten, det kommer ju göra sjukt ont.
En halvmeter undan är inte nog för att stanna upp när man löper med allt man har och en fin dos vin i kroppen.
Jag smeker förbi honom och kraschar själv rätt ner i gatan.
Foten blir lidandes. En taxitur hem med världens pratgladaste taxichauförr som berättade om alla hans skador under sin Judo karriär innan jag la mig i sängen med foten högt. Efter avrådningar från fransmän och här och där drog jag på jobb smått haltandes. Det gick bra, det var väldigt lugnt och jag fick läst igenom hela norska alkohollagen. Och 10 kr i dricks. Wopido.
Idag är det tisdag och det blev ingen kickboxing, istället har jag spenderat kvällen på legevakten (norges akut) och fått foten tryckt på här och där och röntgad. Har nu fått mig en mycket fin vit skena som jag måste gå med i fyra veckor. Fyra veckor. Så går det när man får dumma jävla idèer för sig.
Så här sitter jag nu, problem med armar och fötter och åt något dåligt till lunchen så magen är inte att leka med.
Men.. Men! Jag ska fan inte vara bitter! En helg i London är bokad och resan i höst kommer bara närmre och närmre bokad och klar! Det rör på sig! Och det är fantastiskt!
I say when I smile, I'm a really smile, I got dreams so wide like a country mile.
Surprisebesök av kära syster + make ihop med mamma och pappa.
Femte plats i NM.
Valborg lugn med våghals spelandes - innebar många konstiga sms till folk.
Inte minst skrikande grisar.
1 Maj bjöd på strålande väder, parkhäng, fotboll och grillning.
Inte minst skrikande grisar.
1 Maj bjöd på strålande väder, parkhäng, fotboll och grillning.
Look likes nothing gonna change, everything still remain the same. I can't do what ten people tell me to do, so I guess I remain the same.
För ett halvår sedan söp jag bort min egna jacka och gick hem med en jacka tillhörande en dörrvakt med nycklar i fickan som gick till ett av Aker Brygges största uteställen. Vaknade upp dagen efter och började morgonen med att ringa runt för att ta reda på vart vi varit kvällen innan.
Idag sitter jag och mentalt förbereder mig för att vara med i Norska Mästerskapen i Kickboxing.
Hur fan hände detta?
So what can i say? I'm caught in a life, i'm running in circles, save me, it's holding me down. What about you?
Då har jag gått och blivit med tre jobb! Eller ja, på ett ungefär. Inte alla samtidigt som tur är.
Gjorde idag en väldigt random provjobbning som bartender/servitris efter ett konstigt samtal i förra veckan. Stället är hur musik som helst, är inriktat på musik och öl och ligger precis vid vattnet. Det bara var så fint och allting kändes så bra så jag inte kunde tacka nej till lite extrajobb där! Även om jag kände det inte är ens bästa provjobbning när både glas och brinnande tändstickor åker i golvet. Som tur var såg inte min arbetsledare mig hoppa på den fortfarande brinnande tändstickan på trägolvet. Det blir bra!
Om två månader går jag vidare efter 2,5 år inom SiO till en sommar på Posten. Har ju gjort det förr på lördagar men ska bli sjukt skönt att slippa skjuta postvagnen framför sig genom meters snödrivor och att kunna behålla känslan i fingertopparna. Det blir bra!
Det känns helt jävla sjukt att tänka på att nedräkningen har börjat. Snart slutar jag på SiO, sen är det sommar som kommer flyga förbi, och sen drar jag från Oslo för denna gång. Hujedamig så tokigt det känns. Men jag och Ida har i alla fall kommit längre med framtidsplanerna. Det blir en backpackingstur till i första hand, Sydamerika. Vi ska se Machu Picchu och Maya templen. DET blir bra!
So much has come before those battles lost and won, this life is shining more forever in the sun. Now let us check our heads.
I oktober 2010 skulle vi fira påsk. Dessvärre blev jag aldrig med på det. Jag och Klara delade skolådan på Jens Bjelkes en fredag när jag var på after work. Hon var hos Ida & Fanny. Jag fick ont i magen och drog hem ganska tidigt när jag får ett meddelande av Klara att hon också skulle vara hemma snart, de tog det lugnt ikväll.
Klockan 2 vaknar jag av en mardröm, Klara kom inte hem men dörren stod öppen. I samma sekund jag ska gå fram och stänga den trycks den öppen från andra sidan och en stor man tar stryptag på mig samtidigt som jag kvider fram Klara. Och det är mina egna ord jag vaknar av. "KLARAA!" Hon hade inte kommit hem på riktigt heller. Panikslagen ringer jag hennes mobil utan att få svar. Ringer upp Ida, som svarar väldigt snabbt och är väldigt väldigt glad. "Heeeeeeej Saraaah!"
Ryter åt henne och undrar om Klara är där, och jaaaa, det är hon... Varför undrar jag? Sarah, är allt okej? Oron har bytts till ilska, jag närmast skriker BRA och slänger på luren. Mitt i ilskan råkar jag dessutom slå av mobilen. Vilket gör att jag missar när Klara försöker ringa mig men får ett sms som säger att allt är bra, hon skulle sova borta och vi hörs imorgon.
Då firade dem påsk och hade delat ett antal flaskor vin. Behöver jag berätta att detta var samma helg som Halloween? Nej, egentligen inte för påsk är påsk och kan firas hur som helst och när som helst!
För ca ett år sen vaknade jag upp en söndag, aningen sliten, efter Sensation White i Oslo. När jag kom ut i köket stod Klara och försökte blåsa ägg för glatta livet. Dagen efter skulle jag ta bussen hem till LA för mitt påsklov men söndagen vigdes åt påsk i Oslo. Utan att gårdagens fylla riktigt gått ur kroppen, satt vi och målade ägg med påskmusik av Emma Pask. Inte så mycket påsk-musik, då jag vet få låtar som faller in under den kategorin, men vad spotify hittade när vi sökte på påsk.
Dagen till ära bjöd på sol och fint påskväder så hela det dåvarande kollektivet tog oss ut i parken för grillning, äggrullning, lite badminton, stafett och äggknockning. På söndagskvällen när alla gått och lagt sig för att orka jobba på måndagen smög jag mig runt i köket och gömde påskägg.
I år blev det inget bakfylleångest-busstur tillbaka upp till Oslo på annandagpåsk efter att firat påsk med både familj, vänner och lite för mycket alkohol. Istället spenderades påskveckan i Turkiet, like said earlier. Kom mig tillbaka till Oslo för en kall långfredag, och inte mycket varmare påskafton, i alla fall temperaturmässigt. Men trevlighetsfaktorn var hög. Under dagen var det Elin som stod för blåsningen av ägg för att vi sedan skulle kunna slå oss ner vid bordet, måla ägg och en och annan påskteckning. Vi styrde ihop en mycket härlig påskafton med god trerätters, spel och massa lösgodis för att avsluta kvällen med lite skitsnack. Och dagen efter var det ingen som helst vare sig bakfylla eller ångest.
Hey, I put some new shoes on and suddenly everything is alright.
Något som många av oss kvinnor känner igen sig i. Jag är en stor konsument av skor, min syster är extrem och har flera vänner som ansluter sig ständigt till skoindustrin. Det är miljardindustri.
Men tycker det är lite ironiskt att de tar upp höjden på klackarna. För er som inte orkar läsa texten (vill ändå rekommendera er att se videon och få ett fniss) eller skyller på att ni inte förstår norska, jag kan berätta vad som står. Texten informerar bland annat att medelhöjden på klackarna ligger på 7,6 cm trots att läkare rekommenderar en maxhöjd på 5,1 cm. Och som skoälskare så kan jag inte låta bli att fnysa åt denna informationen. Det är ju uppenbart att det är en man som skrivit texten, eller? För såvitt jag vet, om jag hittar ett par skor som jag blir ögonblickligen förälsklad i så stoppar jag inte upp och tänker "Men vänta nu här. Hade min läkare sagt att dessa skorna är bra för mig eller dåliga?"
När man köper fina skor, så tänker man inte så värst mycket på hälsan. Okej att de ska sitta på foten och om man kan gå i dem är ett plus (även om jag själv har skor som bara är till för att ägas), men att det ska vara en "hälsosam" höjd på klacken är inget som går genom huvudet. Ska du ha ett par fotriktiga skor som är dina fötters drömmar (kanske inte just utseendemässigt) är det bland frilufts/sport affärerna du ska söka dig till. Nu är det snack om finskor.
Hela artikeln är så onödig. Allting som sägs är uppebart. Klart du behöver träning för att gå i högklackat, ska du stå på ett par styltor är det inte något du lär dig i ett nafs heller. Och ja, undvik för små skor - något som säger sig självt! Och det handlar ju inte bara om klacka-skor. Jag hade ett par för små inomhus fotbollsskor en gång, fruktansvärt smärtsamt.
Men om jag tycker att artikeln är så onödig kan man ju fråga sig varför jag ens väljer att kommentera den. Det är ju ändå om skor. Och handlar om sånt som jag själv kan påpeka om man ser någon på stan som verkligen inte kan gå i högklackat. Fast vem är jag egentligen att döma någon? Jag lever fortfarande i troendet om att ju fullare man är - desto bättre går man i högklackat.
Och något annat jag snarare vill diskutera om vad som blivit inspelat här, är deras klädval. Denna videon måste ju ha blivit inspelad under sen mars, tidig april månad. Och vad har tjejerna på sig? Klänningar som knappt täcker rumpan och INGEN JACKA! Förkylningen kommer som ett brev på posten.
And everything could change like that, and all these years go by so fast, but nothing lasts forever.
Så jag reste till Turkiet med min norska kickboxingklubb, där jag och Klara var de enda svenskarna och när de kom till en "multinationell" turnering fick jag stå med Danmarks flagga och hon med Finlands. Allt för att behaga media!
Det var en vecka med maxpulstest, coreövningar, sparkteknik, stretching ifrån helvetet, sparring, backgammon fighter vid den iskalla poolen, de sköna 30 graderna som värmde kropp och själ och inte minst himmelska nötter. Upp i det hela fick jag mig dessutom en tredjeplats i min första internationella turnering. Och spendera sjuka mängder kvalitetstid med Klara. Med andra ord en top-notch vecka i landet där vi jagar turkar på burkar.
And I've been there before, I held up the door for every stranger with a promise. But I'm holding back, that's the strength that I lack.
Häromdagen tog jag bussen hem från träning. Vi var ganska många som skulle på och när bussen väl kom lite försenad så släppte killen som stod närmast bussdörren in alla andra först. Något högst ovanligt när alla vanligtvis stressar på i panik för att de ska behöva stå. Även om de bara ska två hållplatser. Sen visade det sig att vi skulle av på samma hållplats också. Han reste sig upp i ganska god tid och ställde sig redo vid dörren medan jag ställde mig upp i samma stund som bussen bromsade in (inte alltid helt lätt att hålla balansen i en fel timning ska sägas). Men likväl så väljer han att släppa av mig först. Jag skyndade mig inte, jag stressade inte utan stod och väntade på att han skulle gå av men han gjorde en vinkning med handen "gå du först du".
Och jag kom för mig själv att tänka "Vad var det för tokigt med honom?". Till och med dubbelkollar så han inte är en tok/crazyperson som sen följer efter en. Men nej, han skulle på andra hållet. Han var bara en snäll människa. Och så blir jag nästan lite rädd. Är det mig eller världen som det är fel på?
You must know life to see decay, but i wont rot. And on this mind and on this heart, i wont rot.
Ibland är livet lite för bra. Det rullar på lite för fint. Nästan så man väntar på att något ska hända, vilket är fullkomligt onödigt att gå och ödsla en massa energi på. Man ska ju njuta! Jag var på spinning, hujedamig så tungt det är, och en av låtarna som spelades var "Jag ljuger så bra" med en-av-de-tjejerna-som-alltid-är-med-i--melodifestivalen-men-som-jag-glömt-namnet-på-just-nu. Och kom på mig själv att sjunga med i texten, "Jag kan klara mig själv, går ut varje kväll, komma hem när jag vill. Se en skräckfilm och sen kan jag somna igen utan dig tätt intill. Har min tidning i fred och en säng som är bred, bättre kan ingenting vara". Och det stämmer. Det stämmer så jävla bra. Utom då att jag ljuger inte.
Så helgen bjöd oss på strålande sol och upp emot 20 grader. Det togs kaffe på olika kafeer efter hur solen gick, vi spelade fotboll tills solen gått ner och grillade när det var alldeles mörkt och det blev midnatt. Gick på sex visningar på olika lägenheter och mina funderingar till att bli fastighetsmäklare styrktes ytterligare. Igår körde vi i kollektivet drinkmåndag och tog oss en Strawberry Daiquiri som tog en halv evighet att laga men smakade fint. Idag hade jag äntligen på mig mina saknade kickboxningshandskar och körde efter 9 dagars uppehåll. Men det tas ju igen snabbt när vi åker till Turkiet på Fredag.
Har verkligen inget vettigt att säga. Men jag mår bra, allt är bra, det rullar på. Har kollat mycket gamla blogginlägg och bilder så saknar LA och alla som hör där till. Saknar lite hur det var, men gillar ändå hur det är. Det var det där med att inte älta en massa gamla saker. Tänka sig, kanske jag har vuxit upp lite?
Och går livet ändå lite mer min väg (man blir ju aldrig nöjd) kanske jag kan få vara med i Norska Mästerskapen i Kickboksing. Det hade varit tufft.
© 2011 CARL CELIUS. WWW.KAMPSPORTFORALLE.NO. ALL RIGHTS RESERVED.